7133	RUT 1:4	Sönerna gifte sig med kvinnor från Moab. Den ena hette Orpa [som betyder ”gasell”, härstammar från hebreiska ordet för ”nacke” och ”styvnackad”, hon gifte sig med Kiljon] och den andra hette Rut [som betyder ”vänskap” gifte sig med Mahlon, se ]. De bodde där i omkring 10 år.
7134	RUT 1:5	Så dog även både Mahlon och Kiljon, och kvinnan [Noomi] blev ensam utan sina små pojkar och sin man. [I vers 1-3 har hebreiska ordet ”ben” för söner använts. Här används däremot ”yeled”, som används om bäbisar och små barn. Ordvalet och ordföljden förstärker tragiken. Även om hennes söner var vuxna män, var de hennes älskade små pojkar.]
7136	RUT 1:7	Tillsammans med sina två svärdöttrar begav hon sig i väg från den plats hon bott på. De började vandringen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.] [Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.]
7146	RUT 1:17	Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö och där vill jag bli begraven. Låt Herren (Jahve) göra likadant [straffa mig hårt] och även mer, om något annat än döden skulle skilja mig från dig.” [Vi har hört Rut och Orpas unisona röst i vers 10, men nu för första gången talar Rut själv. Dessa ord är några av de mest välkända uttalandena i GT. De beskriver hennes mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne. Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm. Vers 16a och 17b ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud. I nästa steg balanseras vers 16b med 17a. Här formars en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven. Den centrala versen, och kiasmens höjdpunkt finns i vers 16c; Israels Gud ska också bli Ruts Gud!]
7155	RUT 2:4	[Nu följer tre samtal som Boas har. Det ramas in av hans samtal med sina arbetare, se vers 4-7 och 15-16. Centralt är samtalet med Rut.] Just då [som av en händelse, ännu en Guds försyn] kom Boas dit från Betlehem. [Samma dag som Rut hade varit där sedan tidig morgon, se vers 7.] Han hälsade skördemännen: ”Herren (Jahve) vare med er!” De svarade: ”Herren (Jahve) välsigne dig!” [Den varma ordväxlingen visar hur Boas är en gudfruktig man och har goda relationer till sina arbetare.]
7170	RUT 2:19	Hennes svärmor [Noomi] frågade henne: ”Var [i hela världen] har du plockat [allt detta] idag? Var har du arbetat? Må den som såg dig vara välsignad!” [Verben i Noomis fråga är lite märkligt placerade. Anledningen är troligtvis för att skapa en ordlek. Det inledande frågande adverbet ”var” är hebreiska ”epho” som är snarlikt måttet ”efa” i vers 17. Frasen uttrycker Noomis förvåning över Ruts produktivitet, och redan innan Rut hinner svara ber Noomi ut Guds välsignelse över den mannen!] Så Rut berättade för sin svärmor var hon arbetat och sade: ”Namnet på mannen jag arbetat hos är Boas.”
7171	RUT 2:20	Noomi sade till sin sonhustru: ”Välsignad vare han av Herren (Jahve), som inte har slutat att visa nåd (trofast kärlek, omsorg) både mot levande och döda.” [Uttrycket levande och döda syftar på hela Noomis familj. Noomi och Rut levde; Elimelek, Mahlon och Kiljon var döda. I denna vers är det andra gången som bokens viktiga nyckelord ”chesed” används, se även . Ordet beskriver nåd, kärlek, omsorg, godhet, trofasthet, osv. Här är betoningen Guds trofasthet och omsorg om Noomis familj.] Noomi sade också till henne: ”Den mannen är en nära släkting till oss; han är en av våra återlösare (beskyddare).” [Enligt judisk tradition var Boas Elimeleks brorson, och därför kusin med Ruts avlidne man Mahlon. Boas far var alltså bror med Noomis avlidne man Elimelek. Återlösare, hebreiska ”gaal”, är en nära släkting som har extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Kan i viss mån jämföras lite med en fadder. De tre frivilliga åtagandena för en återlösare var: 1. Om hans äldre bror dör barnlös ska han gifta sig med hans hustru, se . Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet ”levir”, som betyder svåger. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn. Seden fanns redan före Mose lag, se . I Israel var det extra viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Selofhads döttrar är ett sådant exempel, se . 2. Återlösa mark som en släkting tvingats sälja, se . 3. Hämnas en mördad släkting, se .]
7175	RUT 3:1	[Efter att skörden hade bärgats var det dags att tröska kornet och vetet för att skilja agnarna från säden. Det skedde under den torra perioden i senare delen av maj och i juni. Tröskplatsen låg vanligtvis på en öppen plats utsatt för vinden. Ytan var stenlagd eller hårt stampad, ofta som en cirkel upp till 15 meter i diameter. Kärvarna av korn eller vete löstes upp och breddes ut på några decimeters höjd. På mindre tröskplatser klappade man ut kornen för hand genom att slå med en stav, se . På större tröskplatser använde man djur som fick trampa runt och krossa kornen, se . Ibland användes tröskslädar, se . Nästa steg i processen var att skilja sädeskornen från agnarna. Under kvällsbrisen kastades blandningen upp med hjälp av en skovel eller gaffel. Vinden blåste då de lättare agnarna och halmen åt sidan, medan kornen föll ner igen på tröskplatsen. När kornen sedan hade sållats, rensats från småsten och skräp, var de klara att malas eller lagras, se . Händelserna här i kapitel 3 utspelar sig troligtvis i juni när skörden är över. Det har gått en till två månader sedan händelserna i kapitel 2 och kornskörden håller på att tröskas, se . Rut är inte längre på fälten utan hemma hos Noomi på dagarna. En dag tar Noomi upp ett ämne som vi förstår att hon har funderat på en längre tid. Hon har också tänkt ut en plan.] Noomi, Ruts svärmoder, sade till henne: ”Min dotter, det är mitt ansvar att se till att du kan få ro [ett tryggt hem och en god make], så det går väl för dig (så du får ett gott liv).
