| 7146 | RUT 1:17 | Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö och där vill jag bli begraven. Låt Herren (Jahve) göra likadant [straffa mig hårt] och även mer, om något annat än döden skulle skilja mig från dig.” [Vi har hört Rut och Orpas unisona röst i vers 10, men nu för första gången talar Rut själv. Dessa ord är några av de mest välkända uttalandena i GT. De beskriver hennes mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne. Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm. Vers 16a och 17b ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud. I nästa steg balanseras vers 16b med 17a. Här formars en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven. Den centrala versen, och kiasmens höjdpunkt finns i vers 16c; Israels Gud ska också bli Ruts Gud!] |
| 7170 | RUT 2:19 | Hennes svärmor [Noomi] frågade henne: ”Var [i hela världen] har du plockat [allt detta] idag? Var har du arbetat? Må den som såg dig vara välsignad!” [Verben i Noomis fråga är lite märkligt placerade. Anledningen är troligtvis för att skapa en ordlek. Det inledande frågande adverbet ”var” är hebreiska ”epho” som är snarlikt måttet ”efa” i vers 17. Frasen uttrycker Noomis förvåning över Ruts produktivitet, och redan innan Rut hinner svara ber Noomi ut Guds välsignelse över den mannen!] Så Rut berättade för sin svärmor var hon arbetat och sade: ”Namnet på mannen jag arbetat hos är Boas.” |
| 7203 | RUT 4:11 | Allt folket vid porten och de äldste sade: ”Vi är vittnen! [Eftersom biblisk hebreiska inte har ett ord för ja, svarar folket med att återupprepa Boas sista ord ”edim”, vi är vittnen!] Må Herren (Jahve) göra den kvinna som nu går in i ditt hus [hem här i Betlehem] lik Rakel och Lea, de två kvinnor som byggt upp Israels hus. [Jakob, som Gud senare gav namnet Israel, födde tolv söner genom dem och deras bihustrur, se .] Må du bli mäktig (segerrik, framgångsrik) i området Efrata [området kring Betlehem] och ditt namn bli vida känt (ordagrant ’namnge en person’) i Betlehem. [] |
| 7209 | RUT 4:17 | Grannkvinnorna namngav [bekräftade och bevittnade namngivningen av] pojken genom att säga: ”En son har fötts till Noomi!” De gav honom namnet Oved [betyder ”en som tjänar”]. Han blev far till Jishaj, Davids far. [Hebreiska bokstaven Bet uttalas antingen ”b” eller ”v” beroende på placering i ordet. Inleder ”Bet” ordet uttalas det oftast ”b”, annars ”v”. Ruts sons namn stavas ”Obed” men uttalas ”Oved” och translittereras oftast så. Det hebreiska namnet på Davids far är Yisay vars närmsta translitterering till svenska är ”Jishaj”, men andra vanliga former är Isai eller Ishai; det engelska namnet är Jesse. Det finns en fin balans i boken. Slutsatsen, vers 13-17, har 71 hebreiska ord, exakt lika många som inledningen, vers 1-5. Inledningen fokuserar på Noomis tomhet och slutsatsen på hennes fullhet!] |
| 13988 | PSA 5:9 | Men vad det gäller mig, på grund av din stora (överflödande) nåd (omsorgsfulla och trofasta kärlek) får jag komma till (gå in i) ditt hus. [Du välkomnar mig!] Jag böjer mig ner i fruktan (vördnad, beundran) mot ditt heliga tempel. |
| 14052 | PSA 9:21 | Stå upp, Herre (Jahve)! Låt inte människor ha makten (överhanden)! Låt hednafolken bli dömda inför ditt ansikte. Ge dem en lärare (vördnad, skräck), Herre (Jahve). Låt hednafolken förstå att de bara är människor. [Det hebreiska ordet ”morah” används bara här i hela Bibeln. Det är samma konsonanter som ordet för ”lärare”. Den grekiska och syriska översättningen av GT översätter så. Andra ser ”morah” som en felstavning av hebreiska ”mora” som betyder ”vördnad, skräck och fruktan”. Den elfte hebreiska bokstaven som inleder versen är: כ – Kaf. Tecknet avbildar en utsträckt hand. Ordet ”För” börjar på detta ord och binder ihop med föregående verser att Gud kommer döma orättfärdighet, se vers 17-18. Symbolen med den utsträckta handen kan förstärka att David vill att Gud ska agera och sträcka ut sin hand så folken lär sig och förstår att Gud vill ha en relation med dem. Paulus tar upp samma tema och frågar retoriskt i hur någon ska kunna åkalla och tro om de inte fått höra om Gud. På motsvarande sätt som tidigare då vers 10 och 11 lades till för att återupprätta ordningen har detta stycke förlängts med vers 21. I vers 18 nämndes ju de ogudaktiga, ordningen stördes och stycket blev kortare. På nytt upprättas ordningen, och det med en utsträckt hand!] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] |
| 14065 | PSA 10:13 | Varför får den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) förakta (häda) Gud? [Hur kan du tillåta det?] Han tänker (säger i sitt hjärta): ”Du kommer inte ställa mig till svars (begära något, söka, efterfråga något från mig).” [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud. Det symboliserar ofta att stå bakom någon. I den här versen är det ordet ”Stå upp” som börjar på den bokstaven. Det förstärker den längtan, att efter 9 verser där den ogudaktige har beskrivits, måste Gud gripa in! Perspektivet i den andra delen av vers 13 skiftar från tredje till andra person, från ”han tänker” till ”du säger”. Det ger extra betoning på arrogansen i uttalandet. Tillsammans med bokstaven Qof, som avbildar baksidan av ett huvud, är det som den gudlöse gör detta uttalande öppet, helt hörbart, bakom ryggen på Gud. Psalmisten frågar sig hur Gud kan tillåta detta!] |
| 14084 | PSA 12:7 | På grund av förtrycket (plundringen, våldet) mot de svaga (förtryckta), på grund av ropen (klagan, jämret av smärta) från de hjälplösa, [därför, som ett svar på detta] reser sig nu Herren (Jahve) upp och säger: ”Jag ska ge dem den räddning (frälsning) de längtar efter.” [Centralt i det kiastiska mönstret finns huvudpunkten att Gud hör bön och kommer att gripa in!] |
| 14108 | PSA 16:4 | De som springer efter (väljer) andra gudar mångdubblar (multiplicerar) sina problem (bedrövelser, sorger, smärtor). Jag vill inte offra drickoffer av blod till dem, eller ta deras namn på mina läppar [svära en ed på deras namn]. [Vers 3-4 är svåröversatta. De heliga skulle kunna syfta på Guds änglar, se, men eftersom de ”är i landet” är det troligare att det handlar om Guds folk eller det religiösa ledarskapet, se . Vers 4 är ännu svårare att översätta. Versen kan beskriva de israeliter som utöver Herren också tillber andra gudar, så kallad synkretism, eller ren avgudadyrkan. Oavsett så är poängen att dessa mångdubblar sina sorger eftersom dessa tyranniska avgudar kräver avskyvärda riter och offer. Det är ironiskt att denna vers om just avgudadyrkan är svårtydd. Det förstärker faktiskt litterärt poängen att avgudadyrkan är något obegripligt i Guds ögon och något vi inte ska ägna oss åt!] |
| 14115 | PSA 16:11 | Du visar mig (förklarar, tillkännager, kungör) livets stig (välkända, upptrampade gångväg) Stor (total, sprudlande) glädje finns i överflöd i din närvaro (inför ditt ansikte), ljuvlighet (fröjd, sötma, behag, härlighet) för evigt (ständigt, alltid) på din högra sida (i din högra hand). [Liv och glädje, närvaro och ljuvlighet är i grundtexten i plural, vilket betonar Guds oräkneliga tillgångar och välsignelser. Det finns också en koppling i hur Gud ger uppenbarelse och hjälp att välja rätt väg när vi söker hans ansikte. Hans högra hand är full av ljuvliga, goda gåvor som han är redo att ge!] |
| 14163 | PSA 18:33 | För vem är Gud (Elohim) förutom Herren (Jahve), och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)? [Nej, ingen är som du!] |
