| 7179 | RUT 3:5 | Rut svarade Noomi: ”Allt vad du säger ska jag göra.” [Tröskplatsen låg oftast utanför de städer som var skyddade av murar. För att vakta kornet och vetet som höll på att tröskas, sov arbetarna på plats. Författaren använder ord som är dubbeltydiga, att en kvinna ska ta på sig parfym och lägga sig hos en man på natten kan te sig märkligt för en nutida läsare. Saken blir inte bättre av att Rut är en moabit, hennes släkt härstammar från Lots äldsta dotter som hade ett incestförhållande med sin far efter att han ”ätit och druckit”, se . Författaren leder läsaren medvetet till att nästan förvänta sig att Rut ska följa Tamars exempel i , vilken i en liknande situation säljer sig som en prostituerad. Ord och uttryck kan tolkas sexuellt, men behöver inte göra det. Istället visar texten på Boas och Ruts höga moral och goda karaktär, något som också har byggts upp i bokens första två kapitel, och även här, se vers 11. Detta tillsammans med detaljer som mantelfliken, se vers 9, och den judiska chalitzah-seden, där mannens fot och sko har en viktig roll, se vers , visar hur hela händelsen handlar om hur Rut följer den judiska seden för att visa att hon är redo att gifta sig, om Boas vill det.] |
| 7204 | RUT 4:12 | Må ditt hus (din familj) bli som Peres [Boas förfader, se vers 18], som Tamar födde åt Juda [genom just ett leviratäktenskap], genom det barn (den säd) som Herren (Jahve) ska ge dig genom denna unga kvinna.” [Stycket är väl strukturerat som en kiasm med en central vers där det profeteras att staden Betlehem i regionen Efrata ska ha en viktig roll i framtiden. Här ska en son födas vars namn ska bli högt ärat, se ! Stycket ramas in av två kvinnor i vers 11, Rakel och Lea, och Tamar och Rut i vers 12. Juda och Tamars berättelse återfinns i 1 Mos 38. Den gemensamma nämnaren med Boas och Rut är leviräktenskapet, dock är Judas karaktär milsvid från Boas. Peres mor var Tamar och är ett exempel på en familj som inte fullföljde leviratäktenskap på det sätt som det var tänkt. Tamar var först gift med Judas äldsta son Er, men han var en ond man och dog innan de fått några barn, se . Juda beordrar sin andra son Onan att ge Tamar en son, just enligt leviratäktenskapens regler. Onan är dock som sin bror också ond och utnyttjar Tamar sexuellt, men tar inte på sig ansvaret att ge henne en son. När han också dör vågar inte Juda ge sin tredje, sista och yngsta, son Shela till Tamar. Juda struntar i sin svärdotter Tamar, ljuger för henne och skickar hem henne till hennes familj. Han borde tagit ansvar och frigjort Tamar så hon kunde gifta sig med någon annan genom en chalitzah-ceremoni, se . När Tamar inser att hon har blivit lurad tar hon saken i egna händer och klär ut sig till en prostituerad och får barn genom sin svärfar Juda, se . Det finns även en annan koppling till detta kapitel i Första Mosebok. I den hebreiska texten, med 49 bokstävers intervall, kan man läsa ut namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David i . De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se , återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i det stycket som handlar om Peres, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.] |
| 7214 | RUT 4:22 | Oved [blev far] till Jishaj [född ca 1080 f.Kr.] och Jishaj [blev far] till David [född ca 1040 f.Kr.]. [Höjdpunkten i släkttavlan är det sista namnet David, se . Mellan Salmon och David är troligtvis inte alla släktled med. Josua intar Jeriko omkring 1400 f.Kr. och David föds omkring 1040 f.Kr. Mellan dessa händelser är det alltså 360 år, men bara tre personer nämns. Om det inte saknas några led måste Boas, Oved och Jishaj alla varit över 120 år när de födde sina söner, vilket inte är troligt då livslängden vid den här tiden var 70-80 år. Början och slutet på släkttavlan finns beskriven i andra böcker. Glappet är därför antingen mellan Salmon och Boas, eller mellan Oved och Jishaj. Eftersom vi har flera detaljer kring Oved och Boas, hur Noomi höll honom i sin famn och alla kvinnor i staden bevittnar händelsen i , är det högst sannolikt att Oved är Boas och Ruts son. Slutsatsen blir att glappet måste vara mellan Salmon, som levde under Josuas tid, och Boas som levde då händelserna i denna bok utspelade sig. Genom att jämföra med uppteckningen av levitiska präster från samma tidsintervall kan vi se att det måste ha varit fler släktled, se . Det är 9 generationer mellan Eleasar, som var präst under Salmons och Rahabs tid, och Sadok, som var präst på Davids tid. Senare i samma kapitel finns en uppteckning av tempelmusiker med 18 generationer från Korach, en generation före Josua, till Heman på Davids tid, se . Salmon är alltså Boas förfader och däremellan är det 5-12 släktled som inte tecknas upp här. Att det saknas släktled är inte konstigt och visar inte på att det är felaktigheter i Bibeln. Både det hebreiska och grekiska ordet för ”far” kan också betyda ”förfader” eller ”släkting”. Beroende på författarens syfte är det vanligt att ibland hoppa över några led för att visa på det övergripande släktskapet. Här är målet att visa hur Peres är släkt via Boas till David. Ett annat exempel är Matteus som ibland hoppar över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp, se .] |
| 13984 | PSA 5:5 | Herre (Jahve), på morgonen hör du min röst, på morgonen riktar jag mig till dig (förbereder och framlägger mina planer), och väntar (håller utkik, är som en vaktpost som aktivt spejar) [på bönesvaret]! [Den sista delen av meningen är svår att översätta. Verbet ”förbereder”, hebreiska ”arak”, står utan objekt. Ordet används för hur prästerna tände offeraltaret och förberedde offret, se . Det används också om att duka ett bord, se , eller strukturera och ordna i rader, se . Betydelsen här är troligtvis att på morgonen då den kommande dagen struktureras med allt som ska göras, ber David om Guds hjälp, men eftersom ordet så ofta används inom tempelgudstjänsten finns även aspekten av att morgonbönen är en gudstjänst och offer som förbereds. I vers 9 beskrivs innehållet i dessa böner.] |
| 14024 | PSA 8:3 | [Refräng:] Herre (Jahve), vår Herre (Adonai) [Gud, du som har all makt], hur majestätiskt (mäktigt, stort, ståtligt, härligt) är inte ditt namn (rykte) över hela jorden! [Psalmen inleds och avslutas med lovprisning, se vers 10] För din ära (ryktet om dig) sträcker sig över himlarna (stjärnorna, universums yttersta gräns). [Guds ära sträcker sig uppåt över himlarna. Vers 2b hör ihop med vers 9 där människans ära sträcker sig nedåt från himlarna till havet.] |
| 14045 | PSA 9:14 | För han som kräver blod [blod i plural, se ] kommer ihåg, han har inte glömt de ödmjukas rop. [Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – Zajin. Bokstaven används i ordet ”lovsjung”. Tecknet avbildar ett svärd. Bokstaven symboliserar rörelse och iver och förstärker hur Gud är den som utkräver blod. Gud ser allvarligt på mord och första gången ordet ”kräver” används är i 1 Mos 9:5, vilket tydligt kopplar ihop betydelsen här. Ordet för ödmjuk, hebreiska ”anav”, beskriver också någon som är betryckt på grund av orättfärdighet, se .] |
