| 7136 | RUT 1:7 | Tillsammans med sina två svärdöttrar begav hon sig i väg från den plats hon bott på. De började vandringen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.] [Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.] |
| 7189 | RUT 3:15 | Han sade: ”Ge mig sjalen du har på dig, sträck ut den.” Så hon höll fram den. Han mätte upp sex mått korn i den och lade den på henne [på ryggen eller huvudet och sände iväg henne]. Sedan gick han in i staden. [Vissa senare manuskript har ”hon gick” istället för ”han gick”, men den hebreiska texten indikerar att efter att Rut har gått, beger sig Boas in till staden på en gång. Det förstärker hur han tar tag i situationen på en gång och vill lösa den. Måttenheten anges inte. I var måttet ”efa”. Om det är samma mått här motsvarar sex efa-mått totalt omkring 100 kg, vilket är för mycket för att bära hem. Nästa mått i storleksordning är ”sea”, men det är tveksamt om tyget kunde hålla 30 kg som sex sea-mått motsvarar. Ett mer rimligt mått är i så fall en ”omer”, som är en tiondels efa. Sex sådana mått motsvarar 8-13 kg. Eftersom måttet inte specificeras kanske sex mått syftar på ett mått med båda händerna kupade, eller av något mindre kärl som fanns där för att skopa upp kornet. Läsaren får inte reda på varför Boas ger henne denna gåva? Det är först om några verser i Ruts konversation med sin svärmor Noomi som vi får fler detaljer från Boas och Ruts konversation.] |
| 7199 | RUT 4:7 | [Nu kommer en förklarande not för läsaren inför vers 8:] Vid den här tiden fanns en sed när man återlöste eller gjorde ett ägarbyte, att den ena parten tog av sig sin sandal och gav den till den andre. Det var på det sättet transaktionen bekräftades [inför vittnen] i Israel. [Seden med en sko kan jämföras med vår tids husaffär där ett kontrakt skrivs under och den nya ägaren får nycklarna till huset. Den som lämnade över sin lädersko, överlämnade rätten för köparen att trampa på marken som han tagit över. Här finns även en koppling till chalitzah-ceremonin, som beskrivs i . Leviratäktenskapet, hebreiska ”Yibbum”, var frivilligt. Om den närmsta släktingen inte ville uppfylla den plikten kunde kvinnan gå upp till porten och ta upp sitt fall. De äldste kallade då på återlösaren och han fick öppet säga att han inte ville ta på sig det ansvaret. Samtidigt löstes kvinnan och blev fri att gifta om sig med vem hon ville. Hebreiska ”chalitzah” betyder ”ta bort”. Än idag sker 10-20 sådana fall i Israel varje år. Synagogan använder en speciell chalitzah-sko som mannen får ta på sig. Under ceremonin tar kvinnan av skon, kastar iväg den och spottar i marken. Ganska tidigt i den judiska historien blev chalitzah att föredra över leviratäktenskap, och har varit normen sedan dess inom judendomen.] |
| 7204 | RUT 4:12 | Må ditt hus (din familj) bli som Peres [Boas förfader, se vers 18], som Tamar födde åt Juda [genom just ett leviratäktenskap], genom det barn (den säd) som Herren (Jahve) ska ge dig genom denna unga kvinna.” [Stycket är väl strukturerat som en kiasm med en central vers där det profeteras att staden Betlehem i regionen Efrata ska ha en viktig roll i framtiden. Här ska en son födas vars namn ska bli högt ärat, se ! Stycket ramas in av två kvinnor i vers 11, Rakel och Lea, och Tamar och Rut i vers 12. Juda och Tamars berättelse återfinns i 1 Mos 38. Den gemensamma nämnaren med Boas och Rut är leviräktenskapet, dock är Judas karaktär milsvid från Boas. Peres mor var Tamar och är ett exempel på en familj som inte fullföljde leviratäktenskap på det sätt som det var tänkt. Tamar var först gift med Judas äldsta son Er, men han var en ond man och dog innan de fått några barn, se . Juda beordrar sin andra son Onan att ge Tamar en son, just enligt leviratäktenskapens regler. Onan är dock som sin bror också ond och utnyttjar Tamar sexuellt, men tar inte på sig ansvaret att ge henne en son. När han också dör vågar inte Juda ge sin tredje, sista och yngsta, son Shela till Tamar. Juda struntar i sin svärdotter Tamar, ljuger för henne och skickar hem henne till hennes familj. Han borde tagit ansvar och frigjort Tamar så hon kunde gifta sig med någon annan genom en chalitzah-ceremoni, se . När Tamar inser att hon har blivit lurad tar hon saken i egna händer och klär ut sig till en prostituerad och får barn genom sin svärfar Juda, se . Det finns även en annan koppling till detta kapitel i Första Mosebok. I den hebreiska texten, med 49 bokstävers intervall, kan man läsa ut namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David i . De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se , återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i det stycket som handlar om Peres, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.] |
| 7214 | RUT 4:22 | Oved [blev far] till Jishaj [född ca 1080 f.Kr.] och Jishaj [blev far] till David [född ca 1040 f.Kr.]. [Höjdpunkten i släkttavlan är det sista namnet David, se . Mellan Salmon och David är troligtvis inte alla släktled med. Josua intar Jeriko omkring 1400 f.Kr. och David föds omkring 1040 f.Kr. Mellan dessa händelser är det alltså 360 år, men bara tre personer nämns. Om det inte saknas några led måste Boas, Oved och Jishaj alla varit över 120 år när de födde sina söner, vilket inte är troligt då livslängden vid den här tiden var 70-80 år. Början och slutet på släkttavlan finns beskriven i andra böcker. Glappet är därför antingen mellan Salmon och Boas, eller mellan Oved och Jishaj. Eftersom vi har flera detaljer kring Oved och Boas, hur Noomi höll honom i sin famn och alla kvinnor i staden bevittnar händelsen i , är det högst sannolikt att Oved är Boas och Ruts son. Slutsatsen blir att glappet måste vara mellan Salmon, som levde under Josuas tid, och Boas som levde då händelserna i denna bok utspelade sig. Genom att jämföra med uppteckningen av levitiska präster från samma tidsintervall kan vi se att det måste ha varit fler släktled, se . Det är 9 generationer mellan Eleasar, som var präst under Salmons och Rahabs tid, och Sadok, som var präst på Davids tid. Senare i samma kapitel finns en uppteckning av tempelmusiker med 18 generationer från Korach, en generation före Josua, till Heman på Davids tid, se . Salmon är alltså Boas förfader och däremellan är det 5-12 släktled som inte tecknas upp här. Att det saknas släktled är inte konstigt och visar inte på att det är felaktigheter i Bibeln. Både det hebreiska och grekiska ordet för ”far” kan också betyda ”förfader” eller ”släkting”. Beroende på författarens syfte är det vanligt att ibland hoppa över några led för att visa på det övergripande släktskapet. Här är målet att visa hur Peres är släkt via Boas till David. Ett annat exempel är Matteus som ibland hoppar över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp, se .] |
| 13970 | PSA 3:9 | Stå upp, Herre (Jahve)! Fräls (rädda) mig, min Gud (Elohim)! För du har slagit alla mina fiender på käkbenet, du har krossat de gudlösas (ogudaktigas, ondas) tänder. [I det poetiska språket med ”käkben” och ”tänder” liknas Davids fiender med vilda odjur vars styrka är i deras käkar och skräckinjagande tänder. Att slå på kinden betyder också förödmjukelse. Verbformen är perfekt i hebreiskan, och förstärker en förvissning om att Gud redan har gripit in.] Herren (Jahve) är frälsningen (ordagrant ”till Herren frälsningen”; bara hos Herren finns räddningen)! Över ditt folk är din välsignelse. [Ropet att ”stå upp och fräls mig” i vers 8 får här sitt svar. Det hebreiska ordet för frälsning som används sextio gånger i Psaltaren är Yeshua, det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på var vår frälsning finns.] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] |
| 14043 | PSA 9:12 | Och de som känner ditt namn förtröstar på dig, för du överger inte dem som vänder sig till (söker, har en relation med) dig. [Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I vers 8-11 är det orden ”men” och ”och” som börjar med den bokstaven. Stycket är längre än normalt, i vanliga fall följer två verser varje bokstav, se 2-3, 4-5, 12-13, 14-15 osv. Dock bröts detta mönster i vers 6-7, när de ogudaktiga nämndes. Då blev styckena istället kortare och var bara en vers lång. Bildligt och strukturellt läggs nu vers 10-11 till och kompenserar för den oreda som ogudaktigheten ställde till med tidigare. Temat i dessa ”extra” verser ger också tröst för den som drabbats av ondska och ogudaktighet. Herren liknas vid en stark fästning och en försäkran om att han inte överger den som vänder sig till honom.] |