| 14184 | PSA 19:3 | [Det första stycket beskriver hur stjärnorna talar utan ord. Hebreiska ordet för att förkunna i vers 2 används ofta för matematiska beräkningar och antal. Det används i där Abraham uppmanas att räkna stjärnorna. Vår galax, vintergatan, har omkring 200 miljarder stjärnor. Av alla dem är omkring 5 000 synliga för blotta ögat. De närmsta stjärnorna ligger 4 ljusår från jorden och de mer avlägsna flera tusen ljusår bort. En stjärna vi ofta kan se i Sverige är sommarstjärnan Vega. Den har ett avstånd på 25 solår från jorden. Det innebär att det ljus vi ser när vi tittar på stjärnan strålade ut för 25 år sedan och färdades med ljusets hastighet under 25 års tid innan det nådde jorden. Avståndet är svindlande 240 biljoner kilometer. Ett sätt att göra den siffran mer greppbar är att skala ner avståndet. Låt säga att avståndet till Vega skulle motsvara sträckan mellan Stockholm och Rom, som är 250 mil, hur långt skulle man färdas innan man passerar månen? Redan efter några få millimeter skulle vi då ha passerat månen!] Himlarna förkunnar (dokumenterar) [berättar med matematisk exakthet om] Guds (Els) härlighet (tyngd, dignitet, mättade gudsnärvaro), skyn (fästet) förkunnar hans händers verk (vittnar om, visar ständigt vad han gjort). |
| 14222 | PSA 22:2 | Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen], till ”Gryningshinden”. En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David. [”Gryningshinden” kan ha varit en redan känd melodi med det namnet, men kan också poetiskt syfta på de första solstrålarna som skjuter upp som en hinds horn efter en mörk natt. Jesus citerar den första strofen från denna psalm när han hänger på korset, se och . Det är inte otroligt att han talade ut hela psalmen från början till slut. En ny dag gryr, det finns hopp i Jesu död och uppståndelse!] ______ |
| 14256 | PSA 23:4 | Även om jag måste vandra genom den mörkaste ravin (djupt mörker, skuggor av död), så fruktar jag ingen ondska (fara). För du är med mig.[Detta är psalmens centrum, och dess viktigaste budskap – Gud är med oavsett yttre omständigheter!] Din käpp (klubba, försvarspåk) [kortare klubba för att försvara fåren] och din stav [längre herdestav för att leda fåren, men även för att dra tillbaka ett får som var på väg åt fel håll] tröstar mig (lättar min börda, gör mig trygg, vänder min sorg till hopp). [Ordet ”kiasm” kommer från det grekiskans ”chiasmus”. I Psalm 23 förstärks det kiastiska mönstret också av att subjektet i temat växlar korsvis. I vers 2 ser David sig själv ur ett fårs perspektiv där herden leder honom till gröna betesmarker och vatten. I vers 5 är han inbjuden till ett dukat bord och en bägare fylld till brädden. Samma mänskliga perspektiv finns i vers 3-4 med ledning och här i vers 4c är perspektivet ett fårs igen.] |
| 14349 | PSA 30:13 | Du vände min klagan (ceremoniella sorgeperiod) till dans (ringdans, jubel och fest) []; du lossade (befriade mig från) min sorgdräkt (säckklädnad) och klädde mig i glädje. [Exakta detaljer på hur Herren grep in och helade och räddade David från döden ges inte i psalmen. Däremot beskrivs hur Gud personligen grep in och vände situationen. Inom judisk tradition är det en sju dagars sorg när någon dött. Den sörjande familjen lämnade inte huset, och vänner kom på besök, se . De som sörjde klädde sig i säcktyg för att fysiskt känna och visa att man hade sorg, se . Tyget gjordes av get- eller kamelhår, se . Materialets sträva och grova struktur lämpade sig bra för tältdukar och säckar, därav namnet, men inte till kläder. Den sista raden beskriver det som om Gud personligen lossade säcktyget, som den sörjande hade svept sig i, och klär honom i ljusa festkläder. Från att ha varit begravning blir det förberedelse för fest. Texten refererar inte till att sorgdräkten byts ut till festkläder, utan till ”glädje”. Det ger en fin länk mellan början och slutet av versen – från klagan till glädje!] Därför ska hela min varelse (ordagrant ”ära”, kan syfta på mitt hjärta, innersta eller tunga) sjunga till dig och inte vara tyst. Herre (Jahve) min Gud, jag vill tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) dig för evigt. |
| 14384 | PSA 32:10 | [Psalmen ramas in av glädje, jämför vers 1-2 med vers 10-11. Bekännelse och förlåtelse lyfter en människa och ger sann glädje!] Många är sorgerna (smärtorna, själsliga bedrövelser) som drabbar de gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla), men den som förtröstar på Herren (Jahve) omsluts av trofast kärlek (nåd). |
| 14413 | PSA 34:6 | Jag frågade efter(sökte, tog min tillflykt till, närmade mig) Herren (Jahve); han räddade (ryckte bort) mig från alla mina farhågor (varje sak som ingav mig skräck och fruktan). [Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – Dalet. Tecknet avbildar en öppen dörr sedd ovanifrån. Ordet för ”jag frågade efter” börjar med denna bokstav som representerar beslut och belyser vikten av att välja rätt väg. Gud vill att vi först av allt ska söka honom, så kommer han – som redan vet vad vi behöver – att ta hand om oss på alla sätt. Vi uppmanas att inte ta ut bekymmer i förskott, se . Gud välkomnar oss att ofta träda fram inför hans tron och be om vägledning – dörren är hela tiden öppen!] |
| 14417 | PSA 34:10 | Smaka(pröva, undersök) och se [drick djupt från Guds källor och se] hur god Herren (Jahve) är, välsignad (glad, lycklig) är den stridsman (en man i sin bästa ålder) som litar på (tar sin tillflykt till) honom. [Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – Tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg, eller en människa som har böjt sig i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott, antingen rebelliskhet eller godhet. I den här versen börjar ordet ”smaka” med denna bokstav, och förstärker uppmaningen att välja Gud som är god. Att ”smaka” på Guds godhet talar om ett inre liv tillsammans med Herren. Versen citeras av Petrus i . Den hebreiska texten har ”ki-tov Jahve”, ordagrant ”att god Herren”. Här finns inget ”är” mellan ordet ”godhet” och ”Herren”. I det grekiska tankesättet, som påverkat oss i väst, kan godhet och Gud existera oberoende av varandra. Godhet har blivit ett av Guds attribut och vi säger att ”Gud är god”. Detta är i sig sant, men ger inte den fulla sanningen. I den judiska världsbilden hör dessa två begrepp oskiljaktigt ihop. Det går inte att se godhet utan att se Gud. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv. Det finns ingen godhet skilt från Gud – Gud och godhet hör ihop. Det är intressant också att inte det vanliga ordet för människa används, istället är det hebreiska ordet ”geber” som beskriver en stridsman, en man i sina bästa år full av egen styrka och kraft. Denna paradox visar på att verklig styrka inte finns i det yttre och synliga, utan handlar om att villigt ha böjt sig inför Gud. Det är sann styrka!] |
| 14466 | PSA 36:8 | Din rättfärdighet (trofasthet) är som de högsta bergen (Guds majestätiska berg). Dina domar är som det djupaste hav [outgrundligt]. Du beskyddar (bevarar, hjälper) både människa och djur (mänskligheten och djurriket), Herre (Jahve). [Vers 6-7 ramas in av Herrens namn. De två ytterligheterna som beskrivs, ”himlen och molnen” och ”högsta berg och djupaste hav”, visar på omfattningen av Herrens trofasthet. Det finns ingen gräns på hans kärlek, se . Ordvalet i vers 11, att sträcka ut din trofasta kärlek, binder fint samman denna del med psalmens avslutande bön!] |
| 14471 | PSA 36:13 | Låt inte de högmodigas fot trycka ner mig, eller de gudlösas (ogudaktigas, ondskefullas) hand tvinga bort mig. Där [titta, där] ligger de slagna, de som gör ondska, de är omkullkastade (nedkastade) och de kommer inte att resa sig. [Meningen inleds med ett adverb ”där”, hebreiska ”sham” som ger en dramatisk effekt: Titta där ligger de! Verbformen i meningen ändras också och antyder att de ondas fall har skett mitt framför ögonen på bedjaren. Men hur har det skett? Svaret finns i verbet ”omkullkastade”, hebreiska ”dohu”, i den andra delen av vers 13. Verbformen är passiv, vilket indikerar att det är någon som har orsakat deras fall. Gud har gripit in. Det blir helt tydligt i den sista delen av meningen som bekräftar att de inte kommer att resa sig igen och fallet är slutgiltigt!] |