| 14054 | PSA 10:2 | [Mellan vers 2 och 11 bryts det akrostiska mönstret helt. Mellan Lamed i vers 1 och Qof i vers 12 borde följande sex bokstäver ha kommit: Mem, Nun, Samek, Ajin, Pe, Tsade – מ, נ, ס, ע, פ, צ. Temat i detta stycke är hur de ogudaktiga tänker och agerar. När människorna inte vill ha med Gud att göra blir det totalt kaos i samhället. Guds perfekta ordning och struktur störs vilket rent litterärt också förstärks av den akrostiska oordningen och oregelbundenhet i versernas längd. Guds fullkomliga tal är 7 och människans tal är 6, eftersom människan skapades på sjätte dagen. Den anspelningen till människans tal kan vara att det just är sex bokstäver som saknas. Se även för fler ”störningar” i mönstret när den gudlöse nämns.] I övermod (stolthet, arrogans) jagar den gudlöse (förföljer och brinner den ondskefulle som en löpeld efter) den svage (ödmjuke), de fångas av deras smidda planer. [Ordagrant är frasen ”i/av högmod gudlös brinner/jagar svage.” Det hebreiska ordet ”dalak” används 9 gånger i GT. Ungefär hälften av gångerna är betydelsen att starta en eld och att brinna, se . Den andra hälften är betydelsen att förfölja/jaga, se . Ordets ursprung har att göra med hur en låga brinner och jagar veken. Den vanligaste tolkningen är att stoltheten och högmodet hos den ogudaktige brinner och jagar den svage. Det går också att se elden som den plåga och grymhet som den svage får uppleva under förföljelse, se . I den andra delen syftar ”de” antingen på de svaga som utsätts för de ogudaktigas onda planer, men kan också syfta på de gudlösa som ofta fångas i sina egna fällor de satt upp, se .] |
| 14065 | PSA 10:13 | Varför får den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) förakta (häda) Gud? [Hur kan du tillåta det?] Han tänker (säger i sitt hjärta): ”Du kommer inte ställa mig till svars (begära något, söka, efterfråga något från mig).” [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud. Det symboliserar ofta att stå bakom någon. I den här versen är det ordet ”Stå upp” som börjar på den bokstaven. Det förstärker den längtan, att efter 9 verser där den ogudaktige har beskrivits, måste Gud gripa in! Perspektivet i den andra delen av vers 13 skiftar från tredje till andra person, från ”han tänker” till ”du säger”. Det ger extra betoning på arrogansen i uttalandet. Tillsammans med bokstaven Qof, som avbildar baksidan av ett huvud, är det som den gudlöse gör detta uttalande öppet, helt hörbart, bakom ryggen på Gud. Psalmisten frågar sig hur Gud kan tillåta detta!] |
| 14070 | PSA 10:18 | för att upprätta (ge rätt åt) den faderlöse och den nedtryckta (krossade), så att ingen på jorden längre kan skrämma dem. [Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet ”längtan” i vers 17 börjar med denna bokstav. Det förstärker hur Gud hör den som väljer att ödmjuka sig inför Gud och be till honom, se . Som den sista punkten är detta också en lämplig signatur som avslutar detta akrostiska mönster som startade i Psalm 9. Att Gud ”har hört” de ödmjukas längtan i vers 17 är troligtvis en ”profetisk perfekt” som förstärker vissheten i Guds ingripande. Löftet att Gud har hört, lyssnar och kommer att gripa in är så säkert att det beskrivs som om det redan har skett, se även .] |
| 14116 | PSA 17:1 | En bön (hebreiska ”tefillah”). Av David. [Detta är den första psalmen som har frasen ”en bön”, hebreiska ”tefillah”, i inledningen, de övriga är: 86, 90, 102 och 142.] ______ Hör, Herre (Jahve), rättfärdighet! [Den korta öppningsfrasen är svår att översätta. Ordet ”rättfärdighet”, som i hebreiskan är ett substantiv, kan tolkas som att bönen gäller en rättfärdig sak eller att författaren anser sig vara rättfärdig och oskyldig. Ett sätt att översätta skulle kunna vara: ”Hör rättfärdigheten som talar genom mig.” Ordet ”rättfärdighet” kan också fungera som ett adjektiv som belyser Guds karaktär. Det blir då en önskan om att Gud i sin rättfärdighet ska höra Davids bön och gripa in och skipa rättvisa. Den trevande inledningen kan vara medvetet formulerad öppen för flera tolkningar. Vi får inte heller glömma att texten är skriven till musik som också förstärker orden, känslan och stämningen. Tänk dig hur David tar fram sin harpa och börjar spela. Efter ett musikaliskt intro kanske den första frasen viskas fram med en paus mellan varje ord: ”Hör, Herre... rättfärdighet...” Efter ytterligare ett instrumentalt parti görs sedan en ny ansats som formar en fullständig mening med en önskan om att Herren uppmärksamt ska lyssna på hans rop.] Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop! Lyssna till (vänd ditt öra mot) min bön, den kommer inte från falska läppar (det är ärliga sanna ord). |
| 14141 | PSA 18:11 | Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner, och han steg ner med mörka moln under sina fötter. [Det hebreiska ordet för ”böjde” är ”nata” som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i ”krökta rum”. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.] |
| 14167 | PSA 18:37 | [Vers 36-46 fortsätter att beskriva Herrens gärningar, men går tillbaka till att tilltala honom med ”Du”. På samma sätt som i vers 31 inleds detta stycke med en extra lång mening. Ordet för strid/krig i vers 35 och 40 ramar in vers 36-39.] Du gav mig din frälsnings sköld, din högra hand upprätthåller mig; din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig). |
| 14238 | PSA 22:18 | Hundar [symboliskt för icke-judar, syftar på de romerska soldaterna som korsfäste Jesus] samlas runt mig. En här av kriminella (ondskefulla män) omringar mig, de har genomborrat (spetsat) mina händer och fötter. [I judiska biblar står det: ”mina händer och fötter är som ett lejons händer och fötter.” Dessa bygger på den masoretiska texten som sammanställdes på 1000-talet e.Kr. Översättarna ändrade en bokstav så betydelsen blev ”lejonets” istället för ”genomborra”. Det är en liten skillnad där bokstaven Vav, som är ett långt streck, kortades ned till att bli bokstaven Jod. Dock har Septuaginta, den grekiska översättningen av den hebreiska texten översatt med ”genomborra”. Den blev klar 132 f.Kr. och ligger närmare de ursprungliga texterna. Detta bekräftades 1997 när Psalm 22 från Dödahavsrullarna som hittas på 1950-talet publicerades. I denna hebreiska text från 200 f.Kr. används det hebreiska ordet ”genomborra”.] |
| 14286 | PSA 25:18 | Se mitt lidande och min nöd (smärta, tunga börda), och förlåt mig (lyft upp, bär) alla mina synder (misstag). [Här bryts mönstret, i stället för den nittonde hebreiska bokstaven ”Qof”, används den tjugonde ”Resh” här. Tecknet ”Resh” avbildar framsidan av ett huvud och symboliserar att se och observera. Qof som saknas avbildar ett huvud sett bakifrån. Varför bryts mönstret just här? En ledtråd kan vara att se vilka ord som börjar på Qof som psalmisten skulle kunna ha använt. Bokstaven Ordet ”jag ropar” börjar på denna bokstav, se . Kan det vara så att psalmistens egna ord har tagit slut och han har insett att det inte finns något han själv kan göra, i stället vädjar han till Gud att se hans lidande och förlåta hans synd. Ett annat är ord som börjar på Qof är ”vänta”, se . Behovet är så akut, det finns ingen tid att vänta. Genom att hoppa över bokstaven med bilden på ”huvudet bakifrån” och istället gå direkt på ”huvudet framifrån” förstärker bönen att Gud ska se hans lidande, vers 18, och även vad hans fiender gör, se vers 19!] |
| 14300 | PSA 26:10 | människor med onda planer i sina händer, och vars högra hand är full av mutor. [Vers 9-10 är en bön om att inte räknas i samma grupp som syndare och mördare. Som vanligt i Psaltaren involverar mord inte bara den fysiska handlingen utan också sveket och lögnen bakom mordet. Den som bokstavligen har blod på sina händer är sällan den som är ytterst ansvarig, deras händer är istället fulla av mutor. Ett exempel är Isebel och Nabot, se 1 Kung 21:1-16. Dessa händer i vers 10 som är skyldiga står i skarp kontrast till psalmistens händer i vers 6 som är oskyldiga.] |