7179	RUT 3:5	Rut svarade Noomi: ”Allt vad du säger ska jag göra.” [Tröskplatsen låg oftast utanför de städer som var skyddade av murar. För att vakta kornet och vetet som höll på att tröskas, sov arbetarna på plats. Författaren använder ord som är dubbeltydiga, att en kvinna ska ta på sig parfym och lägga sig hos en man på natten kan te sig märkligt för en nutida läsare. Saken blir inte bättre av att Rut är en moabit, hennes släkt härstammar från Lots äldsta dotter som hade ett incestförhållande med sin far efter att han ”ätit och druckit”, se . Författaren leder läsaren medvetet till att nästan förvänta sig att Rut ska följa Tamars exempel i , vilken i en liknande situation säljer sig som en prostituerad. Ord och uttryck kan tolkas sexuellt, men behöver inte göra det. Istället visar texten på Boas och Ruts höga moral och goda karaktär, något som också har byggts upp i bokens första två kapitel, och även här, se vers 11. Detta tillsammans med detaljer som mantelfliken, se vers 9, och den judiska chalitzah-seden, där mannens fot och sko har en viktig roll, se vers , visar hur hela händelsen handlar om hur Rut följer den judiska seden för att visa att hon är redo att gifta sig, om Boas vill det.]
7189	RUT 3:15	Han sade: ”Ge mig sjalen du har på dig, sträck ut den.” Så hon höll fram den. Han mätte upp sex mått korn i den och lade den på henne [på ryggen eller huvudet och sände iväg henne]. Sedan gick han in i staden. [Vissa senare manuskript har ”hon gick” istället för ”han gick”, men den hebreiska texten indikerar att efter att Rut har gått, beger sig Boas in till staden på en gång. Det förstärker hur han tar tag i situationen på en gång och vill lösa den. Måttenheten anges inte. I var måttet ”efa”. Om det är samma mått här motsvarar sex efa-mått totalt omkring 100 kg, vilket är för mycket för att bära hem. Nästa mått i storleksordning är ”sea”, men det är tveksamt om tyget kunde hålla 30 kg som sex sea-mått motsvarar. Ett mer rimligt mått är i så fall en ”omer”, som är en tiondels efa. Sex sådana mått motsvarar 8-13 kg. Eftersom måttet inte specificeras kanske sex mått syftar på ett mått med båda händerna kupade, eller av något mindre kärl som fanns där för att skopa upp kornet. Läsaren får inte reda på varför Boas ger henne denna gåva? Det är först om några verser i Ruts konversation med sin svärmor Noomi som vi får fler detaljer från Boas och Ruts konversation.]
7199	RUT 4:7	[Nu kommer en förklarande not för läsaren inför vers 8:] Vid den här tiden fanns en sed när man återlöste eller gjorde ett ägarbyte, att den ena parten tog av sig sin sandal och gav den till den andre. Det var på det sättet transaktionen bekräftades [inför vittnen] i Israel. [Seden med en sko kan jämföras med vår tids husaffär där ett kontrakt skrivs under och den nya ägaren får nycklarna till huset. Den som lämnade över sin lädersko, överlämnade rätten för köparen att trampa på marken som han tagit över. Här finns även en koppling till chalitzah-ceremonin, som beskrivs i . Leviratäktenskapet, hebreiska ”Yibbum”, var frivilligt. Om den närmsta släktingen inte ville uppfylla den plikten kunde kvinnan gå upp till porten och ta upp sitt fall. De äldste kallade då på återlösaren och han fick öppet säga att han inte ville ta på sig det ansvaret. Samtidigt löstes kvinnan och blev fri att gifta om sig med vem hon ville. Hebreiska ”chalitzah” betyder ”ta bort”. Än idag sker 10-20 sådana fall i Israel varje år. Synagogan använder en speciell chalitzah-sko som mannen får ta på sig. Under ceremonin tar kvinnan av skon, kastar iväg den och spottar i marken. Ganska tidigt i den judiska historien blev chalitzah att föredra över leviratäktenskap, och har varit normen sedan dess inom judendomen.]
7204	RUT 4:12	Må ditt hus (din familj) bli som Peres [Boas förfader, se vers 18], som Tamar födde åt Juda [genom just ett leviratäktenskap], genom det barn (den säd) som Herren (Jahve) ska ge dig genom denna unga kvinna.” [Stycket är väl strukturerat som en kiasm med en central vers där det profeteras att staden Betlehem i regionen Efrata ska ha en viktig roll i framtiden. Här ska en son födas vars namn ska bli högt ärat, se ! Stycket ramas in av två kvinnor i vers 11, Rakel och Lea, och Tamar och Rut i vers 12. Juda och Tamars berättelse återfinns i 1 Mos 38. Den gemensamma nämnaren med Boas och Rut är leviräktenskapet, dock är Judas karaktär milsvid från Boas. Peres mor var Tamar och är ett exempel på en familj som inte fullföljde leviratäktenskap på det sätt som det var tänkt. Tamar var först gift med Judas äldsta son Er, men han var en ond man och dog innan de fått några barn, se . Juda beordrar sin andra son Onan att ge Tamar en son, just enligt leviratäktenskapens regler. Onan är dock som sin bror också ond och utnyttjar Tamar sexuellt, men tar inte på sig ansvaret att ge henne en son. När han också dör vågar inte Juda ge sin tredje, sista och yngsta, son Shela till Tamar. Juda struntar i sin svärdotter Tamar, ljuger för henne och skickar hem henne till hennes familj. Han borde tagit ansvar och frigjort Tamar så hon kunde gifta sig med någon annan genom en chalitzah-ceremoni, se . När Tamar inser att hon har blivit lurad tar hon saken i egna händer och klär ut sig till en prostituerad och får barn genom sin svärfar Juda, se . Det finns även en annan koppling till detta kapitel i Första Mosebok. I den hebreiska texten, med 49 bokstävers intervall, kan man läsa ut namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David i . De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se , återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i det stycket som handlar om Peres, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
7209	RUT 4:17	Grannkvinnorna namngav [bekräftade och bevittnade namngivningen av] pojken genom att säga: ”En son har fötts till Noomi!” De gav honom namnet Oved [betyder ”en som tjänar”]. Han blev far till Jishaj, Davids far. [Hebreiska bokstaven Bet uttalas antingen ”b” eller ”v” beroende på placering i ordet. Inleder ”Bet” ordet uttalas det oftast ”b”, annars ”v”. Ruts sons namn stavas ”Obed” men uttalas ”Oved” och translittereras oftast så. Det hebreiska namnet på Davids far är Yisay vars närmsta translitterering till svenska är ”Jishaj”, men andra vanliga former är Isai eller Ishai; det engelska namnet är Jesse. Det finns en fin balans i boken. Slutsatsen, vers 13-17, har 71 hebreiska ord, exakt lika många som inledningen, vers 1-5. Inledningen fokuserar på Noomis tomhet och slutsatsen på hennes fullhet!]