| 14507 | PSA 37:36 | Men jag gick förbi igen, och han var borta, jag sökte efter honom, men han kunde inte bli funnen. [Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – Resh: Tecknet avbildar framsidan av ett huvud och symboliserar att se. Ordet ”såg” börjar på den bokstaven. Det tillsammans med att sista ordet i vers 34 är ”se” förstärker versens tema att titta på vad som händer med den ogudaktige. Ett av psalmens huvudord är just den ogudaktige, hebreiska ”rasha”, som börjar med hebreiska bokstaven R – Resh. Det finns också en intressant språklig detalj som förstärker att den ogudaktige är borta. Från och med frasen ”håll dig på hans väg” i vers 34 fram till ”och han var borta” i vers 36 är det 15 hebreiska ord. Alla dessa innehåller bokstaven ”Resh” någonstans i ordet. Däremot den sista frasen ”jag sökte efter honom, men han kunde inte bli funnen” består av fem hebreiska ord där inget av dem har bokstaven ”Resh”. En språklig detalj som förstärker att på samma sätt som bokstaven Resh inte längre finns i något ord, kan den ogudaktige inte hittas!] |
| 14597 | PSA 43:5 | Varför är du så bedrövad (tyngd, nedböjd), min själ (mitt inre, hebreiska ”nefesh”), och varför är du så orolig (som ett upprört hav)? Förtrösta (lita, vänta aktivt) på Gud (Elohim), för jag ska på nytt få tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) honom, för frälsning (räddning) av mitt ansikte [har gjort så jag kan le igen], min Gud. [Den tredje refrängen är ordagrann upprepning av den andra refrängen, se . Tre gånger behöver psalmisten påminna sig själv om varför han är bedrövad och orolig. Till skillnad från t.ex. Psalm 22 har inte Psalm 42-43 någon vändpunkt. Trots det är Gud väldigt närvarande. Gud, hebreiska Elohim, nämns 22 gånger i dessa två psalmer. Titlarna visar på en personlig Gud som är närvarande. Några av namnen är: Den levande Guden, Guds ansikte, min Gud, min levande Gud, min klippa, min tillflykt, Gud min jublande glädje, osv. I en psalm som klagar på Guds frånvaro är han ironiskt nog väldigt närvarande! Teologen Konrad Schaefer skriver att Guds frånvaro är smärtsam, men ironiskt nog är smärtan att vara separerad från honom ett sätt att känna hans närvaro!] |
| 14657 | PSA 47:3 | [Psalmen börjar med en uppmaning, inte bara till Israel utan alla folk!] Alla folk, klappa era händer (applådera, förena era händer, ordagrant ”klappa hand” singular); höj upp till jubelrop [glädjerop, shofarstötar, se vers 6] till Gud (Elohim)! |
| 14910 | PSA 64:11 | Alla människor fruktar [], de ska erkänna (förstå, förkunna) Guds (Elohims) verk [hur han dömde de onda i vers 9] och begrunda (förstå) vad han har gjort. [Hebreiska ordet för att ”se” i vers 9 är ”raa” som är snarlikt ordet för ”frukta” i början på vers 10, hebreiska ”yare”. Båda orden ligger nära varandra i både uttal och betydelse. När människor får se vad Gud gör genererar det en sund gudsfruktan och vördnad för honom.] Den rättfärdige ska glädja sig i Herren (Jahve) och ta sin tillflykt till honom och alla med uppriktiga hjärtan (ärliga och rena hjärtan, de rättsinniga, ordagrant ”rakhjärtade”) ska berömma sig. [Den sista versen är annorlunda. Istället för Elohim, se vers 2 och 8, används Herrens heliga namn JHVH här. Psalmen började med fruktan för fiender, men avslutas med glädje i Herren!] |
| 14929 | PSA 66:5 | Kom och se vad Gud har gjort. Det han gör bland sitt folk (människors barn) är fantastiskt! [Hans fantastiska gärningar övergår mänskligt förstånd!] |
| 15003 | PSA 69:15 | [I detta stycke, vers 14-19, finns femton imperativ efter bönen ”svara mig” i vers 14.] Men jag låter mina böner gå till dig Gud (Jahve), i behaglig tid [då Gud välkomnar, accepterar, se .] Gud (Elohim) i din stora nåd (kärleksfulla omsorg) svara mig med sanningen om din frälsning (med sanningen som befriar). [I denna mening nämns både nåd och sanning. Genom hela Bibeln hör nåd och sanning ihop. De finns i Guds eget vittnesbörd, se . Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, men nåden kommer alltid först. Den sista delen klingar likt Jesu uttalande i : sanningen ska göra er fria!] |
| 15324 | PSA 84:4 | Min själ (mitt inre) går sönder av längtan till Herrens tempels förgårdar. [Jag är desperat för att få vara i Herrens närhet!] Mitt hjärta och hela min varelse jublar (ropar i glädje) mot den levande Guden (El). |
| 15475 | PSA 91:15 | Han ska ropa (höja sin röst i bön) till mig och jag ska svara honom. Jag ska vara med honom i svårigheterna. [Den centrala versen!] Jag ska rädda honom och föra honom till ära. |
| 15577 | PSA 100:3 | Erkänn (bli viss om, besinna, inse) att Herren (Jahve) [själv] är Gud (Elohim) – han har skapat (gjort, frambringat, åstadkommit) oss och inte vi själva – [vi är] hans folk [i samlad trupp] och får (flock av småboskap) på hans betesmark (grönbete). [] [Fyra imperativ (ropa, tjäna, kom och erkänn) leder fram till den första slutsatsen – att vi är hans folk, se vers 3. Psalmen avslutas med ytterligare tre imperativ (kom, var tacksamma och välsigna) som leder fram till den slutliga slutsatsen – att Herren är god och att hans nåd består!] |
| 15763 | PSA 106:45 | Han kom ihåg förbundet som han slutit med dem och ångrade sig (kände en sorg och agerade) i enlighet med hans överflödande, rika nåd (omsorgsfulla kärlek). [Det hebreiska ordet för att ”ångra” niham innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen ”inser att det var fel”. Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!] |
| 15953 | PSA 118:16 | Herrens (Jahves) högra hand ger seger. Herrens (Jahves) högra hand visar sin kraft (militära styrka). [Dessa tre strofer i vers 10-16 är psalmens strukturella mittpunkt. De förstärker huvudbudskapet i denna psalm som är att det är Herren som har kraft och vinner seger!] |
| 15970 | PSA 119:4 | Du har befallt dina föreskrifter, för att vi ska följa dem noggrant. [I de första fyra verserna används olika verbformer i den andra delen: vandrar (vers 1), kommer att söka (vers 2) och har vandrat (vers 3). Samma ord, fast presens och imperfekt, ”vandrar” och ”har vandrat” ramar in vers 2 som handlar om att även i framtiden söka och fråga efter Gud. I vers 4 är det en infinitiv verbform (översatt: ”ska följa”) som talar om att följa Guds föreskrifter är något tidlöst. De olika verbformerna förstärker att det viktigaste vi kan göra är att leva efter Guds vilja och också fortsätta söka honom, det är något vi gör hela livet!] |
| 16031 | PSA 119:65 | [Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – Tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg, eller en människa som har böjt sig i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott, antingen rebelliskhet eller godhet. I detta stycke finns ordet ”tov” som betyder gott, väl, bättre sex gånger. De två första och de två sista verserna börjar med det hebreiska ordet ”tov” som översätts gott, väl och bättre. Centralt i vers 68 finns ordet två gånger, vilket förstärker Guds godhet och hur Guds undervisning är något gott!] Du har handlat väl(gott) med din tjänare Herre (Jahve), i enlighet med ditt ord. |
| 16088 | PSA 119:122 | Garantera(ge ett löfte att göra) din tjänare gott, låt inte de stolta förtrycka mig. [Detta är den enda versen i hela kapitlet som inte har med ett av åtta ord för Guds Ord. Dock tolkas ordet ”gott” som att det syftar på att Guds ord är gott!] |
| 16131 | PSA 119:165 | Frid(fred, helhet på alla områden – shalom) som är stor har de som älskar din undervisning (Tora), ingenting kan få dem på fall. [Vers 165 består av sju ord. Det första ordet är Shalom som beskriver frid, fred och fullhet på alla områden. Här är enda förekomsten av detta ord i hela Psalm 119. Ordet består av fyra bokstäver Shin, Lamed, Vav och Mem. Intressant är att begynnelsebokstaven för första, tredje, femte och sjunde ordet i denna vers är just dessa fyra bokstäver. Kodat i denna vers finns alltså ordet Shalom! Och centralt i denna vers med sju ord finns Guds undervisning - Tora! Att alla denna symbolik med det fullkomliga talet sju dessutom finns under bokstaven Shin som är den tjugoförsta bokstaven (7 x 3) förstärker också strukturen och versens budskap!] |