| 14052 | PSA 9:21 | Stå upp, Herre (Jahve)! Låt inte människor ha makten (överhanden)! Låt hednafolken bli dömda inför ditt ansikte. Ge dem en lärare (vördnad, skräck), Herre (Jahve). Låt hednafolken förstå att de bara är människor. [Det hebreiska ordet ”morah” används bara här i hela Bibeln. Det är samma konsonanter som ordet för ”lärare”. Den grekiska och syriska översättningen av GT översätter så. Andra ser ”morah” som en felstavning av hebreiska ”mora” som betyder ”vördnad, skräck och fruktan”. Den elfte hebreiska bokstaven som inleder versen är: כ – Kaf. Tecknet avbildar en utsträckt hand. Ordet ”För” börjar på detta ord och binder ihop med föregående verser att Gud kommer döma orättfärdighet, se vers 17-18. Symbolen med den utsträckta handen kan förstärka att David vill att Gud ska agera och sträcka ut sin hand så folken lär sig och förstår att Gud vill ha en relation med dem. Paulus tar upp samma tema och frågar retoriskt i hur någon ska kunna åkalla och tro om de inte fått höra om Gud. På motsvarande sätt som tidigare då vers 10 och 11 lades till för att återupprätta ordningen har detta stycke förlängts med vers 21. I vers 18 nämndes ju de ogudaktiga, ordningen stördes och stycket blev kortare. På nytt upprättas ordningen, och det med en utsträckt hand!] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] |
| 14066 | PSA 10:14 | Du ser (du har sett och ser) [som svar på de ogudaktigas påstående i vers 11], ja, du lägger märke till illdåd (elakhet, smärta, det som tynger) och provokation (ilska, plåga, sorg), för att ge (lägga) det i din hand. [Uttrycket ”ge i din hand” måste tolkas. Det kan beskriva hur Gud skriver det i sin hand för att komma ihåg. Hand står också för handling, och kan vara nästa steg, från att ha ”sett” med ögonen är det nu dags att agera med ”handen” och göra något åt situationen, vedergälla och döma genom sin hand.] Den hjälplöse (svage, det olyckliga offret, se vers 8 och 10) överlämnar sin sak åt dig; du är den faderlöses hjälpare. [Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – Resh: Tecknet avbildar framsidan av ett huvud och symboliserar att se. Ordet ”Du ser” börjar på den bokstaven och förstärker hur Gud ser allt som sker. I versen innan nämndes de gudlösa, se vers 13. Det gör att det blir en delvis störning av antal ord i denna vers, se även .] |
| 14116 | PSA 17:1 | En bön (hebreiska ”tefillah”). Av David. [Detta är den första psalmen som har frasen ”en bön”, hebreiska ”tefillah”, i inledningen, de övriga är: 86, 90, 102 och 142.] ______ Hör, Herre (Jahve), rättfärdighet! [Den korta öppningsfrasen är svår att översätta. Ordet ”rättfärdighet”, som i hebreiskan är ett substantiv, kan tolkas som att bönen gäller en rättfärdig sak eller att författaren anser sig vara rättfärdig och oskyldig. Ett sätt att översätta skulle kunna vara: ”Hör rättfärdigheten som talar genom mig.” Ordet ”rättfärdighet” kan också fungera som ett adjektiv som belyser Guds karaktär. Det blir då en önskan om att Gud i sin rättfärdighet ska höra Davids bön och gripa in och skipa rättvisa. Den trevande inledningen kan vara medvetet formulerad öppen för flera tolkningar. Vi får inte heller glömma att texten är skriven till musik som också förstärker orden, känslan och stämningen. Tänk dig hur David tar fram sin harpa och börjar spela. Efter ett musikaliskt intro kanske den första frasen viskas fram med en paus mellan varje ord: ”Hör, Herre... rättfärdighet...” Efter ytterligare ett instrumentalt parti görs sedan en ny ansats som formar en fullständig mening med en önskan om att Herren uppmärksamt ska lyssna på hans rop.] Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop! Lyssna till (vänd ditt öra mot) min bön, den kommer inte från falska läppar (det är ärliga sanna ord). |
| 14160 | PSA 18:30 | För du tänder min lampa [ger mig liv, fysiskt och andligt], Herre (Jahve) – min Gud (Elohim) lyser upp mitt mörker. [Lampa används ofta om andligt liv, se . Att släcka någons lampa är en bild på döden, se Job 18:5-6; 21:17. David kallas också ”Israels ljus”, se . I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se . Sann ödmjukhet handlar om att villigt böja sig inför Gud, se . Här i vers 28 används hebreiska ordet ”sapal” som har betydelsen att tvingas ner lågt.] |
| 14190 | PSA 19:9 | [Skapelsen pekar på att det måste finnas en skapare. Dock används det mest generella ordet för Gud, hebreiska ”El” i vers 2. Paulus använder samma argument i att alla människor kan se att det finns någon form av högre makt när de ser naturens storslagenhet. I vers 8 -10 ges nu sex punkter med Herrens ord och dess effekter. Nu används Guds personliga namn, Jahve.] Herrens (Jahves) lag [undervisning, hebr. ”Tora” – de fem Moseböckerna, men syftar även på hela Bibeln] är fullkomlig (komplett, absolut, hel), den ger själen nytt liv (ger nytt liv åt hela människan). Herrens vittnesbörd (varningar, påminnelser, regler) är tillförlitliga (sanna, står stadigt), de gör enkla (okunniga, villiga, öppna) människor visa. [Ordet beskriver någon som är på väg att lära sig, någon som ännu inte skapat sig en uppfattning.] |
| 14195 | PSA 19:14 | [Nu kommer Psalmens sista sektion. Först har naturen talat och vittnat om att det finns en skapare, se vers 2-7. Sedan uppenbarar Bibeln med mer detaljer vem Gud är, se vers 8-12. Till sist kommer människans respons som blir en bön om att hela livet ska få harmonisera med universums ordning och rytm.] Vem kan förstå (märka, uppfatta, se) alla sina oavsiktliga synder (brister, felsteg)? Straffa mig inte för (befria mig från) alla mina dolda (omedvetna) synder [som jag inte ens är medveten om], |
| 14204 | PSA 20:8 | [Nu i vers 7 ändras pronomen från ”vi” till ”jag”, för att sedan återgå till ”vi” och ”oss” i vers 8-10.] Nu vet jag att Herren (Jahve) kommer med hjälp åt sin smorde (utvalde, kung) [Messias], svarar honom från sin heliga himmel [himlens helgedom], genom sin högra hands frälsande seger (kraft som befriar och räddar). |
| 14228 | PSA 22:8 | Men jag är en mask [som dör, färgas scharlakansröd], inte en människa, hånad (förolämpad, skymfad) av människor, och föraktad av folket. [Det finns olika ord för mask. Här används inte hebreiska ”rimmah” utan ordet ”tolah” som både kan översättas med mask och en speciell blodröd färg. Första gången ordet används är i när det på grund av israeliternas olydnad kom maskar i mannat. Ordet används också som en jämförelse för att beskriva människan som ett obetydligt litet kryp, se . Hälften av de 68 gånger ordet används i GT översätts det dock till scharlakansröd, purpurröd eller karmosinröd. Ett exempel är prästens klädnad som ska vara gjord av garn färgat i denna röda kulör, se . Färgämnet framställdes av en liten insekt, Kermes ilicis. På svenska kermeslus. Från det ordet kommer namnet karmosinröd. Av alla insektsbaserade färgämnen i antiken var denna den mest kostsamma och arbetskrävande att framställa. Under en kort tid på våren, i Mellanöstern, plockades eksköldslusen från ekträd som är dess värd. Efter att ha torkats och sedan krossats framställdes det röda pulvret. Kermeslusen har ett fascinerande liv som förstärker parallellen till Jesu korsfästelse. När det är dags att lägga ägg klättrar lusen frivilligt upp på en trädstam. Den lägger äggen under sin kropp. När äggen kläcks fungerar honans skal som ett skydd men också som näring. Hennes avkomma äter av hennes levande kropp, se . När modern långsamt dör blir hennes kropp som en geléaktig vätska. Den färgar trädstammen blodröd, men även hennes ungar. De blir märkta av henne för resten av sina liv. Efter tre dagar förlorar den döda lusen sin röda färg och förvandlas till ett vitt vax som faller till marken som en snöflinga. Samma ord ”tolah” används av Jesaja när han frågar sig om våra synder som är scharlakansröda, hebreiska ”tolah”, kan bli vita som snö, se .] |
| 14251 | PSA 22:31 | Alla mäktiga (de som har framgång och överflöd) på jorden ska äta och böja sig inför honom, alla som är på väg ner till stoftet [döden, graven] ska böja sig inför honom, även de som inte själva kan hålla sig vid liv. [Vers 30 är svåröversatt, ordagrant står det: ”de åt och böjde sig, alla feta på jorden; inför honom ska alla böja sig som går ner i stoftet; den själ som inte kan hålla sig vid liv”. Ordval och paralleller med tidigare verser hjälper dock i förståelsen. Ordet för stoft används i vers 16 för ”dödens stoft”, vilket förstärker att det handlar om graven och döden. I vers 27 står det att ”de ödmjuka” ska ”äta och bli mätta” och här i vers 30 att ”alla mäktiga på jorden” ska ”äta och böja sig för honom”. Ordet som översätts mäktiga betyder ordagrant ”fet” i hebreiskan och beskriver överflöd, framgång och ett gott liv. Vers 28 deklarerar att alla på hela jorden ska böja sig inför Herren. Detta universella uttalande förstärks av de två kringliggande styckenas motpoler; de ödmjuka/låga i vers 27 och de mäktiga/välbärgade i vers 30. Alla människor ska komma ihåg det som har hänt, vers 28. Alla ska komma ihåg Jesu försoningsverk och alla oavsett livssituation ska böja sig inför den uppståndne Jesus, se !] |