7210	RUT 4:18	[Nu följer en släkttavla med 10 namn som landar i David som är central i den messianska släkttavlan.] Detta är Peres [vars mor var Tamar, som nekades ett leviratäktenskap, se kommentar i vers 12] fortsatta historia: Peres blev far till Hesron,
7212	RUT 4:20	Amminadav [blev far] till Nachshon, Nachshon [blev far] till Salmon [som gifte sig med Rahab, en hedning från Jeriko, se , ca 1400 f.Kr.],
7213	RUT 4:21	Salmon [blev förfader] till Boas [som gifte sig med Rut, ca 1120 f.Kr.], Boas [blev far] till Oved [född ca 1120 f.Kr.],
7214	RUT 4:22	Oved [blev far] till Jishaj [född ca 1080 f.Kr.] och Jishaj [blev far] till David [född ca 1040 f.Kr.]. [Höjdpunkten i släkttavlan är det sista namnet David, se . Mellan Salmon och David är troligtvis inte alla släktled med. Josua intar Jeriko omkring 1400 f.Kr. och David föds omkring 1040 f.Kr. Mellan dessa händelser är det alltså 360 år, men bara tre personer nämns. Om det inte saknas några led måste Boas, Oved och Jishaj alla varit över 120 år när de födde sina söner, vilket inte är troligt då livslängden vid den här tiden var 70-80 år. Början och slutet på släkttavlan finns beskriven i andra böcker. Glappet är därför antingen mellan Salmon och Boas, eller mellan Oved och Jishaj. Eftersom vi har flera detaljer kring Oved och Boas, hur Noomi höll honom i sin famn och alla kvinnor i staden bevittnar händelsen i , är det högst sannolikt att Oved är Boas och Ruts son. Slutsatsen blir att glappet måste vara mellan Salmon, som levde under Josuas tid, och Boas som levde då händelserna i denna bok utspelade sig. Genom att jämföra med uppteckningen av levitiska präster från samma tidsintervall kan vi se att det måste ha varit fler släktled, se . Det är 9 generationer mellan Eleasar, som var präst under Salmons och Rahabs tid, och Sadok, som var präst på Davids tid. Senare i samma kapitel finns en uppteckning av tempelmusiker med 18 generationer från Korach, en generation före Josua, till Heman på Davids tid, se . Salmon är alltså Boas förfader och däremellan är det 5-12 släktled som inte tecknas upp här. Att det saknas släktled är inte konstigt och visar inte på att det är felaktigheter i Bibeln. Både det hebreiska och grekiska ordet för ”far” kan också betyda ”förfader” eller ”släkting”. Beroende på författarens syfte är det vanligt att ibland hoppa över några led för att visa på det övergripande släktskapet. Här är målet att visa hur Peres är släkt via Boas till David. Ett annat exempel är Matteus som ibland hoppar över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp, se .]
13944	PSA 1:1	[Psalmens tema betonar två vägar: den rättfärdiges väg och de gudlösas. I kontrast till den rättfärdige används ”gudlösa”. Det hebreiska ordet ”rasha” beskriver någon som inte vill ha med Gud att göra, någon som aktivt väljer bort honom. Ordet har sitt ursprung från ”resha” som beskriver ondska, synd och att bryta mot lagen. Ordet förekommer i vers 1, 4, 5 och 6. Beskrivningen börjar med vad den rättfärdige ”inte” gör i vers 1 för att sedan i vers 2 landa i var den rättfärdige har sin glädje. Skrivsättet förstärker att det krävs ett aktivt ställningstagande. Att leva rättfärdigt och säga ja till Gud innebär att säga nej till sådant som leder bort från honom. På hebreiska är de tre första orden: ”ashrei haish asher.” Rabbiner har påpekat hur framträdande sch-ljudet är i orden ”a-sh-rei hai-sh a-sh-er”! Genom alla tider, oavsett språk och kultur verkar det som om sch-ljudet har samma betydelse: ”Var uppmärksam och lyssna!” När ett barn är upprört och gråter säger föräldrar i Asien, Mellanöstern och Europa ”schh” för att lugna och trösta sitt barn. Uttrycket går inte att härleda till ett specifikt ord utan verkar ha sitt ursprung i själva sch-ljudet i sig. Även i finskan, som inte har sch-ljud, säger man sch när man vill att någon ska vara tyst. Vad är då orsaken till denna funktion med detta ljud? När en vätska forsar fram bildas ett liknande susande ljud. Vi kan höra vattnet ”susa” i en vattenledning när vi öppnar en kran. Blodet som pulserar i våra blodkärl genererar också ett brusande ljud. Det är det ljudet som ett barn hör när det ligger i sin mammas mage. Det är här språkforskare gör en koppling till detta ljud. Att födas anses som den största chock och stress vi utsätts för under hela vårt liv. När föräldrarna då säger ”sch” till sitt barn påminner det om tryggheten i mammas mage och har en lugnande effekt. Det är intressant att rent ljudmässigt inleds Psaltaren med tre sch-ljud. Det blir som en hälsning i ytterligare en språklig dimension till Guds barn: ”Var lugn, Gud har kontroll, det kommer att ordna sig!” Författare: Okänd, kanske David. Struktur: Psalmen ramas in av inledande och avslutande vers som beskriver de två vägarna. 1. De två vägarna, vers 1 2. Den rättfärdige beskrivs, vers 2-3 3. De gudlösa beskrivs, vers 4-5 4. De två vägarna, vers 6] ______ Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som inte går till de gudlösa (ondskefulla) för att få råd (vandrar efter, tar till sig deras råd), som inte står [gått in] på syndarens väg [är delaktig i ogudaktighet], som inte sitter bland hånfulla föraktare (sitter på bespottarens säte). [Pluralformen av ”välsignad”, hebreiska ”ashrei” beskriver en fullhet av välsignelser. Eftersom pluralformen inte finns på svenska översätts ordet med ”rikt välsignad” och ”mycket lycklig”. De tre verben: går, står och sitter, illustrerar ett gradvis ökat engagemang i ondskan. Även beskrivningen av de onda följer samma stegrande mönster: gudlösa, syndare och föraktare. Det börjar med ogudaktiga influenser och råd, fortsätter med delaktighet i synd och slutar med ett samförstånd och förakt mot Gud och det som är rätt. Ordet ”säte” har ofta betydelsen att undervisa andra, se . Även i svenskan används ordet ”lärosäte” i den betydelsen. Att sitta på ”föraktarens säte” handlar alltså inte bara om att själv förakta Gud och det som är rätt, utan också att uppmuntra och lära andra att göra det.]