| 16189 | PSA 126:6 | Den som går ut [går fram och tillbaka för att så] gråtande (under sorg), bärandes på sitt [dyrbara, sista] utsäde, han ska [utan tvekan] återvända med jubel (höga triumferande glädjerop), bärandes på sina kärvar. [Han ska få bärga in en rikligt välsignad skörd!] [Under sådden var man helt beroende av regn. Rädsla och oro för torka eller angrepp av skadedjur kunde göra att man sådde sin säd under gråt – särskilt om det varit ett dåligt år innan. Om utsädet var det sista man hade kvar, var man helt beroende av en god kommande skörd. Israels folk fick utstå svåra tider, men man väntade på att Guds löften skulle uppfyllas. Psalmisten är helt säker på att det kommer en tid av glädje och fröjderop.] |
| 16319 | PSA 139:12 | så skulle inte mörkret vara för mörkt för dig, utan lysa som på dagen – mörker och ljus gör ingen skillnad för dig. [De två vertikala ytterligheterna, himmel och dödsrike och de två horisontala ytterligheterna, öst och väst beskriver på ett poetiskt sätt att det inte finns någon plats där inte Gud är och kan komma till vår räddning!] |
| 16411 | PSA 145:21 | Min mun ska tala Herrens (Jahves)lov(lovprisning). Låt allt kött (allt som lever) alltid prisa hans heliga namn för evigt. [Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet ”lov”, hebreiska ”tehilla”, börjar med denna bokstav. Det är samma ord som också inleder Psalmen, så hela psalmen ramas in av lovprisning!] |
| 16453 | PSA 148:12 | [Alla människor:] Ni unga män och unga kvinnor, gamla tillsammans med unga. [Alla människor oavsett samhällsklass, kön eller ålder uppmanas att prisa Gud från jorden!] |
| 16455 | PSA 148:14 | Han har lyft upp ett horn för sitt folk (gett dem makt och framgång), [ett skäl till] en lovsång för alla dina trogna (fromma, lojala) följare, för Israels barn, det folk som står honom nära. [Hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och seger, se . Här finns också starka messianska undertoner, se . Totalt nämns 30 instanser som ska prisa Gud och här i avslutningen är finalen Messias som var 30 år då han började sin tjänst, se . Jesus är Messias, orsaken till vår lovprisning!] Halleluja (prisa Herrens namn)! |
| 16913 | PRO 16:3 | Överlämna (dela med dig, anförtro, ”rulla över”) dina verk (allt du gör och ämnar att göra) till Herren (Jahve), så ska dina planer (tankar, syften, mål) ha framgång (stå fasta och bli grundligt etablerade). [Dela dina planer med Herren så går det väl!] |
| 17310 | PRO 29:16 | När de ogudaktiga (syndarna, kriminella) blir fler (i antal och auktoritet) då ökar också synden (överträdelserna), men de rättfärdiga ska se deras fall. [Oavsett hur djupt synden har nått så finns det hopp, de rättfärdiga ska en dag se rättfärdigheten segra!] |
| 21977 | DAN 6:4 | Denne Daniel utmärkte sig (överglänste, gjorde ett bättre jobb) jämfört med de andra [två] ministrarna och [de 120] satraperna, för han hade en extraordinär ande (en andlig förmåga utöver det vanliga, se ). Kungen tänkte (planerade att) sätta Daniel över hela riket. [Daniel hade en hög moral, han följde Guds lag och var ärlig och trofast. Daniel hade också en lång erfarenhet av att arbeta som administratör för Babylon, han hade tjänat närmare 40 år under Nebukadnessar, se . Daniels tilltänkta befordran skapade avundsjuka, se . Här fanns en tidigare judisk slav som tjänat i det besegrade babyloniska riket som skulle bli deras överordnade!] |
| 22126 | DAN 11:21 | [Vers 21-35 är den centrala delen i detta kapitel. Den åttonde regenten i det Seleukidiska riket i norr är Antiochos IV Epifanes. Han regerar 175-163 f.Kr. Han är samma person som benämns ”det lilla hornet” i kapitel 8, se . Stycket har många detaljer eftersom hans handlande har stor inverkan på Israel och det judiska folket.] Den som efterträder honom [Seleukos IV] är en föraktad (usel, hatad) man [Antiochos IV]. Han har inte kungavärdighet. Oväntat intar han riket genom smicker (tomma löften, list). [När Seleukos IV mördades tog hans yngre bror Antiochos IV makten. Den rättmätige efterträdaren var egentligen Seleukos son Demetrius, men han skickades som politisk fånge till Rom. Antiochos IV tog sig själv titeln ”Epifanes” som betyder ”Gud uppenbarad i mänsklig form”, men folk föredrog det snarlika ”Epimanes” – en galen man!] |
| 23230 | MAT 1:17 | Antalet släktled är alltså: från Abraham till David fjorton led, från David till fångenskapen i Babylon fjorton led och från fångenskapen i Babylon till den Smorde (Messias, Kristus) fjorton led. [Den hebreiska kulturen som Matteus riktar sig till är förtjust i siffror och språklig symmetri. Att just talet fjorton har valts kan bero på att det är två gånger talet sju som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn. I jämförelse med Lukas släkttavla, se, finns skillnader. Matteus hoppar ibland över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp. Det grekiska ordet ”gennao”, som översatts ”födde”, kan också betyda ”förfader” och behöver inte betyda att sonen är i direkt nedstigande led. Andra skillnader är att Matteus startar med judarnas förfader Abraham och verkar relatera till Josefs släktskap med David. Lukas däremot går via Maria hela vägen tillbaka till Adam och Eva, för att betona att han är hela mänsklighetens Frälsare. I nästa kapitel nämns Josef vid namn, medan Maria refereras till som barnets mor. Kristus är en transkribering av en grekisk översättning av hebreiska ”Mashiach” som betyder ”den Smorde”. I de profetiska böckerna väntade man på Herrens Smorde som skulle rädda Israels folk. Matteus vill visa att Jesus är denne smorde kung som har kommit!] |
| 23240 | MAT 2:2 | De sade: ”Var är den judiska kungen som har fötts? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom.” [Bibeln nämner inte hur många de vise männen var. Enligt den tidiga kyrkans tradition var de tolv förnäma män, kanske judiska ättlingar till Daniel som blev ledare över ”alla visa” i Babylon, se . De har också med sig tjänare och lastdjur så det är en hel karavan som anländer till Jerusalem. Det har nu gått en tid sedan Jesu födelse och familjen bor i ett hus, antagligen i Betlehem, se vers 11 som refererar till ”huset”. De har också varit i templet, se . Enligt Mose lag skulle detta ske fyrtio dagar efter födseln. Om de visa männen färdats från Babylon var det en sträcka på ca hundra mil, men det kan ha varit det dubbla om de kom genom öknen från Persiska viken, vilket tog ca två till fyra månader. Jesus är åtminstone några månader gammal, antagligen omkring ett år när de kommer till honom. Detta kanske kan förklara varför Herodes lägger på ett extra år till den beräknade åldern och för att vara helt säker på att röja Jesus ur vägen dödar alla barn under två års ålder. Det är värt att notera att de vise männen inte frågade efter den nyfödde prinsen, vilket ju hade varit det naturliga om det fötts ett barn hos kung Herodes. De frågar efter kungen som har fötts. Ända från början var Jesus kung!] |
| 23306 | MAT 5:3 | ”Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som är fattiga (de fattiga) i anden (”andliga tiggare”) – för dem tillhör himmelriket (ordagrant: för deras är himlarnas rike). [Här och i vers 10 används presens – Guds rike är tillgängligt just nu för den som ödmjukar sig inför Gud och blir förföljd på grund av tron, se . Det finns två ord för fattig i grekiskan. ”Penes” beskriver en daglönare som varje dag är beroende av ett jobb för att kunna försörja sin familj. Här används dock ”ptochos” för någon som är totalt utblottad och som dessutom saknar all förmåga att hjälpa sig själv. Det enda som återstår är att tigga. Jesus söker alltså ”andliga tiggare” som i tro och ödmjukhet sträcker ut en hand för att ta emot Guds nåd – helt beroende av Guds kraft för en dag i taget!] |