| 14286 | PSA 25:18 | Se mitt lidande och min nöd (smärta, tunga börda), och förlåt mig (lyft upp, bär) alla mina synder (misstag). [Här bryts mönstret, i stället för den nittonde hebreiska bokstaven ”Qof”, används den tjugonde ”Resh” här. Tecknet ”Resh” avbildar framsidan av ett huvud och symboliserar att se och observera. Qof som saknas avbildar ett huvud sett bakifrån. Varför bryts mönstret just här? En ledtråd kan vara att se vilka ord som börjar på Qof som psalmisten skulle kunna ha använt. Bokstaven Ordet ”jag ropar” börjar på denna bokstav, se . Kan det vara så att psalmistens egna ord har tagit slut och han har insett att det inte finns något han själv kan göra, i stället vädjar han till Gud att se hans lidande och förlåta hans synd. Ett annat är ord som börjar på Qof är ”vänta”, se . Behovet är så akut, det finns ingen tid att vänta. Genom att hoppa över bokstaven med bilden på ”huvudet bakifrån” och istället gå direkt på ”huvudet framifrån” förstärker bönen att Gud ska se hans lidande, vers 18, och även vad hans fiender gör, se vers 19!] |
| 14330 | PSA 29:5 | [Från att ha talat om skapelsen i dåtid skiftar psalmen till vad Herren gör nu. Alla himmelska väsen, och den som sjunger och hör psalmen, uppmanas att se att Gud både har verkat och verkar nu. Vers 5-9 formar själva kärnan i psalmen och är strukturerad som en kiasm. Vers 5 och 9b talar om ”träd”, vers 6 och 9a handlar om ”djur” och centralt nämns öknen i vers 7-8. Även geografiskt finns ytterligheterna med Libanon i norr och Kadesh i söder. Guds röst dånar som ett oväder som drar fram genom landet Israel. Sju gånger ekar Herrens röst som åskknallar med blixtar, se vers 7. På samma sätt som i den första delen nämns inga människor i detta stycke heller. Alla himmelska väsen måste böja sig och även i öknen är Herren allsmäktig.] Herrens (Jahves) röst knäcker cedrar, Herren (Jahve) knäcker Libanons cedrar. |
| 14460 | PSA 36:2 | Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen]; av Herrens (Jahves) tjänare David. [Bara denna och Psalm 18 har denna inledning med ”Herrens tjänare”, se .] ______ |
| 14482 | PSA 37:11 | Men de ödmjuka (förtryckta) ska inta (ärva, äga) landet, och glädja sig (ha stor glädje, känna välbehag, bli tillfredsställda på alla områden) i stor frid [Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. Orden ”och”, ”men” osv. börjar med ”vav”. Ordvalet förstärker sambandet till föregående stycke i vers 9, Gud kommer att gripa in, det kommer att ske ett skifte där de ödmjuka ska ärva landet. Något som Jesus försäkrar kommer att ske när han citerar från vers 11, se . Att vara ödmjuk innebär inte att vara svag och menlös. Utifrån sammanhanget i denna psalm definieras en ödmjuk person som någon som kan släppa vreden och lita på att Gud kommer ge en rättvis dom, se vers 8 och även . Inom judendomen definieras ödmjukhet utifrån det parallella uttrycket i ”den som söker Gud”. Att vara ödmjuk är att söka Herren. Mose var ödmjuk, se , och Jesus hade ett ödmjukt hjärta, se . Ordet ödmjuk används i när någon blir exploaterad och kränkt i rätten. En konsekvens av att de orättfärdiga regerar är att den ödmjuke då kommer att bli betryckt och kanske ses som ”svag” eftersom han inte hämnas och ger igen med samma mynt. Detta är just temat här i Psalm 37. Att vara ödmjuk handlar om att kontrollera sina känslor, inte ta rätten i egna händer, inte vara arrogant och högmodig, göra ett medvetet val och böja sig inför Gud och söka honom.] |
| 14490 | PSA 37:19 | De ska inte komma på skam i svåra (onda) tider, i tider av hunger ska de bli mättade []. [Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Handen symboliserar styrka och kraft. Vers 18 börjar med tre ord som alla börjar med jod. I hebreiskan är de i ordningen ”känner”, ”Herren” och ”dagar”. Herren är aktivt involverad i den troendes liv. Han är dagligen involverad i den som lever med integritet och Gud förser med dagligt bröd, se .] |
| 14541 | PSA 39:7 | Se, mina dagar är som några korta handsbredder. [Dåtidens minsta längdmått, bredden av fyra fingrar, ca 8 cm.] En människas livslängd är ingenting från ditt perspektiv. Ja (det är verkligen så att), även i sina bästa dagar (när allt verkar säkert och lugnt) är människan ändå bara en vindfläkt. [En livslängd är bara ett andetag. Jesus använder liknande liknelser, se .] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] |
| 14543 | PSA 39:9 | Så nu, vad ska jag sträva efter (vänta på, sätta mitt hopp till) Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt)? Du är mitt enda hopp (jag ser med förväntan fram mot vad du ska göra)! [Det finns en parallellism och en kontrast mellan de två raderna i vers 8. Verbet ”qawah”, översatt ”sträva efter”, i första raden och substantivet ”tohelet”, översatt ”hopp” i andra raden är synonymer. Men de används som en kontrast. Först ställs en fråga vad en människa ska söka och sträva efter. Svaret på den gavs i föregående vers och visade sig vara ingenting. Denna värld är en skuggbild och samlade rikedomar försvinner, se vers 7. Det krävs ett paradigmskifte och psalmisten skiftar från ”vad” till ”vem”. Istället för att vänta på någonting materiellt vänds hoppet till en person. Insikten om att livet är kort ger inte slutsatsen att försöka njuta av det så mycket man kan så länge man kan. Istället leder det till Gud. Han ger fullständig tillfredsställelse både i detta jordeliv och i evighet.] |
| 14563 | PSA 40:15 | [Vers 14-18 avslutar psalmen och blir på nytt en bön för att Gud ska gripa in. Stycket återfinns som en separat psalm i snarlika ordalag, se .] Visa välvilja (var nådig, ha välbehag i mig, välkomna min bön), Herre (Jahve), befria mig! Herre (Jahve), skynda dig och kom till min hjälp! |
| 14582 | PSA 42:2 | [Psalm 42 och 43 är antagligen en och samma psalm. Psalm 42 har en titel, medan Psalm 43 inte har det. Samma refräng återfinns också två gånger i Psalm 42 och en gång i Psalm 43, se . Författare: Korachs söner nämns i titeln. Prepositionen kan översättas ”av” eller ”till”. En del hör Davids röst i Psalmen, skriven då han är på flykt undan sin egen son Absalom. Han kommer ihåg hur han har lett processionen till Guds hus, se vers 5, och sången skrivs till lovsångarna som är kvar i Jerusalem. Det finns även en koppling till Korach och revolt, se , och hur Absalom har gjort revolt. Citeras i NT: Vers 6 citeras delvis av Jesus i Getsemane, se . Delar av vers 7 citeras, se . Struktur: Del 1, Refräng, Del 2, Refräng, Del 3, Refräng, ] ______ Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen]. En undervisning (instruktion, välskriven sång, hebreiska ”maskil”) av (till) Korachs söner (ättlingar). [Betydelsen av det hebreiska ordet ”maskil” är osäker. Ordet kommer från ett verb med betydelsen att vara vis, och då att komma fram till ett rätt praktiskt beslut i komplexa situationer. Troligtvis har det med innehållet i psalmen att göra, det är instruerande och ger praktiska tips och råd för hur vi ska tänka vist. Psalmen handlar om att sätta ord på känslor, och uttrycka sin längtan efter Gud. Det kan också vara en musikalisk term eller även kunna betyda ”en välskriven sång”. Följande tretton psalmer har ”maskil” i sin titel, se . Ordet återfinns även i . Elva psalmer är skrivna av eller till Korachs söner eller ättlingar i senare led, se Ps 42, 44-49, 84-85 och 87-88. Korach var av Levis stam och kusin till Mose; han ledde ett uppror mot Mose, se . Som leviter tjänstgjorde Korachs ättlingar som musiker, sångare och vakter i tabernaklet under ökenvandringen och senare i templet, se .] ______ |