13948	PSA 1:5	Därför ska inte de gudlösa bestå (resa sig, kunna stå upprätta) vid domen, inte syndarna [sitta] i de rättfärdigas församling. [Det finns flera paralleller mellan verserna 1-2 och 4-5. Här hittar vi två synonymer för ordet ”stå” i hebreiskan. I vers 1 används hebreiskans ”amad” (stå upprätt). I vers 5 används däremot ”qum” som beskriver själva rörelsen att resa sig upp, stå upprätt och uppstå. Detta senare ord finner man även i om hur de döda en dag ska ”uppstå” till evigt liv. På samma sätt som den rättfärdige beskrivs i vad han inte gör i vers 1, beskrivs nu i vers 4-5 vad den ogudaktige inte gör. Den rättfärdige gick inte till de gudlösa för råd, stod inte på syndarens väg och satt inte bland hånfulla föraktare, se vers 1. Samma flöde i rörelse gå, stå och sitta återkommer nu i vers 4-5: De ogudaktiga följde de gudlösas råd och förs bort med vinden som agnar. De gudlösa som stod på syndarens väg består inte vid domen. De satt bland hånfulla föraktare och kommer inte sitta i de rättfärdigas församling.]
13950	PSA 2:1	Varför larmar hednafolken (planerar nationerna uppror)? Varför tänker (begrundar, muttrar) folken tomma tankar? [Samma ord som används om den rättfärdige som ”begrundar” Herrens ord, se , används här för att beskriva hur folken fyller sig med fåfängliga tankar. Deras dåraktiga planer är lönlösa. Hednafolken syftar på folk som förenas av ett landområde, medan det andra ordet ”folken” mer har att göra med etnicitet. Det finns en övergång från det mer allmänna i ”nationerna och folken”, i vers 1, till att mer specifikt peka ut kungarna och härskarna för dessa i nästa vers. Crescendot i denna inledning kommer i vers 3 med deras föraktfulla uttalande.]
13969	PSA 3:8	Jag är inte rädd även om stora skaror (tiotusentals) omringar mig från alla håll. [Absalom hade 12 000 män, se . David hade 600 trogna med sig, se .]
13994	PSA 6:2	Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen], med stränginstrument till den åttonde. En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David. [Den åttonde, hebreiska ”sheminit”, kan syfta på en åttasträngad lyra eller en specifik musikstil. I 1 Krön 15:20-21 används ”sheminit” i kontrast till ”alamot”. Ordet ”alamot” kommer från hebreiska ”almah”, ung kvinna, och beskriver troligtvis ljusa sopranröster. I sammanhanget kan ”sheminit” då beskriva mörka toner i kontrast till ljusa. Nummer har också betydelse. Siffran åtta står ofta för något nytt, den åttonde dagen är den första veckodagen på en ny vecka. Även inom musiken är en oktav då skalan upprepar sig åtta toner. Från tonen C till H är det sju toner, den åttonde tonen är på nytt ett C och skalan börjar på nytt. I en av de judiska samlingarna med kommentarer, Arakhin 13b:11, står det att harporna i templet har sju strängar, men i den messianska tidsåldern kommer harporna att ha åtta strängar. Symboliskt kan ”den åttonde” förstärka psalmens tema och önskan om en ny start. Ordet används här och i Psalm 12 som har liknande tema, se .] ______
14003	PSA 6:11	Herren (Jahve) har hört mitt rop på hjälp, Herren (Jahve) svarar (tar emot) min bön. Alla mina fiender ska skämmas (förödmjukas) och bli skräckslagna, de ska vända tillbaka och plötsligt (i ett ögonblick) bli skamsna (förödmjukade). [De tre sista verserna har en ny ton och rollerna blir ombytta. I vers 3 var det psalmistens ben som skakade; i vers 11 är det fienderna som är skräckslagna. I vers 5 var bönen att Herren skulle vända tillbaka; i vers 11 är det fienderna som vänder tillbaka. Det sista ordet är ”plötsligt” och beskriver ett hastigt förlopp. Frågan ”hur länge” i vers 4 får här sitt svar. Bön förändrar allt.]
14005	PSA 7:2	En ”shiggaion” av David, som han sjöng till Herren (Jahve) på grund av benjaminiten Kushs ord. [Det hebreiska ordet ”shiggaion” används bara här och i Hab 3:1, där ordet är i plural. Det kan vara en musikalisk eller litterär term som beskriver innehållet eller hur sången ska framföras. Ordets rot är ”shagah” som betyder ”stappla och vingla som en drucken” eller ”vandra vilse”, se . Det kan betyda att sången har tvära kast. Det stämmer textmässigt både för denna psalm och Habackuks bön. I så fall ska psalmen musikaliskt återspegla detta i oregelbundenhet och tvära kast. En annan tolkning som är vanlig inom judendomen är att den handlar om Davids synd, hur han vandrat bort från Guds bud. Kush kan vara en person, dock nämns han inte i Bibeln. Däremot kom Davids motstånd under hans tid som kung till en början från Benjamins stam, den stam som Saul var från, se 2 Sam 3-4. Sauls far hette Kish, och hebreiska ”Kush” betyder svart. En rabbinsk tolkning är att det indirekt syftar på Saul, omskrivet som den mörka och nyckfulla personen. En bakgrund till psalmen kan finnas i 1 Sam 24 och 1 Sam 26 där Saul jagar David. Psalmen är en bönesång från en person som blivit falskt anklagad. Om den inte var skriven medan Saul levde, kan det vara någon av Sauls släktingar som anklagar David för att ha tagit tronen på ett felaktigt sätt.] ______
14018	PSA 7:15	gör sina dödliga vapen redo och gör sina pilar till flammande pilar [som användes vid belägring och sköts in mot den befästa staden]. [Vers 13-14 har bara ”han” som subjekt i den hebreiska texten. Närmaste subjekt är ”den som inte vill omvända sig” i vers 13. Det blir då också en parallell till vers 16 där den människa som inte vill omvända sig gräver sin egen grop; på samma sätt vässar och riktar han här sina vapen mot sig själv och sin egen undergång. En annan tolkning är att det andra ”han” i vers 13 är Gud som förbereder domen, se vers 12. Ordet för ”känner ilska” i vers 12 är hebreiska ”zaar”, det är enda gången det används i Psaltaren och beskriver Guds vrede över orättfärdighet, men används även om att förbanna och tala emot något, se .]