| 23390 | MAT 7:5 | Du skenhelige (som bara spelar ett skådespel för andra), ta först bort bjälken ur ditt eget öga, sedan kan du se klart och ta ut dammkornet från din broders öga.” [Det grekiska ordet för att döma, ”krino”, kan användas både i positiv och negativ betydelse. Paulus gör det klart i att det inte är vår sak att döma dem som inte är med i församlingen – de behöver få höra evangeliet! Däremot uppmanas vi bedöma: oss själva, se, falska profeters frukt, se, det som predikas, se, profetiska ord, se, en församlingsledares kvalifikationer, se, en kristen som syndar mot dig, se . Jesus säger i : ”Döm inte efter skenet, utan döm rättvist.” Vi ska döma/bedöma, men inte ytligt eller förhastat!] |
| 23454 | MAT 9:6 | Men för att ni ska veta vilken makt (auktoritet) Människosonen har här på jorden att förlåta synder” – så sade han sedan till den lame – ”Stå upp, ta din bår (bädd) och gå hem!” [Mitt i svaret till de skriftlärda riktar Jesus sig till den lame i stället, och meningen avslutas inte i ord, utan genom handling!] |
| 23818 | MAT 18:22 | Jesus svarade honom: ”Jag säger dig, inte upp till sju gånger, utan sjuttio-sju gånger.” [Uttrycket ”sjuttio-sju” kan motsvara talet 490 eller 77. Oavsett hur man översätter står båda talen för en obegränsad förlåtelse!] [Talet ”sju”, som Petrus nämner, och Jesu svar ”sjuttio-sju” för tankarna till Första Moseboken där båda dessa tal omnämns i berättelsen om brodermördaren Kain. Hans ättling Lamek hade ärvt Kains benägenhet till våld och var dessutom också skrytsam och drevs av hämndlystnad. Om någon skadade honom skulle han hämnas ”sjuttio-sju” gånger, se . En kristen ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lamek var att hämnas. På samma sätt som Lamek ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet. Talet 490 ger även associationer till jubelåret. Förlåtelsen ska vara som ett enda stort jubelår där allt startar om på nytt! Det finns tre sabbater i lagen: vilodagen, viloåret och jubelåret. Var sjunde dag ska människan vila från sitt arbete. Vart sjunde år ska marken vila, se . Båda dessa sabbater var temporära, men vart 49:e år, efter sju sabbatsår, är det jubelår. Då vilar jorden, slavar friges, alla återfår sina egendomar och alla skulder avskrivs, se . Tio gånger fyrtionio talar om en obegränsad förlåtelse.] |
| 23820 | MAT 18:24 | När han började redovisningen, förde man till honom en man [en tjänare] som var skyldig honom 10 000 talenter. [Jesus använder det högsta använda siffervärdet och den dåtida högsta valutaenheten i sin liknelse. En talent var värd minst 6 000 denarer, där en denar motsvarade en arbetares dagslön. Skulden var alltså enorm, 60 miljoner dagslöner, vilket motsvarar flera miljarder svenska kronor. En skuld omöjlig att betala tillbaka själv!] |
| 24019 | MAT 23:32 | Fyll då också ni era fäders mått! [Sätt igång, slutför det era förfäder påbörjade!] [Kontrast till de som ’får lida på grund av rättfärdighet’ i .] |
| 24271 | MAT 28:7 | Skynda er sedan att gå till lärjungarna och säg detta till dem: ’Jesus har uppstått från de döda, han ska gå före er in till Galileen där ni ska få se honom.’ Se, nu har jag berättat för er (nu har jag utfört mitt uppdrag och gett budskapet till er).” [Varken här eller i något annat av evangelierna beskrivs exakt hur uppståndelsen har gått till. Verbformen i vers 6, ”han har uppstått” är dock i passiv form vilket pekar på det faktum att Jesus var uppstånden av Gud. Ängeln rullade inte bort stenen för att Jesus skulle kunna komma ut. Anledningen var att hans efterföljare skulle kunna komma in och se att graven var tom!] |
| 24284 | MAT 28:20 | och lär (instruera) dem att hålla (bevara, noggrant lyssna på) allt som jag har befallt er. Kom ihåg, jag är med er alla dagar ända till tidens slut (tidsålderns fullbordan).” [ Vilket år och vilken veckodag dog Jesus? Evangeliernas berättelser, typologin från GT, almanacka och traditioner kan hjälpa oss att bestämma vilket år och veckodag Jesus dog. Jesu ord och Bibelns texter är sanna. Det finns dock olika syn på vilken dag sista måltiden ägde rum, och följaktligen vilken nästa veckodag är då Jesus korsfästs. Kärnbibeln lutar sig mot och som indikerar att måltiden skedde innan högtiden, se dock . Det finns fyra vårhögtider som har uppfyllts exakt, det talar för att Jesus var påskalammet, se . Vad det gäller traditioner är det komplicerat. Över tid har kristna traditioner skapats och de judiska justerats, för att skilja den judiska och kristna påsken åt så att de aldrig sammanfaller. Även almanackan när högtiderna infaller måste stämma med en tom grav den första dagen i veckan. De tre vanligaste förslagen i ett möjligt intervall är år 27, 30 eller 33 e.Kr., alla andra år i denna period infaller Nisan 14 på en måndag eller lördag vilket inte går att få ihop med den tomma graven en söndag. År 27 och 30 e.Kr. infaller 14:e Nisan från onsdag kväll till torsdag eftermiddag och år 33 e.Kr. är det fredag kväll till lördag eftermiddag. Utifrån ; 23 är år 30 e.Kr. mest troligt. I Kärnbibelns tabell i, och rubrikerna i Markus och Lukas evangelium följer dagarna år 30 e.Kr. Jesus åt då den sista måltiden onsdag kväll. Detta år offras påskalammet i templet kl 15.00 på torsdag eftermiddag, och i så fall samtidigt som Jesus dör på korset, vilket skuggbilderna talar för, se 1 Kor 5:7. Detta möjliggör också för exakt tre dagar – tor, fre och lör – och tre nätter – tor/fre, fre/lör och lör/sön – i graven. Det finns olika traditioner och synsätt, men det gemensamma och viktigaste är att Jesus är uppstånden och lever idag!] ______ |
| 24319 | MRK 1:35 | [Detta stycke, vers 35-39, är ett av flera där Petrus ögonvittnesskildring lyser igenom i Markus evangelium, se även . Vi kan föreställa oss hur Petrus inlevelsefullt har berättat för Markus om hur han letade efter sin vän Jesus, se vers 36. Orden han/honom används hela sju gånger i detta stycke. Som ögonvittne, som själv varit med på plats, så är ju det i talspråk vanligare att man berättar om vad ”han” gjorde, än att berätta om vad ”Jesus” gjorde. Genom att ha kvar denna form visar Markus sina läsare att vi kan ha en nära personlig relation med Jesus!] Tidigt nästa morgon (i den sista nattvakten mellan klockan tre och sex på söndagsmorgonen), långt innan det blev ljust, steg han [Jesus] upp och gick bort till en enslig plats. Där bad han. [Detta är den första av tre gånger som Markus uppmärksammar hur Jesus drar sig undan för att be tidigt på morgonen, se .] |
| 24766 | MRK 12:24 | Jesus svarade dem: ”Är det inte här [på följande två punkter] som ni tar fel (vandrar vilse)! [Jo det är det!] Det är för att ni inte förstår (känner till) Skrifterna och inte heller Guds kraft? |
| 24950 | MRK 16:8 | När de gått ut, flydde de bort från graven, för både bävan och förvåning hade kommit över dem. De sade ingenting till någon, för de var rädda. [Markus avslutar sitt evangelium på samma sätt som han börjar det – snabbt och kortfattat. Det sker också på ett ödmjukt sätt: några kvinnor får vara med i det största miraklet när Jesus har uppstått, och får gå med himmelskt budskap till lärjungarna, vilket gör dem till de första som predikar uppståndelsen!] |
| 24981 | LUK 1:19 | Ängeln svarade honom och sade: ”Jag är Gabriel. Jag står inför Gud (i hans närvaro). [Det är hans uppdrag!] Jag har blivit sänd att berätta för dig detta glada budskap. |