| 14311 | PSA 27:9 | dölj inte ditt ansikte för mig (ignorera mig inte). Avvisa mig inte (kasta inte bort mig) i vrede, du som varit min hjälp; överge mig inte, lämna mig inte, du min frälsnings Gud. [I dessa två avslutande rader i vers 9 beskrivs två situationer där Gud ”sitter” och ”går”. I den första liknas Gud vid en sittande kung som potentiellt avvisar den som söker nåd hos honom. I den andra är Davids oro att Gud ska gå sin väg, som en vän som lämnar någon när det är som svårast. Vår familj, och speciellt våra föräldrar, är de som vi förväntar oss förblir lojala mot oss, oavsett vad vi går igenom och anklagas för. I nästa vers tas just denna djupaste av mänskliga relationer som ett exempel. Ett barn som överges av sin far och mor blir ett starkt bildspråk på en total försakelse.] |
| 14330 | PSA 29:5 | [Från att ha talat om skapelsen i dåtid skiftar psalmen till vad Herren gör nu. Alla himmelska väsen, och den som sjunger och hör psalmen, uppmanas att se att Gud både har verkat och verkar nu. Vers 5-9 formar själva kärnan i psalmen och är strukturerad som en kiasm. Vers 5 och 9b talar om ”träd”, vers 6 och 9a handlar om ”djur” och centralt nämns öknen i vers 7-8. Även geografiskt finns ytterligheterna med Libanon i norr och Kadesh i söder. Guds röst dånar som ett oväder som drar fram genom landet Israel. Sju gånger ekar Herrens röst som åskknallar med blixtar, se vers 7. På samma sätt som i den första delen nämns inga människor i detta stycke heller. Alla himmelska väsen måste böja sig och även i öknen är Herren allsmäktig.] Herrens (Jahves) röst knäcker cedrar, Herren (Jahve) knäcker Libanons cedrar. |
| 14334 | PSA 29:9 | Herrens (Jahves) röst får hindarna att kalva, och ödelägger skogens klädnad. I hans [himmelska] palats ropar alla: ”Ära!” [Ordet ”ära” ramar in vers 3-9 som centreras kring sju upprepningar av frasen ”Herrens röst”.] |
| 14365 | PSA 31:16 | [Vers 15-19 bildar en enhet och följer ett mönster med små avsnitt som alla har tre rader.] Men jag förtröstar på (litar på, lutar mig emot) dig, Herre (Jahve), jag säger: ”Du är min Gud (Elohim)!” |
| 14437 | PSA 35:7 | Utan orsak har de dolt (gömt) en nät-grop (fallgrop täckt med ett nät) för mig, utan orsak har de grävt [en grop, snara, grav] för mitt liv []. [Att frasen ”utan orsak” upprepas förstärker att David är oskyldig, ordet återkommer även i vers 19.] |
| 14440 | PSA 35:10 | Alla mina ben ska säga: ”Herre (Jahve), vem är som du? Du som räddar den svage från den som är starkare än honom, ja, den svage och fattige från den som plundrar honom.” [Dessa två verser avslutar den första sektionen. Referensen till ben i vers 10 kompletterar hebreiska ”nefesh”, översatt ”hela min varelse” i vers 9. Båda orden används om hela personen, men nefesh betonar mer den inre människan och benen, själva kroppen. Notera också att det inte är en skadeglädje över motståndarnas fall, glädjen är i Guds frälsning.] |
| 14482 | PSA 37:11 | Men de ödmjuka (förtryckta) ska inta (ärva, äga) landet, och glädja sig (ha stor glädje, känna välbehag, bli tillfredsställda på alla områden) i stor frid [Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. Orden ”och”, ”men” osv. börjar med ”vav”. Ordvalet förstärker sambandet till föregående stycke i vers 9, Gud kommer att gripa in, det kommer att ske ett skifte där de ödmjuka ska ärva landet. Något som Jesus försäkrar kommer att ske när han citerar från vers 11, se . Att vara ödmjuk innebär inte att vara svag och menlös. Utifrån sammanhanget i denna psalm definieras en ödmjuk person som någon som kan släppa vreden och lita på att Gud kommer ge en rättvis dom, se vers 8 och även . Inom judendomen definieras ödmjukhet utifrån det parallella uttrycket i ”den som söker Gud”. Att vara ödmjuk är att söka Herren. Mose var ödmjuk, se , och Jesus hade ett ödmjukt hjärta, se . Ordet ödmjuk används i när någon blir exploaterad och kränkt i rätten. En konsekvens av att de orättfärdiga regerar är att den ödmjuke då kommer att bli betryckt och kanske ses som ”svag” eftersom han inte hämnas och ger igen med samma mynt. Detta är just temat här i Psalm 37. Att vara ödmjuk handlar om att kontrollera sina känslor, inte ta rätten i egna händer, inte vara arrogant och högmodig, göra ett medvetet val och böja sig inför Gud och söka honom.] |
| 14500 | PSA 37:29 | De rättfärdiga ska inta (ärva, äga) landet, och för evigt bo där. [Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – Ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Det symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet ”för evigt” som börjar med denna bokstav. Ordet har en preposition, ”le”, men ordets rot börjar på Ajin. Det första ordet som verkligen börjar på Ajin är det sista ordet i vers 29, ”där”. Placeringen illustrerar hur vi behöver ha Guds tidsperspektiv. Den ogudaktige kan verka ha framgång här på jorden, men han förgås, bara den rättfärdige har ett evigt hopp.] |
| 14548 | PSA 39:14 | Hör min bön, o Herre (Jahve), lyssna på (vänd ditt öra till) mitt rop (i kval, djup vånda), var inte tyst vid mina tårar; för jag är en främling hos dig, en temporär gäst som alla mina förfäder. [Det finns ett rabbinskt uttryck som beskriver tre typer av böner, i ökad grad av intensitet: tyst bön, bönerop med hög röst och slutligen tårar. Tårarna är det starkaste uttrycket för bön. Det finns ingen stängd dörr som inte tårar kan tränga igenom står det i en kommentar i Mishna, som är den judiska tolkningarna av lagen, se Berachot 32b. Uttrycket ”främlingar och gäster” har sitt ursprung från , där Abraham köper ett markområde i Hebron för att begrava sin hustru Sarah. Gäst och främling beskriver också människans flyktighet och korta tid på jorden, se . I äger Gud landet och israeliterna är ”främlingar och gäster hos Gud”. Utifrån hela sammanhanget i hela kapitlet i 3 Mos 25 framträder ännu en poäng. På samma sätt som israeliterna skulle ta hand om främlingen finns en önskan hos David att Gud ska ta hand om honom.] Vänd bort din blick från mig, så jag kan le igen, innan jag går bort och inte finns mer [innan jag dör, och inte finns kvar på jorden]. [Paradoxalt är psalmens sista önskan att Herren ska vända bort sin blick från David. Det verkar motsäga önskan i vers 13 om att höra hans bön och se hans tårar. Dock förstår vi att David rannsakar sig själv och sin skuld, se vers 9. Det finns likheter med Job som har samma önskan om att Gud inte ska se, syna och pröva, se . Herrens hand som tillrättavisade i vers 11 var olidlig, så David önskar en lättnad. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter ”låt mig gå” och ”bespara mig” din blick. Innebörden är troligtvis ett uttryck för att han nu tycker att det räcker med prövningar. Det är intressant att i nästa psalm befinner sig David i en djup mörk grop, oförmögen att ta sig upp själv. Där griper Gud in och lyfter upp honom och ger honom en ny sång, se . Den första boken i Psaltaren, psalm 1-41, närmar sig sitt slut. På samma sätt som den ofta handlar om Davids liv, handlar flera av dessa sista Psalmer om Davids ålderdom och sjukdomar, se . Psalmen har konstaterat att livet är kort. David har accepterat döden, men det betyder inte att han ger efter för hopplöshet. Det finns en önskan och bön att få glädja sig åt livet och få ”le” igen. Eftersom israeliterna hade en tro på människans fortsatta existens i dödsriket, Sheol, är det inte troligt att de sista orden ”jag inte finns mer” skulle syfta på ett tillstånd av icke-existens. Bibeln är tydlig med att det finns en dubbel utgång, evigt liv och evig död, se . Psalmen avslutas med en önskan om Guds ingripande här medan David ännu levde, se .] |