14019	PSA 7:16	Se, han [den som inte vill omvända sig, se vers 13] bär (vrider, binder under smärta) ondska inom sig [ordet beskriver hur något vrids och orsakar smärta, det används om födslovånda och smärtan vid barnafödande, men även om ett bindande löfte], han är havande med illdåd (elakhet, hårt arbete) och föder falskhet (lögner, tomhet). []
14024	PSA 8:3	[Refräng:] Herre (Jahve), vår Herre (Adonai) [Gud, du som har all makt], hur majestätiskt (mäktigt, stort, ståtligt, härligt) är inte ditt namn (rykte) över hela jorden! [Psalmen inleds och avslutas med lovprisning, se vers 10] För din ära (ryktet om dig) sträcker sig över himlarna (stjärnorna, universums yttersta gräns). [Guds ära sträcker sig uppåt över himlarna. Vers 2b hör ihop med vers 9 där människans ära sträcker sig nedåt från himlarna till havet.]
14043	PSA 9:12	Och de som känner ditt namn förtröstar på dig, för du överger inte dem som vänder sig till (söker, har en relation med) dig. [Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I vers 8-11 är det orden ”men” och ”och” som börjar med den bokstaven. Stycket är längre än normalt, i vanliga fall följer två verser varje bokstav, se 2-3, 4-5, 12-13, 14-15 osv. Dock bröts detta mönster i vers 6-7, när de ogudaktiga nämndes. Då blev styckena istället kortare och var bara en vers lång. Bildligt och strukturellt läggs nu vers 10-11 till och kompenserar för den oreda som ogudaktigheten ställde till med tidigare. Temat i dessa ”extra” verser ger också tröst för den som drabbats av ondska och ogudaktighet. Herren liknas vid en stark fästning och en försäkran om att han inte överger den som vänder sig till honom.]
14045	PSA 9:14	För han som kräver blod [blod i plural, se ] kommer ihåg, han har inte glömt de ödmjukas rop. [Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – Zajin. Bokstaven används i ordet ”lovsjung”. Tecknet avbildar ett svärd. Bokstaven symboliserar rörelse och iver och förstärker hur Gud är den som utkräver blod. Gud ser allvarligt på mord och första gången ordet ”kräver” används är i 1 Mos 9:5, vilket tydligt kopplar ihop betydelsen här. Ordet för ödmjuk, hebreiska ”anav”, beskriver också någon som är betryckt på grund av orättfärdighet, se .]
14047	PSA 9:16	så att jag kan berätta (räkna upp) allt ditt lov [allt lovvärt du gjort] i dotter Sions portar [en kärleksfull poetisk titel på staden Jerusalem] och glädja mig i din frälsning. [Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – Chet. Tecknet avbildar ett staket. Bokstaven symboliserar något som binder samman och inhägnar, rent fysiskt som ett staket eller en mur, eller socialt som vänskap och kärlek. I denna vers är det ropet efter barmhärtighet, ”Var barmhärtig”, i vers 14 som börjar med denna bokstav. Användningen här belyser Guds starka kärlek till mänskligheten. Ordet för ”se” i vers 14 har en djupare innebörd än att bara se, det handlar om ett engagemang som kommer att resultera i ett handlande.]
14052	PSA 9:21	Stå upp, Herre (Jahve)! Låt inte människor ha makten (överhanden)! Låt hednafolken bli dömda inför ditt ansikte. Ge dem en lärare (vördnad, skräck), Herre (Jahve). Låt hednafolken förstå att de bara är människor. [Det hebreiska ordet ”morah” används bara här i hela Bibeln. Det är samma konsonanter som ordet för ”lärare”. Den grekiska och syriska översättningen av GT översätter så. Andra ser ”morah” som en felstavning av hebreiska ”mora” som betyder ”vördnad, skräck och fruktan”. Den elfte hebreiska bokstaven som inleder versen är: כ – Kaf. Tecknet avbildar en utsträckt hand. Ordet ”För” börjar på detta ord och binder ihop med föregående verser att Gud kommer döma orättfärdighet, se vers 17-18. Symbolen med den utsträckta handen kan förstärka att David vill att Gud ska agera och sträcka ut sin hand så folken lär sig och förstår att Gud vill ha en relation med dem. Paulus tar upp samma tema och frågar retoriskt i hur någon ska kunna åkalla och tro om de inte fått höra om Gud. På motsvarande sätt som tidigare då vers 10 och 11 lades till för att återupprätta ordningen har detta stycke förlängts med vers 21. I vers 18 nämndes ju de ogudaktiga, ordningen stördes och stycket blev kortare. På nytt upprättas ordningen, och det med en utsträckt hand!] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
14053	PSA 10:1	Varför, Herre (Jahve), står du långt borta, döljer dig [dina ögon, ditt ansikte] i tider av brist (torka, nöd)? [Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Den är storleksmässigt den längsta bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det gör att den står ut i en text och är väl synlig eftersom det är den enda bokstaven som är så hög så den sticker upp ovanför den tänkta topplinjen längs överkanten på bokstäverna. Tecknet avbildar en stav eller oxpiska. Den beskriver ofta auktoritet, eller något som motiverar och gör så att något sker. Ordet ”varför” börjar med denna bokstav och förstärker frågan varför det ibland verkar dröja innan Herren griper in. Varför upplevs det som om Gud står långt borta, han är ju störst, på samma sätt som Lamed sticker upp och utmärker sig, borde väl Gud synas här på jorden? En del av svaret kommer i vers 2-11 där ogudaktighet stör Guds ordning och skymmer honom.]