| 25080 | LUK 2:38 | Just i den stunden kom hon in och tackade Gud och talade om honom [Jesus] för alla som väntade på Jerusalems återlösning (lösepenning). [Symeons lovsång och Hannas vittnesbörd ramas in med frasen att de väntade på Israels befrielse och Jerusalems återlösning, se vers 25 och 38. Ordet för återlösa användes just för lösepenningen för människor, se, och kan vara en koppling till Pidyon haben, se vers 23. Genom den friköpte förstfödde sonen kommer befrielsen!] |
| 25200 | LUK 5:24 | Men för att ni ska veta att Människosonen har makt (auktoritet) här på jorden att förlåta synder, säger jag dig” – så sade han sedan till den lame – ”Stå upp, ta din bår (bädd) och gå hem!” [Mitt i svaret till de skriftlärda riktar Jesus sig till den lame i stället, och meningen avslutas inte i ord, utan genom handling!] |
| 25244 | LUK 6:29 | [Nu följer fyra praktiska exempel på hur man älskar sin fiende. De fyra punkterna är väl strukturerade där ett verb beskriver en ond handling, följt av den troendes respons. Genom tiderna har det funnits två sätt att agera mot en fiende: ’fäkta eller fly’. Nu ger Jesus en ny väg: stå kvar och förvåna fienden!] Slår någon dig [föraktfullt] på ena kinden, så vänd också fram den andra. [I står det att det är den ’högra kinden’. Det är omöjligt för en högerhänt person att slå någon på den högra kinden med ett knytnävsslag. Man kan bara slå den andres vänstra kind. Detta antyder att det inte är ett vanligt knytnävsslag som avses, utan ett föraktfullt slag med ovansidan av en öppen högerhand mot någons högra kind.] Tar någon ifrån dig manteln [ytterklädnaden], så hindra honom inte från att ta underskjortan (tunikan) också. [Klä av dig helt naken!] [Om man inte kunde betala tillbaka ett lån kunde manteln tas som pant, men måste lämnas tillbaka före solnedgången, se . Att då inte bara ge manteln utan också börja ta av sig sina underkläder där i rätten skulle förvåna. Nakenheten var tabu inom judendomen och skammen föll mindre på den som var naken än dem som såg den eller var orsak till den, se .] |
| 25387 | LUK 9:17 | Alla åt och blev mätta, sedan samlade man upp det som blev över – tolv korgar fulla med bröd. [Detta var en mindre korg som bands fast vid midjan för packning och proviant under en resa. Det var antagligen lärjungarnas korgar som användes under matutdelningen. De fick också med mat för resan framöver!] |
| 25421 | LUK 9:51 | När tiden började närma sig (dagarna höll på att fullbordas) för Jesus att lyftas upp, vände han sitt ansikte mot Jerusalem fast besluten att gå dit upp. [Jesus börjar nu röra sig mot Jerusalem. Det är fortfarande tre månader kvar tills han rider in i Jerusalem, men från och med nu är siktet inställt på slutfasen i hans tjänst här på jorden. Ordet ”lyftas upp” kan både syfta på att ”gå upp” till Jerusalem och att ”fara upp till himlen”. I använder Lukas ett snarlikt ord för Jesu himmelsfärd och det är troligt att det syftar på det här också. Trots att Jesus har lidandet och korset framför sig, fokuserar han inte på det, utan på slutmålet då han åter ska få vara med sin Fader i himlen!] |
| 25532 | LUK 12:4 | Till er som är mina vänner säger jag: Frukta inte för dem som dödar kroppen och sedan inte kan göra något mer. [Var inte rädda för vad de religiösa ledarna, eller andra människor, ska säga och göra. Var frimodiga!] |
| 25560 | LUK 12:32 | Var inte rädd, du lilla hjord! För det är er Faders goda vilja (stora glädje) att ge er riket. [Ordet för hjord användes oftast om en fårhjord. Jämfört med världens riken var de tolv en liten grupp, som en liten fårhjord. Men de har en god herde som beskyddar dem. De har också del i Guds rike vilket innebär kungens beskydd, privilegier, försörjning osv. Det finns ingen anledning till oro!] |
| 25677 | LUK 15:20 | Så han bröt upp och gick till sin egen far. Medan han fortfarande var långt borta fick hans far se honom [vilket antyder att fadern väntade och tittade efter sin son]. Fadern blev djupt rörd (kände stort medlidande) och sprang emot honom och omfamnade honom och kysste honom gång på gång. [I den här kulturen sprang aldrig en äldre judisk man. Anledningen var att för att springa måste han fästa upp manteln, vilket gjorde att han exponerade sina bara ben, vilket var skamfyllt. Vad motiverade då fadern att bära den skammen? Enligt Talmud, den judiska skrift som innehåller tillägg och tolkningar till lagen, finns det en ceremoni som heter ”kezazah”. Den praktiserades om en judisk son lämnat det judiska samhället, levt med hedningar och sedan vände tillbaka hem. Stadens äldste mötte honom i stadsporten, krossade en kruka framför mannen – vilket symboliserade den brutna relationen med familjen, den judiska tron och samhället. Han var inte välkommen tillbaka. Anledningen att fadern springer kan vara att han vill möta sonen innan de äldste i samhället hinner utföra denna ceremoni. Fadern var villig att bära skammen för att upprätta sin son!] |
| 25765 | LUK 18:8 | Jag försäkrar er: Han ska snabbt (hastigt, plötsligt) ge dem rätt (hjälpa dem). Men frågan är, kommer Människosonen att finna tro [en sådan uthållig tro som änkan hade] här på jorden när han kommer tillbaka?” [Denna liknelse är inte en jämförelse där Gud är som denne orättfärdige domare som kvinnan måste tjata och hota, utan en kontrast. Om en orättfärdig domare till sist ger med sig, hur mycket mer ska inte en rättfärdig och kärleksfull Gud bönhöra sina barn när de ber!] |
| 26125 | JHN 1:12 | [Vers 12 och 13 är kiasmens centrum och kärnan i Johannes budskap – genom tron på Jesus blir man ett Guds barn!] Men åt alla som (ordagrant: ”men så många som”) tog emot honom gav han makt (rätt) att bli Guds barn, åt dem som [kontinuerligt] tror (förtröstar, förlitar sig) på hans namn [auktoriteten i Jesu namn]. |
| 26200 | JHN 3:11 | Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig [Nikodemus]: Vi talar om det vi vet (har en klar förståelse av) och vi vittnar om det vi sett (och prövat), men ändå tar ni [judiska ledare] inte emot våra bevis (vittnesbörd). [I detta svar växlar svaret från ’jag’ till ’vi’ för att sedan gå tillbaka till ’mig’ i nästa vers. Utifrån sammanhanget kan ’vi’ syfta på ’jag och profeterna’, ’jag och den helige Ande’, ’jag och lärjungarna här’ eller kanske refererar det till ’vi lärare’ se vers 1 och 10. Oavsett syftningen är det Jesus som vet, ser och vittnar!] |
| 26336 | JHN 6:10 | Jesus sade: ”Låt folket lägga sig [till bords] här.” På det stället var marken täckt med tätt gräs [i det annars bergiga området valde Jesus ut den här bekväma platsen att sitta ner på]. Männen [och deras familjer] satte sig ner, och deras antal var 5 000. [Det var 5 000 män, förutom kvinnor och barn, se . Totalt var det minst 10 000, kanske ända upp till 50 000 personer samlade där. Det är bara den yngste lärjungen, Johannes som nämner detaljen om pojkens matsäck. Han räknades inte ens med bland de 5 000, ändå fick hans gåva mätta alla närvarande!] |
| 26339 | JHN 6:13 | Då samlade de ihop dem och fyllde tolv flätade korgar, med det som blivit över från de fem små kornbröden när de ätit. [Detta var en mindre korg som bands fast vid midjan för packning och proviant under en resa. Det var antagligen lärjungarnas korgar som användes under matutdelningen. De fick nu också med mat för sin fortsatta resa!] |
| 26370 | JHN 6:44 | Ingen kan komma till mig om inte Fadern som sänt mig drar (attraherar, leder) honom. Jag ska [sedan] låta honom uppstå på den yttersta dagen. [Det är Fadern som ger längtan i människor att söka Jesus!] |
| 27102 | ACT 4:11 | Han [Messias] är: ’Stenen som föraktades av er, ni byggnadsarbetare, men som nu har blivit hörnstenen.’ [Citat från där Petrus lägger till ”av er, ni” och applicerar versen på sina åhörare. Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter. Jesus är hörnstenen som församlingen, det nya templet, är byggd på!] |
| 27148 | ACT 5:20 | ”Gå och ställ er i tempelområdet och låt folket få höra hela budskapet om detta [nya] liv.” [Livet i Jesus!] |