| 14589 | PSA 42:9 | Djup ropar (höjer sin röst i bön) till djup, i dånet (som rösten) av dina forsar (vattenfall), Alla dina bränningar och vågor, har sköljt över mig. [Frasen ”djup ropar till djup” kan förstås som den mänskliga själens djup i all sin torrhet som ropar efter att bli fylld av Guds djupa fullhet. Referensen till Hermon och Jordanfloden i föregående vers, kan höra ihop med bilderna med vattenfall och vågor i denna vers. Jordanflodens källflöden kommer från Hermon och forsar ner genom flera dånande vattenfall. Bilden som målas upp är hur psalmisten är på väg att drunkna. Det finns också ett tema med vatten från vers 2-3, där var det brist på vatten, i vers 4 droppar tårar för att här bli stora vatten som är en dödlig kraft. Ordet för djup är samma ord som används om de väldiga djupa vattenmassorna som täckte jorden i begynnelsen, se . Beskrivningen med djup och vågor är samma ord Jona använder, se . Psalmen har messianska undertoner, se vers 1. Dessa kopplingar syns i Jonas erfarenhet i valens buk som också liknas vid Jesu död, se . Jesus använder fraser från vers 6-7 i sin kvalfyllda bön i Getsemane, och utifrån den bakgrunden kan språket här i vers 8 beskriva hur världens synd sköljdes över Jesus, se .] |
| 14600 | PSA 44:3 | [Psalmen börjar med en unison del där ”vi” prisar Gud för vad han har gjort. Temat är hur Gud var med israeliterna under intåget i Kanaans land. I vers 5 skiftar subjektet mellan singular och plural, vilket kan indikera en försångare och kör. Det personliga pronomet ”vi” används i vers 2-4, 6, 8-9 och ”jag” i vers 5 och 7.] [Kör:] Gud (Elohim), vi har hört med våra öron, våra förfäder har berättat för oss, om det du gjort för oss [singular, hur vi fick landet Israel], i forna dagar |
| 14654 | PSA 46:12 | [Plötsligt hörs nu Guds röst som talar:] ”Stanna upp (var stilla, släpp taget, strid inte) och besinna (tänk på, inse) att jag är Gud (Elohim)! Jag ska bli (är) upphöjd (prisad) bland hednafolken, upphöjd på jorden.” [Innebörden i grundtexten kan både vara att människor över hela jorden kommer att upphöja Gud, men också att Gud själv säger att han redan är i en hög position upphöjd över människorna och jorden.] [Refrängen från vers 8 upprepas:] Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är med oss (på vår sida), Jakobs Gud (Elohim) är vår starka fästning (tillflykt). Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] |
| 14670 | PSA 48:6 | [Vers 5-7 har likheter med den sista striden i . Här i psalm 48 beskrivs hur arméer samlas och deras hastiga reträtt. Det ovanliga ordet för bävan ”readah” används här i vers 7 och . Fyra adjektiv beskriver hur de häpnade, blev skräckslagna, greps av bävan och vånda.] Se, när kungarna samlade sig, de ryckte fram tillsammans [mot Israel]. |
| 14674 | PSA 48:10 | [Vers 8 och vers 10-12 är riktade till Gud. Här i vers 9 växlar psalmen på nytt till att tala om Gud. Denna vers är psalmens mittpunkt, vilket också förstärks av det avslutande Sela.] Det vi har hört, det fick vi se i Herren (Jahve) Härskarornas (Sebaots) stad, i vår Guds (Elohims) stad, som Gud bevarar till evig tid. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Vad var det fienderna såg i vers 6 som fick dem att fly? Det är inte Jerusalems murar, utan Guds närvaro som beskyddar staden, se även .] |
| 14701 | PSA 50:1 | En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se . Hans namn betyder ”en som samlar”. Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och 73-83.] ______ Gud, Herren Gud (El Elohim Jahve) har talat och kallat (namngett) jorden från solens uppgång (öst) till dess nedgång (väst). [Det var genom att tala som allting blev till i skapelsen, här påminns om hur Guds tal är skapande.] |
| 14757 | PSA 53:2 | Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen]. Till Mahalát. En undervisning (instruktion, välskriven sång, hebreiska ”maskil”) av (till) David. [Ordet ”mahalát” finns bara här och i inledningen till Psalm 88, se . Troligtvis har det att göra med sorg, och indikerar en sorgsen melodi.] ______ |
| 14826 | PSA 58:5 | [I vers 4-6 beskrivs nu de ogudaktiga som främlingar och ormar. Stycket hör ihop med vers 8-10 som beskriver deras dom. Båda sektionerna använder bildspråk.] De ogudaktiga är främlingar redan från modersskötet, genom att ständigt tala lögn har de gått vilse från födseln. [Anledningen att de går vilse är att de talar lögn.] |
| 14855 | PSA 60:4 | när han stred med Aram-Naharim [Ordagrant: ”Aram vid de två floderna”, dvs. östra Syrien mellan floderna Eufrat och Khabur] och med Aram-Zoba [ett land nordöst om Damaskus] och Joab [befälhavare i Davids armé, se ] återvände och slog 12 000 av edomiterna i Saltdalen [troligtvis strax söder om Döda havet]. [Inledningen anspelar på Davids segrar över filistéerna, moabiterna, syrierna och edomiterna, se och . I dessa redogörelser är siffran 18 000, men förmodligen är det ändå detta tillfälle som åsyftas. Ordet för ”mäta” i vers 8 är samma ord för ”mätte dem med snöre” i , något som kan tala för att det är samma händelse. I och finns också strider med edomiterna beskrivna, men dessa sker flera hundra år efter Davids livstid. Den hebreiska frasen ”le-David” kan översättas ”av David” men också ”för” eller ”till” David.] ______ |
| 14910 | PSA 64:11 | Alla människor fruktar [], de ska erkänna (förstå, förkunna) Guds (Elohims) verk [hur han dömde de onda i vers 9] och begrunda (förstå) vad han har gjort. [Hebreiska ordet för att ”se” i vers 9 är ”raa” som är snarlikt ordet för ”frukta” i början på vers 10, hebreiska ”yare”. Båda orden ligger nära varandra i både uttal och betydelse. När människor får se vad Gud gör genererar det en sund gudsfruktan och vördnad för honom.] Den rättfärdige ska glädja sig i Herren (Jahve) och ta sin tillflykt till honom och alla med uppriktiga hjärtan (ärliga och rena hjärtan, de rättsinniga, ordagrant ”rakhjärtade”) ska berömma sig. [Den sista versen är annorlunda. Istället för Elohim, se vers 2 och 8, används Herrens heliga namn JHVH här. Psalmen började med fruktan för fiender, men avslutas med glädje i Herren!] |
| 15076 | PSA 73:1 | [Psalmen tar upp ett av livets mysterier: Hur kan onda människor ha till synes bekymmerslösa och framgångsrika liv? Psalmen har likheter med de två första psalmerna, och , där också de gudlösa har en framträdande roll. Författare: Asaf Struktur: Det hebreiska ordet ”ak”, översatt ”ja”, delar upp psalmen i tre delar vid vers 1, 13 och 18. Vers 1-12 beskriver problematiken i tolv rader; vers 13-17 är en vändpunkt; följt av lösningen i tolv rader. Psalmen talar om förvirring och tvivel, men gör det på ett mycket strukturerat sätt.] ______ En psalm (sång ackompanjerad på strängar). Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se . Han anges som författare till Ps 50, 73-83.] ______ Ja (sannerligen), Gud (Elohim) är verkligen god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan. |
| 15104 | PSA 74:1 | En sång med visdom [ordagrant ”maskil”, en musikalisk eller litterär term, kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se . Han anges som författare till Ps 50, 73-83.] ______ Varför Gud (Elohim) har du övergett oss (tycks det som) för alltid? [Ordet i hebreiskan är uttryck mer för en känsla än ett faktum av väldigt lång, oändlig tid] Varför är din rykande vrede vänd mot din fårhjord (flock av småboskap) på bete? [Första sektionen inleds och avslutas med frågan ”varför”, se vers 11.] |
| 15112 | PSA 74:9 | Vi kan inte se våra tecken [samma ord som i vers 4]. Ingen profet finns mer och ingen ibland oss som vet för hur länge. [Versen kan antyda viss ironi. Före och direkt efter år 586 f.Kr. när templet förstördes av Babylonierna profeterade Jeremia om att fångenskapen skulle vara i 70 år, se .] |
| 15128 | PSA 75:2 | Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen]. Fördärva (ödelägg) inte. En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av (för) Asaf, en sång. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se . Han anges som författare till Ps 50, 73-83.] ______ |
| 15132 | PSA 75:6 | [Det kan vara Gud som fortsätter att tala även i vers 5-7, men frasen ”Jag säger” brukar ofta vara psalmistens röst i Psaltaren. Vers 3-8 formar också en kiasm där ordet ”döma” och ”domaren” ramar in stycket. Jorden i vers 4 speglar väderstrecken i vers 7 och centralt i vers 5-6 finns varningen till de arroganta att inte använda sin egen styrka, som hornet är en bild på.] Jag säger till de arroganta: ”Inget mer skryt”, och till de ogudaktiga: ”Lyft inte upp ditt horn (våga inte visa din egen styrka).” |
| 15137 | PSA 75:11 | Men jag, jag ska kungöra det för alltid, jag ska sjunga lovsånger till Jakobs Gud (Elohim). [Avslutande ord, troligtvis Gud:] Jag ska hugga av de ondas horn [som de lyft, se vers 5-6], men de rättfärdigas horn ska bli upphöjda. [Det är oklart om sista versen är psalmistens eller Guds ord. Eftersom psalmisten varit tydlig med att det är bara Gud som är rättmätig domare, se vers 8, är det lämpligt och mest troligt att det är Guds ord som avslutar psalmen.] |