14054	PSA 10:2	[Mellan vers 2 och 11 bryts det akrostiska mönstret helt. Mellan Lamed i vers 1 och Qof i vers 12 borde följande sex bokstäver ha kommit: Mem, Nun, Samek, Ajin, Pe, Tsade – מ, נ, ס, ע, פ, צ. Temat i detta stycke är hur de ogudaktiga tänker och agerar. När människorna inte vill ha med Gud att göra blir det totalt kaos i samhället. Guds perfekta ordning och struktur störs vilket rent litterärt också förstärks av den akrostiska oordningen och oregelbundenhet i versernas längd. Guds fullkomliga tal är 7 och människans tal är 6, eftersom människan skapades på sjätte dagen. Den anspelningen till människans tal kan vara att det just är sex bokstäver som saknas. Se även för fler ”störningar” i mönstret när den gudlöse nämns.] I övermod (stolthet, arrogans) jagar den gudlöse (förföljer och brinner den ondskefulle som en löpeld efter) den svage (ödmjuke), de fångas av deras smidda planer. [Ordagrant är frasen ”i/av högmod gudlös brinner/jagar svage.” Det hebreiska ordet ”dalak” används 9 gånger i GT. Ungefär hälften av gångerna är betydelsen att starta en eld och att brinna, se . Den andra hälften är betydelsen att förfölja/jaga, se . Ordets ursprung har att göra med hur en låga brinner och jagar veken. Den vanligaste tolkningen är att stoltheten och högmodet hos den ogudaktige brinner och jagar den svage. Det går också att se elden som den plåga och grymhet som den svage får uppleva under förföljelse, se . I den andra delen syftar ”de” antingen på de svaga som utsätts för de ogudaktigas onda planer, men kan också syfta på de gudlösa som ofta fångas i sina egna fällor de satt upp, se .]
14055	PSA 10:3	För (ja, anledningen är att) den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) prisar (ropar ”halleluja”, berömmer sig av, är stolt över) sin egen aptit (lystnad, sina begär), och välsignar den girige [den som rånar och stjäl] och föraktar Herren (Jahve). [Versen börjar med ordet ”för”, hebreiska ”ki”, och kopplar ihop de kommande verserna 3-11 med föregående inledande text i vers 2 eller 1. Det kan vara en förklaring till den gudlöses högmod och agerande mot de svaga i vers 2 eller höra ihop med psalmistens inledande fråga varför Gud upplevs stå långt borta i vers 1. Ordet ger avstamp för en fortsatt tanke som nu utvecklas mer i detalj. Läsaren kommer i följande verser få en inblick i den gudlöses ord, tankar och resonemang. Versens andra del kan också översättas ”den som rånar andra föraktar Herren”. Oavsett exakt översättning är huvudbetydelsen tydlig. Den ogudaktige prisar ogudaktighet och föraktar Herren.]
14063	PSA 10:11	Han tänker (säger i sitt hjärta): ”Gud har glömt det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.” [Vers 4 och 11 ramar in beskrivningen av den ogudaktige med hans citat om att Gud inte skulle ställa någon till svars och se vad som sker. Även vers 13 har liknande citat. Efter sex saknade bokstäver återupptas det akrostiska mönstret nu i vers 12.]
14065	PSA 10:13	Varför får den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) förakta (häda) Gud? [Hur kan du tillåta det?] Han tänker (säger i sitt hjärta): ”Du kommer inte ställa mig till svars (begära något, söka, efterfråga något från mig).” [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud. Det symboliserar ofta att stå bakom någon. I den här versen är det ordet ”Stå upp” som börjar på den bokstaven. Det förstärker den längtan, att efter 9 verser där den ogudaktige har beskrivits, måste Gud gripa in! Perspektivet i den andra delen av vers 13 skiftar från tredje till andra person, från ”han tänker” till ”du säger”. Det ger extra betoning på arrogansen i uttalandet. Tillsammans med bokstaven Qof, som avbildar baksidan av ett huvud, är det som den gudlöse gör detta uttalande öppet, helt hörbart, bakom ryggen på Gud. Psalmisten frågar sig hur Gud kan tillåta detta!]
14066	PSA 10:14	Du ser (du har sett och ser) [som svar på de ogudaktigas påstående i vers 11], ja, du lägger märke till illdåd (elakhet, smärta, det som tynger) och provokation (ilska, plåga, sorg), för att ge (lägga) det i din hand. [Uttrycket ”ge i din hand” måste tolkas. Det kan beskriva hur Gud skriver det i sin hand för att komma ihåg. Hand står också för handling, och kan vara nästa steg, från att ha ”sett” med ögonen är det nu dags att agera med ”handen” och göra något åt situationen, vedergälla och döma genom sin hand.] Den hjälplöse (svage, det olyckliga offret, se vers 8 och 10) överlämnar sin sak åt dig; du är den faderlöses hjälpare. [Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – Resh: Tecknet avbildar framsidan av ett huvud och symboliserar att se. Ordet ”Du ser” börjar på den bokstaven och förstärker hur Gud ser allt som sker. I versen innan nämndes de gudlösa, se vers 13. Det gör att det blir en delvis störning av antal ord i denna vers, se även .]
14067	PSA 10:15	Bryt av(krossa) den gudlöses och den ondes arm (bildspråk för styrka, kraft och makt). Sök (leta, ställ dem till svars för) deras ondska (ogudaktighet) tills du inte hittar den mer. [Ordet sök, hebreiska ”darash”, används i vers 4 och 13 i betydelsen ”ställa någon till svars”. Samma betydelse finns även här, dock i en mer poetisk fras som ordagrant är: ”sök tills du inte längre hittar”.]
14070	PSA 10:18	för att upprätta (ge rätt åt) den faderlöse och den nedtryckta (krossade), så att ingen på jorden längre kan skrämma dem. [Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet ”längtan” i vers 17 börjar med denna bokstav. Det förstärker hur Gud hör den som väljer att ödmjuka sig inför Gud och be till honom, se . Som den sista punkten är detta också en lämplig signatur som avslutar detta akrostiska mönster som startade i Psalm 9. Att Gud ”har hört” de ödmjukas längtan i vers 17 är troligtvis en ”profetisk perfekt” som förstärker vissheten i Guds ingripande. Löftet att Gud har hört, lyssnar och kommer att gripa in är så säkert att det beskrivs som om det redan har skett, se även .]
