7146

RUT 1:17

Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö och där vill jag bli begraven. Låt Herren (Jahve) göra likadant [straffa mig hårt] och även mer, om något annat än döden skulle skilja mig från dig.” [Vi har hört Rut och Orpas unisona röst i vers 10, men nu för första gången talar Rut själv. Dessa ord är några av de mest välkända uttalandena i GT. De beskriver hennes mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne. Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm. Vers 16a och 17b ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud. I nästa steg balanseras vers 16b med 17a. Här formars en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven. Den centrala versen, och kiasmens höjdpunkt finns i vers 16c; Israels Gud ska också bli Ruts Gud!]