| 15159 | PSA 77:9 | [Nu i vers 8-10 följer en uppräkning av de noggranna efterforskningarna:] Ska Herren (Adonai) förkasta oss för evigt? Ska han någonsin igen ge oss nåd (välvilja, favör)? |
| 15172 | PSA 78:1 | En sång med visdom [ordagrant ”maskil”, en musikalisk eller litterär term, kan även betyda ”en välskriven sång”]. Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se . Han anges som författare till Ps 50, 73-83.] ______ Lyssna (vänd era öron), mitt folk, till min undervisning (Tora), hör (böj era öron mot) orden från min mun. |
| 15244 | PSA 79:1 | En psalm (sång ackompanjerad på strängar). Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se . Han anges som författare till Ps 50, 73-83.] ______ Gud (Elohim), folken har invaderat din arvedel, orenat ditt heliga tempel och lagt Jerusalem i ruiner. |
| 15289 | PSA 81:13 | [A] Men mitt folk hörde inte på min röst [se vers 8 där samma ord ”hör” används], och Israel vill inte tillhöra (veta av) mig. [Hebreiska ”inte tillhöra” har samma rot som ordet för far, ”abba”, de ville inte veta av Gud som sin Far.] |
| 15303 | PSA 83:2 | En sång, en psalm (sång ackompanjerad på strängar). Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se . Han anges som författare till Ps 50, 73-83.] ______ |
| 15327 | PSA 84:7 | Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den människa som har sin styrka i dig, har vägarna [till ditt tempel] i sitt hjärta. [De som längtar att få gå på pilgrimsvägarna till ditt tempel i Jerusalem, se vers 8.] |
| 15339 | PSA 85:6 | [Vers 5-8 ramas in av ordet frälsning. Det hebreiska ordet är Yeshua. Vi anar också hur denna frälsning finns i Jesus, vars hebreiska namn är Yeshua. Fortfarande finns ordet ”tillbaka” med som ett ledmotiv, se vers 7.] Vänd åter (åter upprätta oss), du vår frälsnings Gud (Elohim), upphör med din upprördhet mot oss. |
| 15531 | PSA 95:11 | Därför svor jag i min vrede: ’De ska aldrig komma in i min vila.’ ” [] [Denna psalm har ett allvarligt budskap. Både Paulus och Hebreerbrevets författare tar upp texten som ett varnande exempel, se . Budskapet är att vi ska prisa Gud med glädje i sång och jubel, men också med vördnad. Anledningen är att vår Skapare och Herde är en allsmäktig och helig Gud. Psalmen påminner oss även om att tillbedjan och lydnad går hand i hand. Ord och handlingar hör ihop, se . Det är viktigt att se förhållandet mellan den första delen i vers 1-7 och varningen i vers 8-11. Uppmaningen som inledde psalmen – att lova Gud – är något att verkligen hörsamma. Att sluta lovprisa Gud utgör det första steget till ett förhärdat och hårt hjärta. Den som vill bevara sitt hjärta, se , gör väl i att alltid ödmjuka sig, prisa och lova Herren.] |
| 15618 | PSA 103:2 | Välsigna (prisa, böj dig ner inför) Herren, min själ (hela min varelse), och glöm inte alla hans ingripanden (gärningar, förmåner). [Ordet själ i hebreiskt språkbruk innefattar kropp, hjärta, sinne och styrka. David talar nu till sig själv och uppmanar hela sin varelse att böja sig inför Gud och inte glömma någon av följande punkter i vers 3-8.] |
| 15779 | PSA 107:13 | [Bön:] Då ropade de till Herren i sin svåra situation (nöd, smal passage), och han förde ut dem från deras belägring (plåga). [Här används ett annat hebreiskt verb för ropa än i vers 6 och 28.] |
| 15942 | PSA 118:5 | [Vers 5-18 handlar om prövning. Här ges bakgrunden till lovprisningen i vers 1-4. Genomgående används första person singular (jag/min) i denna sektion. Troligvis sjungs denna del av en solist.] I mitt trångmål ropade (höjde jag min röst i bön) till Herren (Jah), Herren (Jah) svarade mig och förde mig ut till en rymlig plats. |
| 16031 | PSA 119:65 | [Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – Tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg, eller en människa som har böjt sig i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott, antingen rebelliskhet eller godhet. I detta stycke finns ordet ”tov” som betyder gott, väl, bättre sex gånger. De två första och de två sista verserna börjar med det hebreiska ordet ”tov” som översätts gott, väl och bättre. Centralt i vers 68 finns ordet två gånger, vilket förstärker Guds godhet och hur Guds undervisning är något gott!] Du har handlat väl(gott) med din tjänare Herre (Jahve), i enlighet med ditt ord. |
| 16130 | PSA 119:164 | Sju gånger om dagen prisar jag (ropar jag ”halleluja” till) dig för dina rättfärdiga påbud. [Talet sju kan beskriva sju bönetillfällen om dagen, även om tre är vanligare, se även . Troligare är dock att sju står för fulländning och helhet – dvs. kontinuerlig bön och tacksamhet till Gud. Anledningen till att det hebreiska ordet för sju, ”sheva”, används just här kan också vara för att uppmärksamma läsaren på nästa vers som består av just sju ord. Även i hela stycket 161-168 anas en fin struktur med 3 verser på vardera sida om vers 164-165 som formar en central enhet.] |
| 16180 | PSA 125:2 | Som bergen omger Jerusalem, så omger Herren sitt folk både nu och för evigt. [Vers 1-2 formar en kiasm där centralt en bild av Sion och Jerusalem används för att illustrera Guds beskydd. Jerusalem ligger på 800 meters höjd över havet i Judéens bergsområde. Runt hela staden reser sig bergen något högre än själva Jerusalem, särskilt österut. Jerusalem själv är också en kuperad stad eftersom den ligger på flera berg. Här i psalmen kan vi föreställa oss pilgrimen som firar en högtid i Jerusalem och som blickar ut över de omgivande bergen och liknar dem med Guds beskydd som omringar Guds folk. Bergen, och särskilt Sions berg, står för något fast och stadigt.] |
| 16237 | PSA 132:18 | Hans fiender ska jag klä med skam, men på honom själv ska hans krona lysa (skina, sprida sitt klara sken). [Vers 17 och 18 är en profetia om Messias, Jesus, när han kommer i härlighet och ska regera från Sion i tusenårsriket.] |
| 16386 | PSA 144:11 | Rädda mig och befria mig ut ur främlingarnas hand, vars munnar talar falskhet, och vars högra hand är en högerhand som ljuger. [Se vers 8] |
| 16449 | PSA 148:8 | [Atmosfären:] Eld och hagel, snö och rök, du stormande vind som gör (uträttar) hans ord [befallning]. [I den första raden används de vanliga termerna för hagel och snö. Orden eld och rök kan tolkas på olika sätt. Ser man versen som ett kiastiskt mönster hör hagel och snö ihop, och eld och rök bildar en naturlig grupp som förutom naturlig eld också skulle kunna syfta på vulkanisk aktivitet. Det finns en kontrast mellan eldens hetta och haglets isande kyla och mellan svart rök och den vita snön. Även om orden inte brukar ha den betydelsen så kan man tolka eld som blixtar i ett oväder tillsammans med hagel. Röken syftar då på dimma eller moln. Den andra delen av vers 8 är helt tydlig, och versens budskap som helhet är att dessa naturliga fenomen lyder Guds befallningar. Uppmaningen till jorden att prisa Gud inleds med 7 aktörer, se vers 7-8. Djuren i havet är osynliga, medan eld, vind och stormar är mer konkreta. I vers 9-12 fortsätter nu uppräkningen med 16 helt konkreta aktörer som landskap, vegetation, djur och till sist människan. I de fyra kommande verserna nämns 4 x 4, totalt 16 instanser. Uppdelningen med 4 substantiv i varje vers förstärker det jordiska. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat. Det finns fyra väderstreck. Numerologi med 7 + 4 + 4 + 4 + 4 förstärker psalmens budskap att allt på jorden ska prisa Gud.] |
| 16477 | PRO 1:7 | Fruktan (bävan, vördnad) för Herren (Jahve) [en sund respekt för Gud] är början (begynnelsen, startpunkten, det allra första steget) till kunskap. Bara dårar föraktar vishet och tillrättavisning (fostran, undervisning). [Här används ordet ”reshit” för början, samma ord som används i för ”begynnelsen”. Resonemanget om hur en rätt gudsfruktan är det första steget för vishet utvidgas i kapitel 8-9, se särskilt .] |
| 16789 | PRO 11:31 | Se (lägg noga märke till detta), om den rättfärdige får sin belöning redan här på jorden [alla våra handlingar får konsekvenser, rättfärdighet ger välsignelse, frid och framgång, men även felsteg ger konsekvenser], hur mycket mer då den ogudaktige och syndaren. [Detta är den enda av alla verser i Ordspråksboken som börjar med ordet ”Se”. Det ger extra fokus och belyser att versen har ett viktigt budskap. Hebreiska ordet för belöna, ”shalam”, kommer från ordet ”shalom” och kan användas både i positiv och negativ bemärkelse. Detta gör att versen kan tolkas på två sätt. Den rättfärdige belönas med frid, välsignelse redan här på jorden, men kan också behöva ta konsekvenserna av de felsteg han gör. Oavsett tolkning så är grundbudskapet klart och sammanfattas i 1 Pet 4:18: ”Om den rättfärdige knappt blir räddad, hur ska det gå för den orättfärdige?”] |