| 14558 | PSA 40:10 | Jag vill göra din vilja (behaga dig), min Gud. Din undervisning (Tora) är i mitt hjärta.” [Vers 7-9 citeras i .] |
| 14582 | PSA 42:2 | [Psalm 42 och 43 är antagligen en och samma psalm. Psalm 42 har en titel, medan Psalm 43 inte har det. Samma refräng återfinns också två gånger i Psalm 42 och en gång i Psalm 43, se . Författare: Korachs söner nämns i titeln. Prepositionen kan översättas ”av” eller ”till”. En del hör Davids röst i Psalmen, skriven då han är på flykt undan sin egen son Absalom. Han kommer ihåg hur han har lett processionen till Guds hus, se vers 5, och sången skrivs till lovsångarna som är kvar i Jerusalem. Det finns även en koppling till Korach och revolt, se , och hur Absalom har gjort revolt. Citeras i NT: Vers 6 citeras delvis av Jesus i Getsemane, se . Delar av vers 7 citeras, se . Struktur: Del 1, Refräng, Del 2, Refräng, Del 3, Refräng, ] ______ Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen]. En undervisning (instruktion, välskriven sång, hebreiska ”maskil”) av (till) Korachs söner (ättlingar). [Betydelsen av det hebreiska ordet ”maskil” är osäker. Ordet kommer från ett verb med betydelsen att vara vis, och då att komma fram till ett rätt praktiskt beslut i komplexa situationer. Troligtvis har det med innehållet i psalmen att göra, det är instruerande och ger praktiska tips och råd för hur vi ska tänka vist. Psalmen handlar om att sätta ord på känslor, och uttrycka sin längtan efter Gud. Det kan också vara en musikalisk term eller även kunna betyda ”en välskriven sång”. Följande tretton psalmer har ”maskil” i sin titel, se . Ordet återfinns även i . Elva psalmer är skrivna av eller till Korachs söner eller ättlingar i senare led, se Ps 42, 44-49, 84-85 och 87-88. Korach var av Levis stam och kusin till Mose; han ledde ett uppror mot Mose, se . Som leviter tjänstgjorde Korachs ättlingar som musiker, sångare och vakter i tabernaklet under ökenvandringen och senare i templet, se .] ______ |
| 14600 | PSA 44:3 | [Psalmen börjar med en unison del där ”vi” prisar Gud för vad han har gjort. Temat är hur Gud var med israeliterna under intåget i Kanaans land. I vers 5 skiftar subjektet mellan singular och plural, vilket kan indikera en försångare och kör. Det personliga pronomet ”vi” används i vers 2-4, 6, 8-9 och ”jag” i vers 5 och 7.] [Kör:] Gud (Elohim), vi har hört med våra öron, våra förfäder har berättat för oss, om det du gjort för oss [singular, hur vi fick landet Israel], i forna dagar |
| 14674 | PSA 48:10 | [Vers 8 och vers 10-12 är riktade till Gud. Här i vers 9 växlar psalmen på nytt till att tala om Gud. Denna vers är psalmens mittpunkt, vilket också förstärks av det avslutande Sela.] Det vi har hört, det fick vi se i Herren (Jahve) Härskarornas (Sebaots) stad, i vår Guds (Elohims) stad, som Gud bevarar till evig tid. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Vad var det fienderna såg i vers 6 som fick dem att fly? Det är inte Jerusalems murar, utan Guds närvaro som beskyddar staden, se även .] |
| 14910 | PSA 64:11 | Alla människor fruktar [], de ska erkänna (förstå, förkunna) Guds (Elohims) verk [hur han dömde de onda i vers 9] och begrunda (förstå) vad han har gjort. [Hebreiska ordet för att ”se” i vers 9 är ”raa” som är snarlikt ordet för ”frukta” i början på vers 10, hebreiska ”yare”. Båda orden ligger nära varandra i både uttal och betydelse. När människor får se vad Gud gör genererar det en sund gudsfruktan och vördnad för honom.] Den rättfärdige ska glädja sig i Herren (Jahve) och ta sin tillflykt till honom och alla med uppriktiga hjärtan (ärliga och rena hjärtan, de rättsinniga, ordagrant ”rakhjärtade”) ska berömma sig. [Den sista versen är annorlunda. Istället för Elohim, se vers 2 och 8, används Herrens heliga namn JHVH här. Psalmen började med fruktan för fiender, men avslutas med glädje i Herren!] |
| 15003 | PSA 69:15 | [I detta stycke, vers 14-19, finns femton imperativ efter bönen ”svara mig” i vers 14.] Men jag låter mina böner gå till dig Gud (Jahve), i behaglig tid [då Gud välkomnar, accepterar, se .] Gud (Elohim) i din stora nåd (kärleksfulla omsorg) svara mig med sanningen om din frälsning (med sanningen som befriar). [I denna mening nämns både nåd och sanning. Genom hela Bibeln hör nåd och sanning ihop. De finns i Guds eget vittnesbörd, se . Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, men nåden kommer alltid först. Den sista delen klingar likt Jesu uttalande i : sanningen ska göra er fria!] |
| 15032 | PSA 71:1 | [Av David. Av Jonadab och de första som togs tillfånga.] [Ovan är ett tillägg i Den grekiska översättningen Septuaginta, LXX, som inte finns i den hebreiska texten. Psalm 71 är den första psalmen sedan psalm 33 som inte har en inledning i den hebreiska texten. Psalm 43 saknar också inledning, men hör tydligt ihop med Psalm 42 med gemensam refräng som återkommer i båda psalmerna. Liknande strukturella samband finns mellan Psalm 9 och 10. Psalm 71 och 70 hör ihop, men inte lika tätt som 9-10 och 42-43. Eftersom flera hebreiska manuskript kombinerar dessa två psalmer är det naturligt att det inte finns en inledning. Det är också förståeligt hur de grekiska översättarna lade till David som författare, eftersom mycket av materialet kommer från andra psalmer som David författat. Hänvisningen till Jonadab pekar på att psalmen sammanställdes efter exilen i Babylon.] ______ I dig, Herre (Jahve) har jag min tillflykt (finner jag vila och trygghet), låt mig aldrig komma på skam (skämmas). [] |
| 15050 | PSA 71:19 | och din rättfärdighet, Gud (Elohim), som når ända till [högsta] himlen [singular]. [Vers 17-19 kopplas ihop med hebreiska ”ad” som används fyra gånger och översätts ”ända till/tills/när”.] Du har gjort stora ting Gud (Elohim), vem är som du (vem kan jämföras med dig)? |
| 15052 | PSA 71:21 | Låt min storhet öka (upprätta mig igen, ära mig stort) och vänd dig om (omslut mig) och trösta mig (känn min smärta, agera och vänd min sorg till hopp). [Ordet ”storhet” används ofta om Guds storhet, se . Det kan vara anledningen till att Den grekiska översättningen Septuaginta skriver ”Låt din storhet öka” och förtydliga att det inte är en högmodig bön om egen storhet utan syftar på ”de stora ting Gud gjort”, se vers 19. Storhet och stor har samma hebreiska rot. Denna bön om återupprättelse hör också ihop med psalmens genomgående bön att inte komma på skam, se vers 1, 13 och 24. De två sista verben är rika på innebörd. Hebreiska ”savav” betyder att återvända, cirkla runt och omsluta. Det sista ordet ”niham”, som ibland översätts ”ångra” betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Psalmisten ber att Gud ska känna med honom, men också komma och ge hopp, tröst och räddning, se .] |