| 27154 | ACT 5:26 | Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna [till Salomos pelarhall på tempelområdet] och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem. [Sanhedrin var helt hjälplösa och deras agerande hade blivit ett totalt fiasko. Apostlarna kom till sist till förhöret, men av egen fri vilja. Händelserna natten innan hade övertygat dem än mer att de var i Guds hand. Ingen människa kan stoppa Guds planer!] |
| 27236 | ACT 7:51 | [Fram till nu har Stefanos återberättat den judiska historien, men nu riktar han sig till Stora rådet, Sanhedrin. Hittills har han inkluderat sig själv när han sagt ’våra förfäder’, se vers 19, 38, 39, 44. Nu säger han ’era förfäder’. Det är lätt att hålla med om att avgudadyrkan var fel förr, men svårare att erkänna att det kan vara på samma sätt i dag i mitt liv.] Hårdnackade (obstinata, envisa) är ni [Mose använde liknande språkbruk, se .] och oomskurna till hjärta och öron! [På utsidan är ni judar, men i hjärtat är det ingen skillnad mellan er och andra hednafolk!] Ständigt [ända sedan Mose tid] gör ni motstånd mot den helige Ande, ni som era förfäder. |
| 27270 | ACT 8:25 | Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de [Petrus och Johannes] tillbaka till Jerusalem. På vägen [hem till Jerusalem] förkunnade de evangeliet i många byar i Samarien. [Denna evangelisationssatsning som startades av den grekisktalande juden Filippus, fortsatte nu av två hebreisktalande judar!] |
| 27273 | ACT 8:28 | men var nu på väg hem, och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja. [En eunuck var en frivilligt eller påtvingat kastrerad man. Det var inte ovanligt att eunucker hade höga positioner eftersom de var lojala och pålitliga. Inom judendomen fanns dock restriktioner. En eunuck hade bara tillträde till den yttre tempelplatsen, se . Denne högt uppsatte etiopier var en hedning som trodde på Israels Gud. Detta var antagligen hans enda pilgrimsvandring till Jerusalem. Att han nu när vagnen långsamt rullar fram läser profeten Jesaja är nog ingen slump. Här finns de starkaste löftena till just eunucker. När Messias upprättar sitt rike ska de få tillträde att be till Gud och få ett namn som är bättre än söner och döttrar, se . Vad han inte visste var att snart skulle hans ögon öppnas för dessa Skrifter genom tron på Jesus!] |
| 27515 | ACT 15:4 | När de kom till Jerusalem blev de mottagna av församlingen och apostlarna och de äldste (församlingsledarna), och de berättade om allt som Gud hade gjort genom dem. [Fokus är inte på vad de gjorde, utan vad Gud gjorde genom dem!] |
| 27550 | ACT 15:39 | Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern. [Frågan gällde Johannes Markus karaktär. På den första resan hade han ganska tidigt lämnat Paulus och Barnabas och rest hem, se . Paulus hade troligen en mer rationell syn än Barnabas. Paulus såg allvaret och farorna på resan och ville kunna lita på sina medarbetare. Barnabas däremot ville ge sin kusin en ny chans, se . Barnabas personlighet verkar alltid vara uppmuntrande och hjälpande. Han tog sig an Paulus när han var nyomvänd, se . Det var också han som hämtade Paulus till Antiokia, se . Händelserna i, där Paulus kritiserar Barnabas och Petrus, kan också ha spelat in i konflikten. Johannes Markus visade sig senare vara trofast. Han omnämns av Petrus, se, och även sedan av Paulus, se . Även om Paulus och Barnabas hade olika åsikter hur arbetet skulle utföras står det inte att de skildes åt som ovänner. Paulus nämner Barnabas i som en apostel som arbetar för Herren. I stället för en missionsresa, blir det nu två!] |
| 27562 | ACT 16:10 | När han sett denna syn försökte vi genast ta oss vidare till Makedonien [i nuvarande norra Grekland], eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem. [Här skiftar berättelsen från ”de” till ”vi” för första gången i Apostlagärningarna. Det är troligt att författaren Lukas sluter upp här i Troas. Tillsammans med Paulus, Silas och Timoteus förstår de att det är Guds vilja att de ska fortsätta västerut över Egeiska havet. De hade blivit hindrade på ett övernaturligt sätt och ledda hit, så denna syn var ett tydligt tecken att de skulle vidare västerut!] |
| 27580 | ACT 16:28 | Men Paulus ropade högt: ”Gör dig inte illa! Vi är här allesammans.” [Tidigare hade apostlarna befriats från fängelse, se . På samma sätt som apostlarna överlämnar Paulus och Silas sig själva frivilligt igen. Det verkar som om detta mirakel snarare tjänade till att befria fångvaktaren och hans familj, än de två gudsmännen!] |
| 27610 | ACT 17:18 | Även en del filosofer, både epikuréer och stoiker, diskuterade (argumenterade) med honom. [Epikurism var en ateistisk filosofisk riktning uppkallad efter Epikuros, 300 f.Kr. Det är en materialistisk lära utan någon tro på liv efter döden. En av hans teser lyder: ”Människan gör bäst i att dra sig undan allt bekymmersamt, såsom politik och offentligt liv, och i stället ägna sig åt ett stillsamt och enkelt liv bland vänner, där man undviker allt smärtsamt.” Stoicismen, som också härstammade från 300 f.Kr., hade en mer panteistisk syn där det gudomliga var närvarande i allt. De hyllade viljestyrka och moral. Paulus tar upp några av deras tankar i sitt tal.] En del sade: ”Vad är det för hopplock av idéer han för fram?” [Ordagrant kallar de Paulus för en ”fröplockare”, dvs. en som plockar upp andras idéer och tankar och skapar en egen hemmagjord filosofi.] Andra sade: ”Han verkar vara en som förkunnar främmande gudar.” De sade så eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen (grekiska ”anastasia”). [Till en början verkar de tro att Paulus talar om två nya gudar – Jesus och Anastasia!] |
| 27897 | ACT 26:6 | Nu står jag här inför rätta för mitt hopp. [Det är enda anledningen!] Det är ett hopp till det löfte som Gud gav våra fäder (förfäder), |
| 28173 | ROM 7:14 | [I följande stycke tar Paulus upp konflikten mellan den syndiga naturen och det nya livet. Paulus byter från dåtid till presens. Han använder pronomenen ”jag, mig, mitt” över fyrtio gånger i vers 9-25. I egen kraft går det inte att vinna över synden. Det går att tolka texten som om Paulus beskriver livet före omvändelsen då han försökte leva efter lagen, eller kampen även efter omvändelsen. Troligt är att det beskriver helgelseprocessen som varje kristen genomgår. Utan Guds Ande är den kristne som ett andligt spädbarn, se . I kapitel 8 kommer lösningen – ett liv i Jesus fylld av Anden!] Vi vet att lagen är andlig, men jag är köttslig (oandlig, domineras av min onda natur), såld som slav under synden. |
| 28315 | ROM 12:2 | Anpassa er inte (låt inte ert sinne, era tankar och er karaktär formas) efter den här tidsåldern [efter detta världssystem och dess sätt att tänka och agera], utan låt er förvandlas (inta en helt ny form) genom sinnets (era tankars) förnyelse [], så att ni kan avgöra (undersöka och sedan pröva) vad som är Guds vilja: det goda och välbehagliga och fullkomliga [vad som är hans fullständiga önskan, vilja, plan och syfte]. [Här används grekiskans starkaste ord för förvandling, ”metamorpho”. Samma ord beskriver Jesu förvandling på förklaringsberget, se . Metamorfos är inom biologin den process som inträder när t.ex. ett ägg utvecklas till en larv som förpuppas och sedan förvandlas till en fjäril – en lika stor förändring sker med våra tankar när de förnyas!] |
| 28325 | ROM 12:12 | Gläd er [luta er hela tiden mot nåden] i hoppet [som ger en förväntan och en framtidstro]. Var [ständigt] uthålliga i (förbli kvar under) lidandet [förföljelsen, prövningen]. [Ge inte upp i förtid!] Var ihärdiga [fortsätt målmedvetet framåt] i bönen. |
| 28370 | ROM 14:22 | Den tro som du har [i fråga om ren och oren mat, speciella helgdagar, osv.] ska du behålla för dig själv inför Gud. [Tron är personlig, men inte privat!] Salig (lycklig) är den som [är stark i sin tro och] kan följa sin övertygelse utan att döma sig själv. |