| 21808 | DAN 1:2 | Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) gav Jojakim, kungen av Juda, i hans våld. [Det var inte babyloniernas styrka som gjorde att de fick seger, det var Herren som tillät dem inta landet på grund av gudsfolkets olydnad och avgudadyrkan, se . Jojakim var en ond kung i Herrens ögon, . Enligt rabbinsk litteratur levde han i incestförhållande med sin mor, svärdotter och styvmor och han hade för vana att mörda män och våldföra sig på deras kvinnor. Han regerar elva år, från 608-597 f.Kr. Det är en omvälvande politisk tid där Juda och Jerusalem ligger geografiskt sett mellan dåtida stormakter. Det är egyptierna och farao Necho som tillsätter Jojakim som sin lydkung sedan de tillfångatagit hans yngre bror som bara hann vara kung tre månader. När babylonierna, tre år in i Jojakims styre, attackerar Jerusalem 605 f.Kr. sluter Jojakim en pakt med dem, se . För att försäkra sig om Jojakims lojalitet tar Nebukadnessar några ungdomar av kunglig släkt som gisslan. Detta är den första deportationen till Babylon som berör Daniel och hans vänner. Templet plundras delvis, se .] Nebukadnessar tog också med sig några av kärlen till Shinar [Babylon, landet mellan floderna Eufrat och Tigris]. Där ställde han in dem i skattkammaren för sina gudar [Marduk och Nebo]. [Det babyloniska riket var den nya stormakten efter assyrierna. I staden Babylon revolterar Nabopolassar mot assyrierna och utropar sig som kung i Babylon 626 f.Kr. Tillsammans med hans son Nebukadnessar formar de det nybabyloniska riket som har sin storhetstid under de kommande 100 åren. Historiska dokument, de babyloniska krönikorna, bekräftar att Nebukadnessar våren 605 f.Kr. stred i den egyptiska utposten Karkemisch i norra Syrien och senare på senvåren svepte ner mot Jerusalem. I den första räden plundras templet och personer som kan utgöra ett hot, däribland Daniel och hans vänner, tas med som fångar. Nebukadnessar fortsätter ner mot Egypten, men när han får besked om sin fars Nabopolassars död 15 augusti, skyndar han hem. Han tar vägen genom öknen och kommer fram före Daniel och fångarna som tar den vanliga längre vägen längs med floden Eufrat. En lertavla visar att Nebukadnessar blev kung 7 september. Nebukadnessar fortsätter sina fälttåg. Sju år senare, 597 f.Kr. erövras Jerusalem. Det är i denna andra deportation som profeten Hesekiel förs bort. År 586 f.Kr. förstörs templet och den tredje vågen av fångar förs bort till Babylonien.] |
| 21827 | DAN 1:21 | Daniel blev kvar där [fortsatte att tjänstgöra för riket] ända till kung Kyros (Koresh, ”som solen”) första regeringsår [och en bit in i hans styre]. [Namnet Kyros har persiskt ursprung med betydelsen ”som solen”. På modern persiska är namnet Kourosh. I antika inskriptioner på elamitiska är namnet ”Kuras”. Från detta namn kommer det grekiska ”Kyrios”, som betyder ”herre”. Den latinska formen av grekiskan har sedan blivit det svenska namnet Kyros och engelska Cyrus. Den hebreiska translittereringen är Koresh, se . Daniel föddes omkring 620 f.Kr. i Jerusalem. Som tonåring fördes han till Babylon 605 f.Kr. Där blir han kvar i åtminstone 69 år. Han får ha inflytande i två stormakter. Kungar kommer och går, men Daniel har hela tiden en framträdande roll. När den persiske kungen Kyros 539 f.Kr. intar Babylon får Daniel även favör hos honom i den nya persiska stormakten. Eftersom Daniel får se syner i Kyros tredje regeringsår betyder det att han finns i landet 536 f.Kr. Då är han över 80 år. Det är även i denna höga ålder han kastas i lejongropen, se Dan kapitel 6. Även om han får vara med och se den första gruppen judar under ledning av Serubbabel återvända till Jerusalem, se , är det mest troliga att Daniel förblir kvar och dör i Babylon. Det finns sex olika traditioner om var han blev begravd: Babylon, Kirkuk och Miqdadiyah i Irak, Susa och Malamir i Iran, och Samarkand i Uzbekistan.] |
| 21833 | DAN 2:6 | Men om ni berättar drömmen och ger uttydningen, ska jag ge er gåvor, en belöning [en speciell bonus, befordran] och stor ära. Berätta nu drömmen och vad den betyder!” [Det arameiska ordet ”azda”, som översatts att beslutet ”står fast” i vers 5, är ovanligt och används bara här och i vers 8. Ibland har det tolkats som att det kommer från roten ”azad” och då översatts ”är borta från mig”, vilket lett till tolkningen att Nebukadnessar glömt vad han drömt. Dock är det inte troligt eftersom drömtydarna i vers 7 försöker få kungen att berätta drömmen.] |
| 21877 | DAN 3:1 | Kung Nebukadnessar lät göra en staty av guld, sextio alnar hög [30 meter] och sex alnar bred [3 meter]. Han ställde upp den på Duraslätten i Babels provins. [Uppenbarelsen som Nebukadnessar fick om sin roll i mänsklighetens historia kan vara orsaken till denna staty. Han var ju huvudet av guld, se . Statyn byggdes efter händelserna i kapitel 2, eftersom Daniels tre vänner har en ledande ställning, se . Den grekiska översättningen Septuaginta har tillägget att det skedde i Nebukadnessars 18:e regeringsår, ett år innan Jerusalems fall, se . Det kan vara så, men den hebreiska texten har ingen tidsangivelse. Dura var ett vanligt namn i Mesopotamien för en plats omgiven av berg eller en mur. Det kan vara mellan de två murarna i Babylon, eller upp till några mil söder om staden. Arkeologer har hittat ett stort kvadratiskt fundament av tegel en mil söder om Babylon. Det kan vara piedestalen som statyn har stått på. Bredden 6 alnar och höjden 60, proportionerna 1/10, gör att statyn verkar varit en obelisk klädd med guld. Höjden 30 meter är inte orealistisk, på 280-talet f.Kr. byggdes Kolossen på Rhodos som var 33 meter hög. En del av statyn kan ha varit en avbildning av någon babylonisk Gud. Den grekiske historikern Herodotos, verksam på 400-talet f.Kr., skriver om en guldstaty av guden Marduk i Babylon.] |
| 21894 | DAN 3:18 | Men om inte [även om han inte skulle rädda oss], så ska du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte tillber guldstatyn som du har ställt upp.” [Det är troligt att dessa händelser utspelar sig efter Jerusalems fall 586 f.Kr. Om judarnas Gud inte hade kunnat försvara sitt eget tempel måste ju Nebukadnessar vara starkare än deras Gud. Nebukadnessar är segerviss och känner sig som en gud. De tre judiska pojkarna Hananja, Mishael och Asarja gör ett uttalande av verklig tro. De vägrar böja sig oavsett om de blir räddade eller inte, se . Har Gud all makt? Ja. Kan Gud befria troende från alla problem och svårigheter? Ja. Befriar Gud troende från alla svåra situationer? Nej. Ibland tillåter Gud prövningar, se . Ibland är syftet med prövningarna uppenbara, andra gånger inte, men Guds önskan är att hans barn ska lita på honom, se . Gud garanterar inte ett problemfritt liv, men han lovar att alltid vara med, se .] |
| 21901 | DAN 3:25 | Han svarade: ”Men jag ser fyra män gå runt fria mitt i elden! Ingen av dem är skadad, och den fjärde ser ut som en gudason (ordagrant ’gudars son’, en gudomlig varelse).” [Nebukadnessar hade en polyteistisk gudsuppfattning. För honom är frasen ”gudars son” troligtvis ett spontant uttryck för att den fjärde personen måste vara någon form av övernaturlig varelse. I vers 28 säger han att det var en ängel som israeliternas Gud sänt. Ängeln kan ha varit Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt, se .] |
| 21907 | DAN 3:31 | [Följande tre verser och hela kapitel 4 är ovanliga på många sätt. Det är ett brev skrivet av en hednisk kung.] [Från:] Kung Nebukadnessar. Till alla folk, nationer och språkgrupper över hela jorden: Fred och framgång (ordagrant: ”låt er fred/välgång bli stor”, en hälsningsfras)! Jag, Nebukadnessar, levde i fred (lugn och ro utan sorger) i mitt hus (hem) och njöt av all framgång (lyx och god hälsa) i mitt palats. [Det är en tid av fred. Stora delar av den dåvarande världen hade intagits av babylonierna. Året skulle kunna vara 581 f.Kr., se vers 30. I så fall är det drygt 20 år sedan Daniel och hans vänner hade tagits till fånga.] |