| 15107 | PSA 74:4 | [Vers 4-9 beskriver hur templet i Jerusalem förstörs:] Dina motståndare har vrålat inuti din mötesplats. Där har de satt upp sina egna tecken (fälttecken, flaggor) som tecken. [Guds mötesplats är Arken i det Allra Heligaste längst in i templet, dit fick ingen gå in utom översteprästen en gång om året. Mötesplatsen kan även syfta på rökelsealtaret precis utanför förhänget till det Allra Heligaste som stod längst in i det Heliga där prästerna tjänstgjorde dagligen. Oavsett exakt var så är betydelsen att de har vanhelgat templet. Ordet för tecken syftar troligtvis på militära fältflaggor, se . Samma ord används i vers 9 i samband med profeter. Guds närvaro uppenbarades genom profeterna, se .] |
| 15283 | PSA 81:7 | Han bestämde det i Josef [som här representerar de norra stammarna] som ett vittnesbörd, när han gick fram mot Egyptens land [uttåget; ]. [Jakob, se vers 2 och 5, representerar hela Israel, alla de tolv stammarna, innan brytningen 930 f.Kr. till det norra och södra riket. Josefs söner, Manasse och Efraim utgjorde huvuddelen av det norra riket och används ofta synonymt med de norra stammarna, se även .] [En profetröst talar Guds budskap. Vers 6b-11 följer ett mönster i fyra delar som upprepar sig i vers 12-17. Sektionerna är inskjutna och markerade med A, B, C och D.] [A] Jag hörde en tunga (tal, röst, språk) jag inte kände [inte tidigare lyssnat på]: |
| 15444 | PSA 90:1 | [Frågan ”Hur länge?” binder ihop bok tre och fyra, se och . Psalm 90 är den enda psalmen som anger Mose som författare. Mose sång finns nämnd i . Titeln gudsman används om Elia, Elisa och Mose. Sången ramas in av Herren (Jahve) och Gud (Elohim), se vers 2 och 17. Författare: Mose Citeras i NT: Vers 5 citeras i Struktur: 1. Lovprisning till den evige Guden, vers 1-2 2. Kom ihåg hur kort livet är, vers 3-6 3. Guds vrede, vers 7-12 4. En upprättad relation, vers 13-17] ______ En bön av gudsmannen Mose (Moshe). ______ [Vers 1b-2 formar en kiasm som ramas in av ”du”, följt av generation/evighet och centralt jorden.] Du Herre (Adonai) har varit vår tillflyktsplats från generation till generation. |
| 15547 | PSA 97:3 | Eld går framför honom, förtär hans motståndare på alla sidor. [Fienderna är både människor (vers 6 och 10) och avgudar (vers 7 och 9).] |
| 15767 | PSA 107:1 | [Psalmisten tackar Gud för hans godhet. Författare: Okänd Struktur: Inledande tacksägelse, vers 1-3 Vinjett 1 – Vilsna ökenvandrare, vers 4-9 Vinjett 2 – Fångar som blivit fria, vers 10-16 Vinjett 3 – Sjuka som blivit helade, vers 17-22 Vinjett 4 – Sjömän som räddats, vers 23-32 Gud förser, vers 33-42 En sista uppmaning, vers 43] ______ Tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänn) Herren (Jahve), för han är god [Gud har den bästa välviljan och är riklig på allt gott], för alltid (för evigt, i evighet) varar hans nåd (barmhärtighet, kärleksfulla omsorg). [Psalmen inleds med ett verb som härrör från det hebreiska ordet för en öppen hand, här finns betydelsen att lyfta händerna i lovprisning, men även att bekänna. Hebreiskans ord för god, ”tov”, beskriver adjektivet i dess vidaste bemärkelse.] |
| 16131 | PSA 119:165 | Frid(fred, helhet på alla områden – shalom) som är stor har de som älskar din undervisning (Tora), ingenting kan få dem på fall. [Vers 165 består av sju ord. Det första ordet är Shalom som beskriver frid, fred och fullhet på alla områden. Här är enda förekomsten av detta ord i hela Psalm 119. Ordet består av fyra bokstäver Shin, Lamed, Vav och Mem. Intressant är att begynnelsebokstaven för första, tredje, femte och sjunde ordet i denna vers är just dessa fyra bokstäver. Kodat i denna vers finns alltså ordet Shalom! Och centralt i denna vers med sju ord finns Guds undervisning - Tora! Att alla denna symbolik med det fullkomliga talet sju dessutom finns under bokstaven Shin som är den tjugoförsta bokstaven (7 x 3) förstärker också strukturen och versens budskap!] |
| 16449 | PSA 148:8 | [Atmosfären:] Eld och hagel, snö och rök, du stormande vind som gör (uträttar) hans ord [befallning]. [I den första raden används de vanliga termerna för hagel och snö. Orden eld och rök kan tolkas på olika sätt. Ser man versen som ett kiastiskt mönster hör hagel och snö ihop, och eld och rök bildar en naturlig grupp som förutom naturlig eld också skulle kunna syfta på vulkanisk aktivitet. Det finns en kontrast mellan eldens hetta och haglets isande kyla och mellan svart rök och den vita snön. Även om orden inte brukar ha den betydelsen så kan man tolka eld som blixtar i ett oväder tillsammans med hagel. Röken syftar då på dimma eller moln. Den andra delen av vers 8 är helt tydlig, och versens budskap som helhet är att dessa naturliga fenomen lyder Guds befallningar. Uppmaningen till jorden att prisa Gud inleds med 7 aktörer, se vers 7-8. Djuren i havet är osynliga, medan eld, vind och stormar är mer konkreta. I vers 9-12 fortsätter nu uppräkningen med 16 helt konkreta aktörer som landskap, vegetation, djur och till sist människan. I de fyra kommande verserna nämns 4 x 4, totalt 16 instanser. Uppdelningen med 4 substantiv i varje vers förstärker det jordiska. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat. Det finns fyra väderstreck. Numerologi med 7 + 4 + 4 + 4 + 4 förstärker psalmens budskap att allt på jorden ska prisa Gud.] |
| 16477 | PRO 1:7 | Fruktan (bävan, vördnad) för Herren (Jahve) [en sund respekt för Gud] är början (begynnelsen, startpunkten, det allra första steget) till kunskap. Bara dårar föraktar vishet och tillrättavisning (fostran, undervisning). [Här används ordet ”reshit” för början, samma ord som används i för ”begynnelsen”. Resonemanget om hur en rätt gudsfruktan är det första steget för vishet utvidgas i kapitel 8-9, se särskilt .] |
| 16497 | PRO 1:27 | när den kommer över er likt en storm, när er undergång kommer som en virvelvind, när svårigheter (själslig vånda) drabbar er. [Bilden som målas upp här är dårarna som hatar och förlöjligar visheten. Till sist leder deras väg till fördärvet, och då är det i stället visheten som skrattar åt dem. Detta förstärker absurditeten i att trots upprepade varningar välja en dåraktig väg. Jag i den här versen syftar på den personifierade visheten, inte Gud. Han skrattar inte över olycka, han om någon kan sympatisera med mänskligt lidande. Han släcker inte ut en tynande låga, Jes 42:3, Jesus gråter över Jerusalem, se Luk 19:41, osv.] |
| 16629 | PRO 6:19 | Ett falskt vittne som häver ur sig (andas, flåsar ut) lögner [en som talar osanning i allt han säger, även under ed]. En som sår osämja (disharmoni, splittring) bland (mellan sina) bröder. [Denna uppräkning är skriven för att lätt kunna memoreras. De första fem punkterna illustreras med hjälp av fem kroppsdelar som nämns uppifrån och ner (ögon, tunga, händer, hjärta och fötter) – de två sista beskriver två karaktärstyper (ett falskt vittne och den som skapar splittring). Om Gud hatar dessa sju saker så är deras motsatser välsignade och önskvärda. Gud vill se: ödmjukhet, sanning, upprätthållande av liv, rena tankar, iver att göra gott, ärliga vittnen och försoning. Dessa punkter – och fler, tar Jesus upp i Bergspredikan, se . Det är intressant att den första punkten i Jesu undervisning (om ”fattiga i anden”, se ) utgör motsatsen till den första punkten här (”stolta ögon”, se vers 17), och att det Jesus lyfter fram i sin predikan som sjunde punkt (om ”fredsmäklare”, se ) också här har sin motpol (om ”att så osämja”, se vers 19) på sjunde plats.] |