14073	PSA 11:3	För när grundvalarna [grunderna i samhället, värderingar, moral] rivs ned [när de ogudaktiga har framgång och rättfärdiga lider], vad kan den rättfärdige uträtta då?” [Ett ovanligt hebreiskt ord används för grundvalarna. Ett närbesläktat ord på ugaritiska, ett syriskt skriftspråk från 1400–1200 f.Kr., används för att beskriva den nedre delen och basen av ett berg eller en klippa. Utifrån föregående vers och det som följer är det bildspråk på ett samhälle där moralen är i upplösning. Här i vers 3 avslutas citatet som ger David rådet att fly. Detta i kontrast till nästa del av psalmen.]
14104	PSA 15:5	som inte lånar ut pengar för ockerränta, som vägrar att låta sig mutas (ta mutor) för att fälla en oskyldig. [Prefixet i det hebreiska ordet för ockerränta, ”be-neshech” indikerar att motivet för att ge lånet är just räntan. Ordet kommer från verbet ”att bita” och beskriver hur den som lånar ut får en andel av summan. Att utnyttja någon i beroendeställning på detta sätt är något avskyvärt, se . Mose lag uppmanar att låna ut pengar utan ränta till sina landsmän, dock är det tillåtet att ta tillbörlig ränta av en utlänning, se .] [Nu följer en sammanfattande positiv punkt som tematiskt hör ihop med vers 2.] Den som gör så (har för vana att leva så) ska aldrig falla (vackla, bli omkullkastad). [Den som gör så får visats och bo hos Gud. Här kommer svaret på de inledande frågorna i vers 1.]
14116	PSA 17:1	En bön (hebreiska ”tefillah”). Av David. [Detta är den första psalmen som har frasen ”en bön”, hebreiska ”tefillah”, i inledningen, de övriga är: 86, 90, 102 och 142.] ______ Hör, Herre (Jahve), rättfärdighet! [Den korta öppningsfrasen är svår att översätta. Ordet ”rättfärdighet”, som i hebreiskan är ett substantiv, kan tolkas som att bönen gäller en rättfärdig sak eller att författaren anser sig vara rättfärdig och oskyldig. Ett sätt att översätta skulle kunna vara: ”Hör rättfärdigheten som talar genom mig.” Ordet ”rättfärdighet” kan också fungera som ett adjektiv som belyser Guds karaktär. Det blir då en önskan om att Gud i sin rättfärdighet ska höra Davids bön och gripa in och skipa rättvisa. Den trevande inledningen kan vara medvetet formulerad öppen för flera tolkningar. Vi får inte heller glömma att texten är skriven till musik som också förstärker orden, känslan och stämningen. Tänk dig hur David tar fram sin harpa och börjar spela. Efter ett musikaliskt intro kanske den första frasen viskas fram med en paus mellan varje ord: ”Hör, Herre... rättfärdighet...” Efter ytterligare ett instrumentalt parti görs sedan en ny ansats som formar en fullständig mening med en önskan om att Herren uppmärksamt ska lyssna på hans rop.] Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop! Lyssna till (vänd ditt öra mot) min bön, den kommer inte från falska läppar (det är ärliga sanna ord).
14123	PSA 17:8	Beskydda (försvara, bevara, vårda) mig som en älskad son, en älskad dotter, en ögonsten, göm mig under dina vingars skugga. [Den första frasen är laddad med flera starka bildspråk. Ordagrant står det: ”Bevara mig som pupillen/den lilla mannen, ögats dotter”. Det hebreiska ordet ”ishon” betyder både ”en liten man” och ”pupill”. Anledningen till den dubbla betydelsen är att man kan se sin egen spegelbild i miniatyr i pupillen när man tittar någon i ögat. Nästa ord består av det vanliga ordet för öga, hebreiska ”ayin”. Kombinationen av ”ishon” följt av ”ayin” görs 5 ggr i Bibeln. De övriga är . Dock görs något unikt här. Ytterligare ett ord skjuts in och ett nytt ord skapas: ”bat-ayin”. Betydelsen är ”ögats dotter”. Det hebreiska ordet ”bat” betyder dotter, och används t.ex. i frasen ”Bat mitzvah” när en flicka vid tolv års ålder blir en ”budets dotter”. Pojkar firar ”Bar mitzva” vid tretton års ålder. Här i Psalm 17 formas nu en helhet med den maskulina formen ”den lilla mannen – pupillen” tillsammans med den feminina ”ögats dotter”. Det målar upp en bild av en högt älskad son, dotter, Guds dyrbara ögonsten. På samma sätt som ögat och pupillen skyddas av ögonlocket, ögonbrynet, ögonhålan och handen som reflexmässigt lyfts upp om något kommer mot ögat, vill David att Gud reflexmässigt ska beskydda honom. Som en parallell till första raden kommer en bild från djurvärlden där en fågel breder ut sina vingar över sina ungar. Jesus använder samma bild i . Båda dessa bilder, ögat och vingarna, används i , och är troligen inspirationen till denna vers. Det finns också en association till kerubernas vingar som överskuggar nådastolen i tabernaklet, se .]
14133	PSA 18:3	Han [David] sade [inleder denna frihetssång med följande ord, se vers 1]: Jag vill älska dig innerligt (omfamna mig som ditt barn, jag behöver känna din närhet)! [David använder inte det vanliga hebreiska ordet för att älska ”ahav”, utan ”racham”, som annars alltid används för att beskriva hur Gud älskar människan genom att han visar medlidande och nåd. Första gången ”racham” används är i , där Mose får se Guds härlighet och Gud förbarmar sig över honom. Hur kan David förbarma sig över Gud? En djupare förståelse får vi då ordet också används för att beskriva den innerliga kärlek och omsorg en mor har för sitt barn, se , dvs. genom den samhörighet och de band som växer fram då en förälder ger sitt barn fysisk närhet. Med detta ord beskriver David sin inre längtan och sitt djupa behov av att få komma nära sin himmelske Fader.] Herre (Jahve), min styrka (källa till kraft).