| 21932 | DAN 4:23 | Tolv månader senare gick kungen omkring på taket till sitt palats i Babylon. [Från sitt palats kunde Nebukadnessar se ut över staden och alla hans lyckade byggnadsprojekt. Här fanns de hängande trädgårdarna, som grekerna senare kom att beteckna som ett av världens sju underverk. För att bygga allt detta krävdes en enorm arbetsstyrka där många hade usla förhållanden, något som Daniel troligen refererar till, se vers 24. Den romerska historikern Herodotos beskriver hur staden var rektangulär där varje sida var över 2 mil lång. Genom staden flöt floden Eufrat och ett avancerat system med kanaler gav bevattning. Den yttre muren var 9 mil lång, 100 meter hög och 25 meter bred. Han skriver att den var så bred att två hästekipage, vardera med fyra hästar i bredd, med lätthet kunde mötas på den. Från Ishtarporten ledde paradgatan in till Marduks tempel. Totalt fanns över 50 tempel, 180 altare till Ishtar och en guldstaty av Baal. Centralt fanns också en ziggurat, som var ett torn, en nybyggd replik av Babels torn som tidigare funnits i staden. Nebukadnessar hade tre palats, där den storslagna festsalen i ett av dem beskrivs i nästa kapitel.] |
| 21936 | DAN 4:27 | Där och då gick orden i uppfyllelse över Nebukadnessar. Han blev utstött från människorna och åt gräs som en oxe. Himlens dagg fuktade hans kropp tills hans hår växte och blev som örnfjädrar och hans naglar blev som fågelklor. [Det är ovanligt att denna typ av händelser skulle dokumenteras, eftersom det inte gav en positiv bild av kungen, dock kan en av de tusentals lertavlor med kilskrift från Babylon ge svar. Tavlan, som har beteckningen BM 34113 och finns i arkiven på Brittiska museet, nämner Nebukadnessars namn och har bland annat följande text: ”Livet har mist sin mening för honom... han ger motstridiga order... han visar ingen kärlek för sina barn... familj och släkt finns inte längre.” Det är också intressant att under en sjuårsperiod mellan 582 och 575 f.Kr. finns det inga dokumenterade händelser eller förordningar från babyloniska riket. Det skulle kunna tala för att det var då Nebukadnessar var avsidestagen.] |
| 21944 | DAN 5:1 | [Det har gått 25-30 år sedan Nebukadnessars upprättelse i slutet på förra kapitlet. Detta kapitel beskriver händelserna som ägde rum kvällen den 12 oktober 539 f.Kr. Nebukadnessar hade dött en naturlig död 23 år tidigare år 562 f.Kr. Han blev drygt sjuttio år gammal. Efter några politiskt turbulenta år med flera skiften av kungar kom Nabonidus till makten genom en statskupp 556 f.Kr. Han är den sista kungen i det babyloniska riket. Nabonidus var dock inte så intresserad av Babylons största gud Marduk, han reste i stället mycket i riket. Han tillbringade 10 år i oasen Teima i Arabien där han dyrkade månguden Sin och byggde många altare till andra gudar. Eftersom han var borta från Babylon tillsatte han sin son Belshassar som medregent. Fram till mitten på 1800-talet fanns inga antika källor, förutom Bibeln, som nämnde Belshassars namn. Sedan dess har flera arkeologiska fynd hittats, som t.ex. Nabonidusrullen, som bekräftar att Belshassar var Nabonidus son och medregent.] Kung Belshassar [Nabonidus son och medregent] anordnade en stor festmåltid (bankett, en galamåltid med religiösa inslag) [i staden Babylon] för tusen stormän (högt uppsatta gäster) och drack vin med dem. [Det babyloniska riket hade sin storhetstid under Nebukadnessars styre, men efter hans död började mederna och perserna ta över mer och mer och var på väg att bli nästa stora världsvälde. Samtidigt som festen pågår finns den persiska armén utanför Babylons murar. De senaste veckorna hade de avancerat från norr och plundrat flera städer. Detta var inte obekant för Belshassar, dock tog han det med ro. Babylon hade matförråd för 20 år. Yttermuren var 9 mil lång, 25 meter bred och nära 100 meter hög. Innanför den fanns ännu en mur. Trots belägring kände man ingen fara – Babylon var ju ointagligt! Nebukadnessars vittnesbörd i kapitel 4 avslutas med att Gud kan ödmjuka de högmodiga, se . Att Belshassars bjuder in till en vild fest mitt under en belägring är höjden av högmod.] |
| 21956 | DAN 5:13 | Så blev Daniel [som nu är i 80-årsåldern] förd till kungen, och kungen sade till honom: ”Du är ju Daniel, en av de judiska fångar som min företrädare (far), kungen, förde hit från Juda! |
| 21960 | DAN 5:17 | Då svarade Daniel kungen: ”Behåll dina fina gåvor själv eller ge dem till någon annan! Men skriften [på väggen] ska jag läsa för dig och berätta vad den betyder (ge uttydningen). [Att Daniel inte vill ta emot kungens gåvor beror nog inte på stolthet eller oartighet, snarare vill han undvika missförstånd att man kan köpslå med Guds gåvor. Innan texten tolkas talar Daniel några allvarsord med kungen. Han börjar med att påminna om högmodets konsekvenser hos Babylons största kung, Nebukadnessar, i vers 18-21. Han avslutar med att fördöma Belshassars medvetna handling att häda den högste Guden i vers 22-24. I Nebukadnessars fall gav Gud en 12 månaders nådatid innan domen föll, se . För Belshassar, som borde vetat bättre, rör det sig om timmar innan orden besannas, se . Att Gud skriver på väggen visar ändå på att han vill omvändelse.] |
| 21974 | DAN 6:1 | Dareios, medern, tog över riket. Han var då 62 år gammal. [Kyros hade börjat sin militärkampanj mot Babylon i början av oktober 539 f.Kr. då han vann slaget vid Opis 8 mil norr om Babylon. Den 11 oktober intog han Sippar 6 mil norr om Babylon och närmar sig Babylon. Floden Eufrat rinner rakt genom Babylon. Genom att gräva flera kanaler till en sänka strax norr om Babylon minskas Eufrats vattennivå så mycket att armén kan ta sig in under muren. Strax innan gryningen den 13 oktober marscherar den persiska armén in i Babylon. Den grekiske historikern Herodotos beskriver hur det pågick firande av en religiös högtid och folket var upptagna med att dansa och fira i gryningen när den persiska armén intog staden. Hade man varit på sin vakt hade det lätt gått att försvara staden från murarna som omgärdade floden. Kyros själv kommer till staden 17 dagar senare och utropas som dess befriare. Jeremia hade tidigare profeterat om att babylonierna skulle regera i 70 år, se . Intressant nog var det just år 609 f.Kr. som Nebukadnessars far Nabopolassar brände det sista assyriska fästet i Harran. Några år tidigare hade han plundrat och bränt assyriernas huvudstad Nineve och de överlevande hade flytt till Harran. Han belägrar staden under något års tid tills den faller 609 e.Kr. Det är alltså exakt 70 år mellan 609 f.Kr. – då babylonierna blev världshärskare – fram till 539 f.Kr. då de förlorar makten till mederna och perserna.] |
| 21975 | DAN 6:2 | [Dareios introducerades i föregående vers som ”medern Dareios”. Det är inte historiskt bekräftat vem denne Dareios är. Namnet härstammar från persiskan och betyder ordagrant: ”hålla fast vid det som är gott” eller ”han äger” eller ”rik och kunglig”. Det kan vara namn eller en titel. De två troliga förslagen är: kungen Kyros själv eller Gubaru, den general som hjälpte Kyros att inta staden Babylon och också fungerade som dess guvernör. Det var inte ovanligt att kungen hade olika namn och benämningar i olika delar av riket. På samma sätt som namnet Belshassar i föregående kapitel var oidentifierat fram till slutet på 1800-talet finns förhoppningen att framtida arkeologiska fynd kan ge klarhet i vem denne Dareios var.] Dareios (Darejavesh) ansåg att det var en bra idé att utse 120 satraper (ordagrant ”landets beskyddare”) som skulle finnas i hela riket. |
| 21979 | DAN 6:6 | Till sist sade männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för [vad det gäller hur han utför sitt arbete]. Kanske kan vi hitta något som rör hans Guds lag?” [Daniel var nu i 80-årsåldern. Det har gått en relativt kort tid sedan den nya administrationen tagit över i Babylon. Daniels tro på Israels Gud var troligen fortfarande obekant för kungen. Dock genomsyrade tron både Daniels privat- och arbetsliv. Han var lojal, hederlig och hade god arbetsmoral.] |
| 22007 | DAN 7:5 | Sedan fick jag se ett annat vilddjur [som symboliserar en kung och ett rike, se ]. Det såg ut som en björn. Den reste sig på ena sidan (var högre på ena sidan) och hade tre revben i gapet mellan tänderna. Det fick uppmaningen: ”Res dig, sluka mycket kött!” [Om det första riket är Babylon så följer sedan Medo-Persien, som är nästa stormakt i världshistorien. I kapitel 8 är det tydligt att det är Medien och Persien som avses, se . Att ena sidan är högre kan indikera att Persien var den dominerande i alliansen. De tre revbenen skulle kunna symbolisera de tre stora segrarna – Babylon 539 f.Kr., Lydia 546 f.Kr. och Egypten 525 f.Kr.] |