| 16744 | PRO 10:18 | Den som gömmer hat inom sig sprider lögner, den som sprider förtal är en dåre. [Sista delen, vers 19-32, är symmetriskt strukturerad i en poetisk form som kallas kiasm. Detta innebär att temat i första stycket hör ihop med temat i den sista, temat i andra stycket med näst sista stycket osv. Texten är inskjuten för att åskådliggöra det mönstret nedan.] |
| 17093 | PRO 22:8 | Den som sår synd får skörda sorg (problem, oro), det är slut på den makt han utövat över andra genom sin ilska. [Ordagrant ”hans stav av ilska är över”, dvs. det är nu slut på det inflytande han haft över andra människor som var rädda för hans lynniga temperament. Den grekiska översättningen Septuaginta har även en fortsättning med ytterligare ett ordspråk som Paulus citerar i 2 Kor 9:7: ”Gud välsignar en glad och givmild man, men gör slut på hans gärningars tomhet.”] |
| 17184 | PRO 25:1 | [Följande sektion, kap 25-29, består av ordspråk som Salomo har skrivit. Kung Hiskia och hans medarbetare har sedan sammanställt dem på 700 f.Kr. Det går att dela upp dem i 130 ordspråk, vilket motsvarar det numeriska värdet av de hebreiska bokstäverna i namnet Hiskia som det är stavat här – Hizqiyah.] Dessa ordspråk är också av Salomo, som Judas kung Hiskias män har kopierat (överfört). |
| 20531 | LAM 5:20 | Varför tycks du glömma oss för evigt? Varför överger du oss så många dagar? [Kapitel 5 som helhet följer inte det akrostiska mönstret, men här i vers 19-20 finns ett akrostiskt mönster med fyra bokstäver. Här återfinns den första, sista och däremellan de två mittersta bokstäverna. Vers 19a börjar med Alef, 19b börjar med Kaf, 20a börjar med Lamed och 20b börjar med Tav. Hela alfabetet symboliseras här genom att använda den första-, elfte-, tolfte- och tjugoandra bokstaven. Det kiastiska mönstret i Klagovisorna fullbordas med detta femte akrostikon i kapitel 5.] |
| 21808 | DAN 1:2 | Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) gav Jojakim, kungen av Juda, i hans våld. [Det var inte babyloniernas styrka som gjorde att de fick seger, det var Herren som tillät dem inta landet på grund av gudsfolkets olydnad och avgudadyrkan, se . Jojakim var en ond kung i Herrens ögon, . Enligt rabbinsk litteratur levde han i incestförhållande med sin mor, svärdotter och styvmor och han hade för vana att mörda män och våldföra sig på deras kvinnor. Han regerar elva år, från 608-597 f.Kr. Det är en omvälvande politisk tid där Juda och Jerusalem ligger geografiskt sett mellan dåtida stormakter. Det är egyptierna och farao Necho som tillsätter Jojakim som sin lydkung sedan de tillfångatagit hans yngre bror som bara hann vara kung tre månader. När babylonierna, tre år in i Jojakims styre, attackerar Jerusalem 605 f.Kr. sluter Jojakim en pakt med dem, se . För att försäkra sig om Jojakims lojalitet tar Nebukadnessar några ungdomar av kunglig släkt som gisslan. Detta är den första deportationen till Babylon som berör Daniel och hans vänner. Templet plundras delvis, se .] Nebukadnessar tog också med sig några av kärlen till Shinar [Babylon, landet mellan floderna Eufrat och Tigris]. Där ställde han in dem i skattkammaren för sina gudar [Marduk och Nebo]. [Det babyloniska riket var den nya stormakten efter assyrierna. I staden Babylon revolterar Nabopolassar mot assyrierna och utropar sig som kung i Babylon 626 f.Kr. Tillsammans med hans son Nebukadnessar formar de det nybabyloniska riket som har sin storhetstid under de kommande 100 åren. Historiska dokument, de babyloniska krönikorna, bekräftar att Nebukadnessar våren 605 f.Kr. stred i den egyptiska utposten Karkemisch i norra Syrien och senare på senvåren svepte ner mot Jerusalem. I den första räden plundras templet och personer som kan utgöra ett hot, däribland Daniel och hans vänner, tas med som fångar. Nebukadnessar fortsätter ner mot Egypten, men när han får besked om sin fars Nabopolassars död 15 augusti, skyndar han hem. Han tar vägen genom öknen och kommer fram före Daniel och fångarna som tar den vanliga längre vägen längs med floden Eufrat. En lertavla visar att Nebukadnessar blev kung 7 september. Nebukadnessar fortsätter sina fälttåg. Sju år senare, 597 f.Kr. erövras Jerusalem. Det är i denna andra deportation som profeten Hesekiel förs bort. År 586 f.Kr. förstörs templet och den tredje vågen av fångar förs bort till Babylonien.] |
| 21827 | DAN 1:21 | Daniel blev kvar där [fortsatte att tjänstgöra för riket] ända till kung Kyros (Koresh, ”som solen”) första regeringsår [och en bit in i hans styre]. [Namnet Kyros har persiskt ursprung med betydelsen ”som solen”. På modern persiska är namnet Kourosh. I antika inskriptioner på elamitiska är namnet ”Kuras”. Från detta namn kommer det grekiska ”Kyrios”, som betyder ”herre”. Den latinska formen av grekiskan har sedan blivit det svenska namnet Kyros och engelska Cyrus. Den hebreiska translittereringen är Koresh, se . Daniel föddes omkring 620 f.Kr. i Jerusalem. Som tonåring fördes han till Babylon 605 f.Kr. Där blir han kvar i åtminstone 69 år. Han får ha inflytande i två stormakter. Kungar kommer och går, men Daniel har hela tiden en framträdande roll. När den persiske kungen Kyros 539 f.Kr. intar Babylon får Daniel även favör hos honom i den nya persiska stormakten. Eftersom Daniel får se syner i Kyros tredje regeringsår betyder det att han finns i landet 536 f.Kr. Då är han över 80 år. Det är även i denna höga ålder han kastas i lejongropen, se Dan kapitel 6. Även om han får vara med och se den första gruppen judar under ledning av Serubbabel återvända till Jerusalem, se , är det mest troliga att Daniel förblir kvar och dör i Babylon. Det finns sex olika traditioner om var han blev begravd: Babylon, Kirkuk och Miqdadiyah i Irak, Susa och Malamir i Iran, och Samarkand i Uzbekistan.] |
| 21828 | DAN 2:1 | I Nebukadnessars andra regeringsår [603-602 f.Kr.] hade han drömmar [troligtvis samma dröm som upprepades] som oroade honom (hans ande var skakad) och han kunde inte sova. [Nebukadnessar blev kung 7 september 605 f.Kr. Det babyloniska året startar i månaden Nisan, som infaller i mars/april. Det första regeringsåret räknas alltså från våren 604 f.Kr. och hans andra regeringsår avslutas 9 april 602 f.Kr. Daniel och hans tre vänner togs tillfånga sommaren 605 f.Kr. och är då troligtvis inne på utbildningens tredje och sista år, se . Det kan förklara varför de inte finns bland de andra vise, se . Enligt den judiska historikern Josefus, och i rabbinsk litteratur, räknas det andra regeringsåret från en annan utgångspunkt, nämligen regenter i Jerusalem. Den sista kungen avsätts 597 f.Kr. och i så fall sker dessa händelser 10 år efter Daniel och hans vänner har fullgjort sin utbildning. Det går att tolka att examinationen i sker före Nebukadnessars dröm, men det är mer troligt att sista delen i föregående kapitel, , är en summering och inträffar efter kapitel 2. Vers 17-20 är också sammanfattande och behöver inte ha skett innan händelserna i kapitel 2. Det är intressant att det finns flera paralleller i Daniels liv med vad som hände Josef i Egypten. farao hade drömmar ”två år senare”, se . farao vaknade och var ”orolig” och tillkallade också alla spåmän och visa, se .] |
| 21865 | DAN 2:38 | Gud har gett dig alla människor (människors barn), markens vilda djur och himlens fåglar. Du råder över dem varhelst de bor. Du är huvudet av guld. [Den översta och första delen av statyn identifieras med kung Nebukadnessar själv och hans rike. Det nybabyloniska riket bestod knappt 100 år, fram till 539 f.Kr. I uttydningen används termen kung och kungarike synonymt. Det går inte att ha ett kungarike utan en kung och inte heller en kung utan ett rike.] |