14138	PSA 18:8	I min förtvivlan (betryckt, pressad) ropade jag till (höjde jag min röst i bön, kallade på) Herren (Jahve), till min Gud (Elohim) skrek jag ut (hojtade högt – efter hjälp och befrielse). Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas] och mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron.
14139	PSA 18:9	[Guds närmande beskrivs i liknande termer som mötet på Sinai berg, se . Jämför också med förstörelsen av Sodom och Gomorra, se . I följande stycke fram till vers 16 beskrivs Guds ingripande i termer som en jordbävning, storm, åska och kanske ett vulkanutbrott.] Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade, bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska).
14141	PSA 18:11	Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner, och han steg ner med mörka moln under sina fötter. [Det hebreiska ordet för ”böjde” är ”nata” som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i ”krökta rum”. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.]
14150	PSA 18:20	De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad), men Herren (Jahve) blev mitt stöd. [Ordet ”stöd” används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
14152	PSA 18:22	[Centralt i psalmen, vers 21-30, finns ett stycke som handlar om Guds trofasthet. Det inleds med en sektion där vers 21 och 25 återspeglar varandra och ramar in den inledande sektionen. I vers 22 och 24 återkommer ordet ”följa/vakta”. Centralt finns Guds ordning och hans domar.] Herren (Jahve) lönade mig (behandlade mig väl; lät mig få växa och mogna, gottgjorde mig) efter min rättfärdighet efter mina händers renhet (oskyldiga handlingar) har han återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka).
14157	PSA 18:27	[Följande stycke, vers 26-27, beskriver hur Gud är rättvis. Han agerar i enlighet med människors moral och speglar deras handlingar. Föregående stycke var en kiasm, där verserna rent bokstavligt speglade varandra, se vers 21-25. Något som den som förstår hebreiska kan lägga märke till. De rättfärdiga som vill leva efter Guds moral kommer se hur Gud speglar dessa egenskaper och agerar trofast, uppriktigt och rent. Den som är moraliskt fördärvad kommer däremot att uppleva Guds vägar som obegripliga.] Mot den trofaste (helige, barmhärtige, kärleksfulle) visar du dig trofast (helig, barmhärtig, kärleksfull). Mot den uppriktige (helhjärtade, ärlige, sanne) visar du dig uppriktig (helhjärtad, ärlig, sann).
14160	PSA 18:30	För du tänder min lampa [ger mig liv, fysiskt och andligt], Herre (Jahve) – min Gud (Elohim) lyser upp mitt mörker. [Lampa används ofta om andligt liv, se . Att släcka någons lampa är en bild på döden, se Job 18:5-6; 21:17. David kallas också ”Israels ljus”, se . I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se . Sann ödmjukhet handlar om att villigt böja sig inför Gud, se . Här i vers 28 används hebreiska ordet ”sapal” som har betydelsen att tvingas ner lågt.]
14167	PSA 18:37	[Vers 36-46 fortsätter att beskriva Herrens gärningar, men går tillbaka till att tilltala honom med ”Du”. På samma sätt som i vers 31 inleds detta stycke med en extra lång mening. Ordet för strid/krig i vers 35 och 40 ramar in vers 36-39.] Du gav mig din frälsnings sköld, din högra hand upprätthåller mig; din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).
14185	PSA 19:4	Dag efter dag flödar de [himlarna och stjärnorna] av ord, natt efter natt uppenbarar de kunskap (vishet). [Det finns en koppling mellan dag och ord i kontrast till natt och kunskap. Det är under dagens ljusa timmar vi interagerar och kommunicerar med andra människor, medan kvällen och natten är tänkt att ge tid för reflektion och kunskap. När mörkret sänker sig bleknar färgerna omkring oss och istället framträder himlen och stjärnorna. Blicken lyfts från det jordiska mot det himmelska och vi får tid att reflektera över livets stora frågor och evigheten. Så här har det varit den största delen av mänsklighetens historia, det är bara i vårt moderna samhälle som vi istället tänder lampor och fortsätter dagen. Städernas ljus gör att stjärnorna inte syns. Kopplingen mellan ord och kunskap – vårt yttre liv i förhållande till andra människor och vårt inre liv – återkommer i psalmens alla tre sektioner, se vers 11 och 15.]
14190	PSA 19:9	[Skapelsen pekar på att det måste finnas en skapare. Dock används det mest generella ordet för Gud, hebreiska ”El” i vers 2. Paulus använder samma argument i att alla människor kan se att det finns någon form av högre makt när de ser naturens storslagenhet. I vers 8 -10 ges nu sex punkter med Herrens ord och dess effekter. Nu används Guds personliga namn, Jahve.] Herrens (Jahves) lag [undervisning, hebr. ”Tora” – de fem Moseböckerna, men syftar även på hela Bibeln] är fullkomlig (komplett, absolut, hel), den ger själen nytt liv (ger nytt liv åt hela människan). Herrens vittnesbörd (varningar, påminnelser, regler) är tillförlitliga (sanna, står stadigt), de gör enkla (okunniga, villiga, öppna) människor visa. [Ordet beskriver någon som är på väg att lära sig, någon som ännu inte skapat sig en uppfattning.]
14193	PSA 19:12	De [Guds lag, vittnesbörd, bud, domar] är mer önskvärda (dyrbara) än guld, ja mycket mer än mängder av rent guld. De är sötare än honung, ja mycket mer än självrunnen honung [den sötaste honungen är den som självdroppar och inte pressas ut]. [Guds ord är mer värt än det bästa guldet och den finaste honungen, något många människor jagar efter. Förutom denna uppenbara bild, finns även en koppling till det återkommande mönster i psalmen som talar om vårt yttre och inre liv, se vers 3 och 15. Guld har att göra med relationer med andra människor, medan honung handlar om det inre livet. Det är bara i relation med andra människor som guld har ett värde. På en öde ö skulle ett fynd av guld inte förändra situationen, däremot skulle honung vara en värdefull livsavgörande upptäckt. Guds ord är mer värdefullt än guld, det påverkar vårt tal och våra relationer med andra människor. Guds ord är också sötare än honung och det ger styrka och energi åt den inre människan. Honung kan förvaras över 3 000 år och fortfarande vara ätbar. Den innehåller också olika antibiotika som har hälsosamma effekter. Guds ord, skrivet för flera tusen år sedan är fortfarande hållbart och ger kunskap och insikt.]