| 22031 | DAN 8:1 | [Kronologiskt inträffar synerna i kapitel 7 och 8 långt före händelserna i kapitel 5 där Belshassars fest beskrivs. Att Daniel hade haft dessa syner drygt tio år innan den händelsen hjälpte honom att tyda skriften på väggen. Från och med kapitel 8 och fram till slutet av boken är texten skriven på hebreiska. Mittensektionen, mellan 2:4 och 7:28, är skriven på arameiska. Synerna i kapitel 2, 7 och 8 har flera beröringspunkter där samma riken beskrivs. Växlingen tillbaka till hebreiska, här i kapitel 8, indikerar att synen här riktar sig speciellt till det judiska folket. Från att ha handlat om övergripande världshändelser, beskrivs nu mer i detalj hur stormakterna kommer att påverka Israel och templet, se .] I kung Belshassars tredje regeringsår [över Babylon, omkring 551-550 f.Kr.] såg jag, Daniel, ännu en syn efter den jag först hade sett [två år tidigare, se ]. |
| 22032 | DAN 8:2 | I denna syn såg jag mig själv i den befästa staden Susa, i provinsen Elam. Jag såg mig själv stå vid vattendraget Ulaj. [Susa ligger 38 mil öster om Babylon, och 20 mil norr om Persiska viken. På Daniels tid var det en jämförelsevis obetydlig liten stad, men den skulle bli Persiens huvudstad. Även platsen för synen förstärker den profetiska exaktheten i budskapet. Det är här den persiske kungen Xerxes I, som regerade 486-465 f.Kr., kommer att bygga ett stort palats ett århundrade senare. Det är i detta kungliga palats som händelserna i Esters bok så småningom kommer att utspela sig, se . Här var Nehemja kung Artashastas munskänk 446 f.Kr., se . I sin tjänst i Babylon hade Daniel säkert besökt Susa några gånger. Enligt den judiska historikern Josefus var Daniel fysiskt på plats i Susa när han såg denna syn, men att han bara några dagar senare är i tjänst hos kungen talar för att han inte var så långt borta från Babylon, se . Ulaj var en 250 meter bred grävd kanal nordöst om staden.] |
| 22040 | DAN 8:10 | Det lilla hornet växte ända upp till himlens härskara [Guds änglar, se ], och kastade några ur hären och några av stjärnorna ner till jorden, och trampade på dem. [Denna kung, det lilla hornet som väl stämmer in på Antiochos IV Epifanes förföljde Guds folk, vanhelgade templet och försökte förgöra den judiska tron. Himlens härskara och stjärnorna syftar troligtvis på det judiska folket, termerna verkar användas så i . På väg hem från ett fälttåg i Egypten plundrar Antiochos templet i Jerusalem och dödar 80 000 judiska män, kvinnor och barn i en massaker. I december 167 f.Kr. vanhelgar han templet genom att sätta upp ett Zeusaltare i templet och offra griskött. Dessa händelser i den mellantestamentliga perioden finns nedskrivna i Mackabeerböckerna, se t.ex. 2 Mack 5:11-14, 1 Mack 1:54.] |
| 22058 | DAN 9:1 | [Dareios första regeringsår började 539 f.Kr. då han tog över Babylon, se . Händelserna i detta kapitel sker tolv år efter Daniels andra vision som återges i kapitel 8. Daniel är nu i 80-årsåldern.] Detta hände under Dareios första regeringsår [omkring 539 f.Kr.]. Han var Ahasverus (på grekiska ”Xerxes”) son och en ättling av mederna [en folkgrupp inom det Persiska riket]. |
| 22059 | DAN 9:2 | Under Dareios första år som kung läste jag, Daniel, skrifterna [bl.a. Jeremia, Jesaja, Moseböckerna och Psaltaren]. Jag lade märke till Herrens ord till profeten Jeremia att antalet år som Jerusalem ska ligga i ruiner hade förutsagts. Det var 70 år. [Profeten Jesaja nämner Kyros vid namn två hundra år tidigare, se . Jeremia hade profeterat om det judiska folkets 70-åriga fångenskap i Babylon, se . Den första profetian kom 605 f.Kr., samma år som Daniel och hans vänner blev bortförda till Babylon, se . Daniel hade säkert sett och hört Jeremia predika i Jerusalem innan han som tonåring deporterades till Babylon. Jeremia är kvar i Jerusalem och skriver flera brev till sina landsmän i Babylon. I ett brev, troligen skrivet inte så långt efter att Jerusalem erövrats 597 f.Kr., se , påminner han om att när 70 år har gått för Babel ska judarna föras tillbaka till sitt land och att Gud vill ge dem frid, en framtid och ett hopp, se . När Daniel nu läser dessa skrifter har han varit i Babylon i 66 år. Daniel inser att det bara är några år kvar innan det Jeremia profeterat ska ske. Det visar sig att samma år som Daniel skriver detta kommer Kyros tillåta judarna att återvända, och en första grupp reser så småningom tillbaka för att bygga upp templet. Uppmaningen till bön i är en av anledningarna till att Daniel börjar be när han läst detta. Senare kommer även Sakarja att referera till en 70-årsperiod från templets förstörelse 586 f.Kr. fram tills det var uppbyggt igen och invigdes 516 f.Kr. Det är intressant att se Daniels syn på skrifterna. Redan på 500-talet f.Kr. refererar han till Jeremia som Guds ord. Han citerar även från Moseböckerna och Psaltaren i sin bön. Se också . Jeremia hade förutsagt 70 års fångenskap, och Daniel trodde på ett bokstavligt uppfyllande av det profetiska ordet.] |
| 22064 | DAN 9:7 | Herre (Adonai), du är rättfärdig – vi är vanärade (har skam). [Hebreiskan har en stark kontrast: ordagrant ’till dig rättfärdighet – till oss skam’. Sedan fångenskapen och Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. var Israel offentligt vanärade bland hednafolken.] Så är det idag med Juda folk, Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla de länder dit du har fördrivit dem, eftersom de var trolösa mot dig. |
| 22081 | DAN 9:24 | [Gabriel kommer att tala om 70 sjuperioder som rör det judiska folket. Hebreiskan använder ordet ”shavuim” som betyder 7 av något slag. Det anger en tidsperiod på 7 utan någon enhet på samma sätt som ”ett dussin” på svenska kan syfta på 12 stycken av något vad som helst. Sjuperioderna kan syfta på 7 år, 7 dagar, 7 månader eller en symbolisk ”fulländad” tid. År är dock den mest troliga enheten, i inledningen talas t.ex. om 70 år. Ett vanligt uttryck för en sådan här ”sjuperiod” eller vecka av år är då ”årsvecka”. En för judarna välbekant sjuårsperiod var också det sjunde sabbatsåret för landet då åkrarna skulle ligga i träda, se . Vart sjunde sådant år, dvs. det 49:e året, var ett jubelår. Det var ett år då hela samhället fick en nystart – alla lån avskrevs och landområdena återgick till sina ursprungliga ägare, se . Detta system med både plan- och marknadsekonomi säkerställde att även om föräldragenerationen gjort dåliga val skulle inte barnen behöva ärva deras skulder. När Mose fick denna förordning kom det också med en varning att om det judiska folket inte höll denna princip skulle de bli kringspridda bland folken, se . Systemet med sabbatsår började gälla när israeliterna kom in landet, se . När Salomo började bygga templet var det 480 år efter uttåget ur Egypten, se . Samma varning om att folket skulle bli kringspridda ger Gud till Salomo, se . Det nämns att Salomo tog ut höga skatter av folket och troligtvis hölls inte dessa sabbatsår, se . Detta resulterar i Jerusalems belägring 605 f.Kr. och Jerusalems fall 586 f.Kr. Det är värt att notera att det norra riket faller redan 722 f.Kr. Deras avfall var större än det södra rikets. De höll inte ens sabbaten en gång i veckan eller de andra högtidsdagarna, vilket kan vara anledningen till att deras tid rann ut snabbare. Stora profetiska händelser har skett vart 490/500 år i Israels historia: - Abraham föds, ca 1950 f.Kr. - Uttåget ur Egypten, ca 1450 f.Kr. - Första templets invigs, 996 f.Kr. - Templet återinvigs, 516 f.Kr. - Jesus föds 8-4 f.Kr., dör och uppstår 30 eller 33 e.Kr. I själva definitionen av jubelår finns en viss osäkerhet i formuleringen om jubelåret ska inkluderas eller läggas till det 49:e året så att cykeln blir 50 år. Det gör att cykeln kan variera mellan 490 och 500 år. De 40 åren i ökenvandringen verkar inte räknas med, vilket gör att det finns en marginal, se .] Sjuttio sjuperioder [70 årsveckor vilket motsvarar 490 år] är bestämda (ordagrant ’ristade’ eller ’utskurna’) över ditt folk [det judiska folket] och din heliga stad [Jerusalem]. [En bestämd tidsperiod är ’utskuren’ som specifikt berör det judiska folket, Jerusalem och Israel. Anledningen är:] För att få ett slut på överträdelsen. [Israels uppror mot Gud.] För att försegla synder. För att sona (övertäcka) skulden. För att införa en evig rättfärdighet. För att försegla synen och profetian (som med ett sigill). För att smörja (avskilja till helig tjänst) det allra heligaste. [Det allra heligaste syftar troligtvis på templet, och då specifikt på Gudsstaden och det framtida templet i Jerusalem. Hesekiel var samtida med Daniel och hans syn i kap 40-48 var inte okänd.] |