| 21866 | DAN 2:39 | Efter dig ska ett annat rike [av silver, se vers 32] uppstå, ett som är svagare (lägre) än ditt. [Det medo-persiska riket grundades av Kyros som var kung i Persien. Han gifte sig med Mediens kungs dotter och de två folkslagen blev ett rike. Tillsammans besegrade de Babylon 539 f.Kr. De två armarna av silver beskriver fint detta rike som varade över 200 år. Babylon var en absolut monarki där kungen hade all makt. I det medo-persiska riket stod inte kungen över lagen, se .] Sedan ska ett tredje rike av koppar [under Alexander den store] komma och regera över hela jorden. [Alexander den store började regera 336 f.Kr. Han besegrade medierna och perserna och intog hela den då kända världen fram till hans död, bara 33 år gammal. I beskrivs riket som en get med ett stort horn, följt av fyra horn i dess ställe. Det beskriver hur hans rike delades mellan hans fyra generaler. Det grekiska riket bestod i 250-300 år. De grekiska soldaterna hade vapen främst från koppar. Den som inte tror att Bibeln kan innehålla profetia väljer att tolka det andra riket som Medien och det tredje som Persien. Man daterar också Daniels bok till ett sent datum så att den är skriven efter att händelserna har inträffat. Det som dock styrker Bibelns trovärdighet är att Medien och Persien vanligtvis annars benämns som ett rike. De identifieras i klartext som ett rike och representeras av ett djur – baggen, se . Daniels bok ingick också bland de över 900 manuskript som hittades intill Döda havet i Qumran 1947. Det finns fragment från alla tolv kapitel och de dateras till 150 f.Kr. Detta gör att Daniels bok måste varit skriven långt tidigare för att kunna ha fått spridning, kopierats och funnits med i Qumransektens bibliotek.] |
| 21932 | DAN 4:23 | Tolv månader senare gick kungen omkring på taket till sitt palats i Babylon. [Från sitt palats kunde Nebukadnessar se ut över staden och alla hans lyckade byggnadsprojekt. Här fanns de hängande trädgårdarna, som grekerna senare kom att beteckna som ett av världens sju underverk. För att bygga allt detta krävdes en enorm arbetsstyrka där många hade usla förhållanden, något som Daniel troligen refererar till, se vers 24. Den romerska historikern Herodotos beskriver hur staden var rektangulär där varje sida var över 2 mil lång. Genom staden flöt floden Eufrat och ett avancerat system med kanaler gav bevattning. Den yttre muren var 9 mil lång, 100 meter hög och 25 meter bred. Han skriver att den var så bred att två hästekipage, vardera med fyra hästar i bredd, med lätthet kunde mötas på den. Från Ishtarporten ledde paradgatan in till Marduks tempel. Totalt fanns över 50 tempel, 180 altare till Ishtar och en guldstaty av Baal. Centralt fanns också en ziggurat, som var ett torn, en nybyggd replik av Babels torn som tidigare funnits i staden. Nebukadnessar hade tre palats, där den storslagna festsalen i ett av dem beskrivs i nästa kapitel.] |
| 21944 | DAN 5:1 | [Det har gått 25-30 år sedan Nebukadnessars upprättelse i slutet på förra kapitlet. Detta kapitel beskriver händelserna som ägde rum kvällen den 12 oktober 539 f.Kr. Nebukadnessar hade dött en naturlig död 23 år tidigare år 562 f.Kr. Han blev drygt sjuttio år gammal. Efter några politiskt turbulenta år med flera skiften av kungar kom Nabonidus till makten genom en statskupp 556 f.Kr. Han är den sista kungen i det babyloniska riket. Nabonidus var dock inte så intresserad av Babylons största gud Marduk, han reste i stället mycket i riket. Han tillbringade 10 år i oasen Teima i Arabien där han dyrkade månguden Sin och byggde många altare till andra gudar. Eftersom han var borta från Babylon tillsatte han sin son Belshassar som medregent. Fram till mitten på 1800-talet fanns inga antika källor, förutom Bibeln, som nämnde Belshassars namn. Sedan dess har flera arkeologiska fynd hittats, som t.ex. Nabonidusrullen, som bekräftar att Belshassar var Nabonidus son och medregent.] Kung Belshassar [Nabonidus son och medregent] anordnade en stor festmåltid (bankett, en galamåltid med religiösa inslag) [i staden Babylon] för tusen stormän (högt uppsatta gäster) och drack vin med dem. [Det babyloniska riket hade sin storhetstid under Nebukadnessars styre, men efter hans död började mederna och perserna ta över mer och mer och var på väg att bli nästa stora världsvälde. Samtidigt som festen pågår finns den persiska armén utanför Babylons murar. De senaste veckorna hade de avancerat från norr och plundrat flera städer. Detta var inte obekant för Belshassar, dock tog han det med ro. Babylon hade matförråd för 20 år. Yttermuren var 9 mil lång, 25 meter bred och nära 100 meter hög. Innanför den fanns ännu en mur. Trots belägring kände man ingen fara – Babylon var ju ointagligt! Nebukadnessars vittnesbörd i kapitel 4 avslutas med att Gud kan ödmjuka de högmodiga, se . Att Belshassars bjuder in till en vild fest mitt under en belägring är höjden av högmod.] |
| 21974 | DAN 6:1 | Dareios, medern, tog över riket. Han var då 62 år gammal. [Kyros hade börjat sin militärkampanj mot Babylon i början av oktober 539 f.Kr. då han vann slaget vid Opis 8 mil norr om Babylon. Den 11 oktober intog han Sippar 6 mil norr om Babylon och närmar sig Babylon. Floden Eufrat rinner rakt genom Babylon. Genom att gräva flera kanaler till en sänka strax norr om Babylon minskas Eufrats vattennivå så mycket att armén kan ta sig in under muren. Strax innan gryningen den 13 oktober marscherar den persiska armén in i Babylon. Den grekiske historikern Herodotos beskriver hur det pågick firande av en religiös högtid och folket var upptagna med att dansa och fira i gryningen när den persiska armén intog staden. Hade man varit på sin vakt hade det lätt gått att försvara staden från murarna som omgärdade floden. Kyros själv kommer till staden 17 dagar senare och utropas som dess befriare. Jeremia hade tidigare profeterat om att babylonierna skulle regera i 70 år, se . Intressant nog var det just år 609 f.Kr. som Nebukadnessars far Nabopolassar brände det sista assyriska fästet i Harran. Några år tidigare hade han plundrat och bränt assyriernas huvudstad Nineve och de överlevande hade flytt till Harran. Han belägrar staden under något års tid tills den faller 609 e.Kr. Det är alltså exakt 70 år mellan 609 f.Kr. – då babylonierna blev världshärskare – fram till 539 f.Kr. då de förlorar makten till mederna och perserna.] |
| 21984 | DAN 6:11 | Även efter att Daniel fått reda på att den nya lagen var uppsatt (signerad och börjat gälla), gick han till sitt hus där han hade ett rum på taket med fönster som var öppna i riktning mot Jerusalem. [I riktning mot väster från Babylon]. Där böjde han knä tre gånger om dagen och tackade sin Gud på samma sätt som han alltid gjort. [Seden att be mot templet i Jerusalem bygger på Salomos ord, se . Daniel fortsätter sin vana att be tre gånger om dagen. Han lyder Gud mer än människor, se . David skriver hur han ber kväll, morgon och mitt på dagen, se . Kvällsbönen nämns först eftersom den judiska dagen börjar vid solnedgången. I templet i Jerusalem var tiderna för bönen 9, 12 och 15, se även .] |