| 28424 | ROM 16:20 | Fridens Gud ska låta Satan bli krossad under era fötter snabbt [som en romersk soldat marscherade med korta stampande steg]. Vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) nåd vare med er. [Paulus beskriver ofta den andliga kampen med bilder från den romerska armén. Det grekiska ordet för ”snabbt” beskriver hur romerska soldater marscherade med korta snabba steg. När deras spikbeklädda läderskor med metallbeslag stampade mot de stenbelagda romerska gatorna skapades ett omisskännligt ringande ljud som hördes lång väg. På samma sätt som vi i dag väjer för ett utryckningsfordon med påslagna sirener betydde det här ljudet: gå åt sidan, här kommer romerska soldater! En romersk soldat stannade inte för något eller någon, det skulle vara en förödmjukelse för hela armén. Om ett barn eller en äldre person inte hann undan fortsatte man rakt fram, och krossade personen under sina fötter. Bilden som Paulus målar upp är att om djävulen är så dum att han kommer i vägen för en grupp kristna, krossas han under deras fötter. I Romarbrevet som behandlar så många viktiga doktriner nämns djävulen bara en gång i förbifarten och det är i den här versen. Hans plats är det lilla utrymmet som finns mellan fotsulan och marken under den kristne! Guds titel här är inte ”Härskarornas Gud” utan ”Fridens Gud”. Det är inte volymen i bönen, utan djupet i gudsrelationen som avgör om vi segrar över ondskan. Förutsättningen ges i versen innan – lydnad och helgelse. En troende som har kommit in i Guds frid, som marscherar framåt i Guds takt, som varken gör för mycket eller för lite utan vandrar i förutberedda gärningar – den kristne kan leva ett segerrikt liv!] |
| 28435 | 1CO 1:4 | [Paulus börjar med tacksägelse för korintierna. Den första versen och den sista, vers 9, bildar en ram som sammanfattar Paulus hela resonemang – Gud är den som håller samman dåtid, nutid och framtid. Paulus är diplomatisk, han kan inte tacka för deras ”tro”, se, eller deras ”gemensamma engagemang i evangeliet”, se, eller deras ”tro och kärlek”, se, eller deras ”tro, kärlek och hopp”, se . I stället tackar han för Guds nåd och oförtjänta favör över dem!] Jag tackar alltid min Gud för er skull, för Guds nåd (kraft, oförtjänta favör) som ni har fått i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. |
| 28908 | 2CO 2:16 | för några en doft av död till död, för andra en doft av liv till liv. Vem är kvalificerad (duglig, räcker till för att stå i den här tjänsten)? [Svaret ges i 3:5-6: det är inte i egen styrka utan genom Guds Ande!] [Tankarna går till tidernas främste fältherre – makedoniern Alexander den store, som tre hundra år tidigare just från detta område hade skapat världshistoriens största imperium. Det grekiska ordet för triumfera, ”thriambeuo”, beskriver det triumftåg där generalen går först, följd av präster som bar rökelsekar med välluktande rökelse. Den tillfångatagna fiendekungen går bakom i bojor, helt avklädd utan vapen. På samma sätt har evangeliet segrat över döden och offentligt visat att han inte längre har någon makt över Jesus! För dem som är frälsta är det en väldoft som leder till liv, medan för motståndarna är det en doft som leder till död.] |
| 28910 | 2CO 3:1 | Måste vi rekommendera oss själva igen (lägga fram våra meriter)? Behöver vi, som vissa andra [falska apostlar, se 2:17], rekommendationsbrev till er eller från er? [Det var inte ovanligt med rekommendationsbrev. Några exempel i NT är: Apollos, ; Timoteus, ; Febe, ; Johannes Markus, ; Titus, . Paulus känner sorg över att relationen med vissa i Korint har sjunkit så lågt att han skulle behöva rekommendationsbrev från en tredje part. Han hade ju varit med och fört många av korintierna till tro!] |
| 29087 | 2CO 11:30 | Om jag måste berömma mig, vill jag berömma mig av min svaghet. [Vilket visar på att det är Gud som verkat och han är den som får äran!] |
| 29171 | GAL 3:2 | En sak vill jag förstå (oavsett andra argument, låt mig ställa denna fråga): [Paulus tar nu ett huvudargument som handlar om tro eller lag. Frågan ramas in i ett kiastiskt mönster i vers 2b och 5, med en utvidgning och beskrivning i vers 3-4.] Tog ni emot den helige Ande genom att hålla lagen [följa Moseböckernas alla bestämmelser] eller på grund av tro (förtröstan) [tillit till evangeliet]? [Självklart var det genom tro!] |
| 29266 | GAL 6:11 | Se med vilka stora bokstäver jag nu skriver med egen hand till er. [Det var vanligt att brev dikterades, se . Nu fattar Paulus själv pennan och skriver med versaler, för att sammanfatta och betona huvudpunkten i brevet: Jesu kors!] |
| 29276 | EPH 1:3 | [Vers 3-13 är en enda lång mening i grekiskan, den längsta i hela Bibeln! Paulus var en lärd man, så anledningen till att han ibland skriver långa meningar beror inte på att han är okunnig i det grekiska språket. I stället är det ett sätt att uttrycka sin entusiasm. På samma sätt som en talare blir ivrigare och pratar snabbare och mer engagerat, blir Paulus engagerad när han börjar skriva om alla välsignelser Jesus har gett den troende, och låter adjektiven flöda!] Välsignad (lovad, prisad) är vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) Gud och Fader, som i den Smorde (Messias, Kristus) har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse. |
| 29488 | PHP 2:30 | för han var nära döden i sitt arbete för den Smorde (Messias, Kristus). Han satte sitt liv på spel för att ge mig den hjälp som ni inte kunde ge. [För att undvika att filipperna skulle se Epafroditus som en svag vekling som misslyckats med delar av sitt uppdrag att stanna kvar hos Paulus och hjälpa honom, säger Paulus att han är en hjälte. Uttrycket ”satte sitt liv på spel” anspelar på Epafroditus namn som härstammar från gudinnan Afrodite. Innan en spelare kastade tärningen åkallade han ofta Afrodite. Epafroditus åkallade inte en hednisk Gud utan den levande Guden – Jesus Kristus!] |
| 29547 | COL 1:15 | [Följande stycke kan vara en tidig kristen hymn eller dikt som Paulus citerar. Stycket är väl strukturerat med kiasmer i flera nivåer. I den litterära formen som kallas kiasm hör temat i första stycket ihop med temat i det sista, temat i andra stycket med näst sista stycket, osv. I vers 15-17a sammanfattas Jesu roll i skapelsen. På motsvarande sätt och med liknande ord och uttryck sammanfattas Jesu roll i frälsningen i vers 18-20. Centralt mellan dessa två block finns vers 17b – allt hålls samman genom honom!] Han är den osynlige Gudens avbild (porträtt, ikon), förstfödd (har den högsta rangen och ägandeskapet) över hela skapelsen. [Fadern, som är ande och osynlig, se, gjorde sig synlig för mänskligheten i Jesus. Det grekiska ordet för avbild är ”eikon”. Samma ord används när Jesus frågar ”vems bild” det är på myntet, se . Jesus är Guds porträtt, en synlig målning av Gud. Förstfödd kan både betyda ”den som först är skapad och född” och ”den som har den högsta rangen”. Betydelsen kan inte vara att Jesus är skapad av Gud, eftersom följande verser tydligt säger att ”allt är skapat av honom” och att han fanns ”före allt”. David kallas också den förstfödde i trots att han är den yngste av sina bröder. Jesus är Gud, han har skapat, dött och uppstått för mänskligheten, se . Han är den förstfödde från döden, se .] |
| 29549 | COL 1:17 | Han är till före allting. Allt består (hålls samman) genom honom. [Detta är kiasmens centrum!] |
| 29553 | COL 1:21 | [Vers 21-23 är en enda mening i grekiskan. Den är komplex men väl strukturerad. Det finns ett tidsperspektiv där Paulus först påminner de troende i Kolossai om deras tidigare ofrälsta tillstånd, att de nu är försonade och att det också finns ett framtida hopp!] Ni var en gång [i ert ofrälsta tillstånd] främlingar och fientliga i sinnet [mot Gud i ert sätt att tänka] vilket fick sitt uttryck i era onda gärningar. |