| 22003 | DAN 7:1 | I Belshassars första regeringsår [omkring 553-552 f.Kr.] hade Daniel en dröm och såg syner i sitt inre (i sitt huvud) när han låg på sin bädd. [Belshassar var Nabonidus äldste son. Nabonidus kom till tronen 556 f.Kr. I Nabonidusrullen nämns att de regerade tillsammans i Nabonidus sjunde regeringsår, vilket är 549 f.Kr. Dock saknas uppteckningar för år fyra, fem och halva sjätte året. Belshassars första regeringsår är alltså någonstans mellan 553 och 550 f.Kr. Det är drygt tio år sedan Nebukadnessars död, se . Daniel är omkring 60-70 år när han har denna syn.] Han skrev ner huvudpunkterna i drömmen. |
| 22007 | DAN 7:5 | Sedan fick jag se ett annat vilddjur [som symboliserar en kung och ett rike, se ]. Det såg ut som en björn. Den reste sig på ena sidan (var högre på ena sidan) och hade tre revben i gapet mellan tänderna. Det fick uppmaningen: ”Res dig, sluka mycket kött!” [Om det första riket är Babylon så följer sedan Medo-Persien, som är nästa stormakt i världshistorien. I kapitel 8 är det tydligt att det är Medien och Persien som avses, se . Att ena sidan är högre kan indikera att Persien var den dominerande i alliansen. De tre revbenen skulle kunna symbolisera de tre stora segrarna – Babylon 539 f.Kr., Lydia 546 f.Kr. och Egypten 525 f.Kr.] |
| 22058 | DAN 9:1 | [Dareios första regeringsår började 539 f.Kr. då han tog över Babylon, se . Händelserna i detta kapitel sker tolv år efter Daniels andra vision som återges i kapitel 8. Daniel är nu i 80-årsåldern.] Detta hände under Dareios första regeringsår [omkring 539 f.Kr.]. Han var Ahasverus (på grekiska ”Xerxes”) son och en ättling av mederna [en folkgrupp inom det Persiska riket]. |
| 22059 | DAN 9:2 | Under Dareios första år som kung läste jag, Daniel, skrifterna [bl.a. Jeremia, Jesaja, Moseböckerna och Psaltaren]. Jag lade märke till Herrens ord till profeten Jeremia att antalet år som Jerusalem ska ligga i ruiner hade förutsagts. Det var 70 år. [Profeten Jesaja nämner Kyros vid namn två hundra år tidigare, se . Jeremia hade profeterat om det judiska folkets 70-åriga fångenskap i Babylon, se . Den första profetian kom 605 f.Kr., samma år som Daniel och hans vänner blev bortförda till Babylon, se . Daniel hade säkert sett och hört Jeremia predika i Jerusalem innan han som tonåring deporterades till Babylon. Jeremia är kvar i Jerusalem och skriver flera brev till sina landsmän i Babylon. I ett brev, troligen skrivet inte så långt efter att Jerusalem erövrats 597 f.Kr., se , påminner han om att när 70 år har gått för Babel ska judarna föras tillbaka till sitt land och att Gud vill ge dem frid, en framtid och ett hopp, se . När Daniel nu läser dessa skrifter har han varit i Babylon i 66 år. Daniel inser att det bara är några år kvar innan det Jeremia profeterat ska ske. Det visar sig att samma år som Daniel skriver detta kommer Kyros tillåta judarna att återvända, och en första grupp reser så småningom tillbaka för att bygga upp templet. Uppmaningen till bön i är en av anledningarna till att Daniel börjar be när han läst detta. Senare kommer även Sakarja att referera till en 70-årsperiod från templets förstörelse 586 f.Kr. fram tills det var uppbyggt igen och invigdes 516 f.Kr. Det är intressant att se Daniels syn på skrifterna. Redan på 500-talet f.Kr. refererar han till Jeremia som Guds ord. Han citerar även från Moseböckerna och Psaltaren i sin bön. Se också . Jeremia hade förutsagt 70 års fångenskap, och Daniel trodde på ett bokstavligt uppfyllande av det profetiska ordet.] |
| 22075 | DAN 9:18 | Böj ditt öra (lyssna noga) och hör! [Min bön till dig, men även folkets hån, se vers 16.] Öppna dina ögon och se på vår ödeläggelse [städer i ruiner i vårt land] och staden [Jerusalem], som är uppkallad efter ditt namn. Det är inte på grund av våra egna rättfärdiga handlingar vi kommer till dig med våra vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd), utan på grund av din stora barmhärtighet (oändliga nåd). [Här, och i vers 9, används ”rachamim”, ett av flera hebreiska ord för nåd och barmhärtighet. Ordet förekommer bara i plural i Bibeln. Det illustrerar hur Guds nåd är oändlig. Ett ord som inte finns i singular är omöjligt att räkna. Det har ingen början och inget slut. Detta ord visar på den dimensionen i nåden som gör den obegränsad.] |
| 22081 | DAN 9:24 | [Gabriel kommer att tala om 70 sjuperioder som rör det judiska folket. Hebreiskan använder ordet ”shavuim” som betyder 7 av något slag. Det anger en tidsperiod på 7 utan någon enhet på samma sätt som ”ett dussin” på svenska kan syfta på 12 stycken av något vad som helst. Sjuperioderna kan syfta på 7 år, 7 dagar, 7 månader eller en symbolisk ”fulländad” tid. År är dock den mest troliga enheten, i inledningen talas t.ex. om 70 år. Ett vanligt uttryck för en sådan här ”sjuperiod” eller vecka av år är då ”årsvecka”. En för judarna välbekant sjuårsperiod var också det sjunde sabbatsåret för landet då åkrarna skulle ligga i träda, se . Vart sjunde sådant år, dvs. det 49:e året, var ett jubelår. Det var ett år då hela samhället fick en nystart – alla lån avskrevs och landområdena återgick till sina ursprungliga ägare, se . Detta system med både plan- och marknadsekonomi säkerställde att även om föräldragenerationen gjort dåliga val skulle inte barnen behöva ärva deras skulder. När Mose fick denna förordning kom det också med en varning att om det judiska folket inte höll denna princip skulle de bli kringspridda bland folken, se . Systemet med sabbatsår började gälla när israeliterna kom in landet, se . När Salomo började bygga templet var det 480 år efter uttåget ur Egypten, se . Samma varning om att folket skulle bli kringspridda ger Gud till Salomo, se . Det nämns att Salomo tog ut höga skatter av folket och troligtvis hölls inte dessa sabbatsår, se . Detta resulterar i Jerusalems belägring 605 f.Kr. och Jerusalems fall 586 f.Kr. Det är värt att notera att det norra riket faller redan 722 f.Kr. Deras avfall var större än det södra rikets. De höll inte ens sabbaten en gång i veckan eller de andra högtidsdagarna, vilket kan vara anledningen till att deras tid rann ut snabbare. Stora profetiska händelser har skett vart 490/500 år i Israels historia: - Abraham föds, ca 1950 f.Kr. - Uttåget ur Egypten, ca 1450 f.Kr. - Första templets invigs, 996 f.Kr. - Templet återinvigs, 516 f.Kr. - Jesus föds 8-4 f.Kr., dör och uppstår 30 eller 33 e.Kr. I själva definitionen av jubelår finns en viss osäkerhet i formuleringen om jubelåret ska inkluderas eller läggas till det 49:e året så att cykeln blir 50 år. Det gör att cykeln kan variera mellan 490 och 500 år. De 40 åren i ökenvandringen verkar inte räknas med, vilket gör att det finns en marginal, se .] Sjuttio sjuperioder [70 årsveckor vilket motsvarar 490 år] är bestämda (ordagrant ’ristade’ eller ’utskurna’) över ditt folk [det judiska folket] och din heliga stad [Jerusalem]. [En bestämd tidsperiod är ’utskuren’ som specifikt berör det judiska folket, Jerusalem och Israel. Anledningen är:] För att få ett slut på överträdelsen. [Israels uppror mot Gud.] För att försegla synder. För att sona (övertäcka) skulden. För att införa en evig rättfärdighet. För att försegla synen och profetian (som med ett sigill). För att smörja (avskilja till helig tjänst) det allra heligaste. [Det allra heligaste syftar troligtvis på templet, och då specifikt på Gudsstaden och det framtida templet i Jerusalem. Hesekiel var samtida med Daniel och hans syn i kap 40-48 var inte okänd.] |
| 22082 | DAN 9:25 | [Nu delas de 70 sjuperioderna in i tre grupper: 7, 62 och 1. Den sista delen har två halvor.] Det ska du veta och förstå att från det att ett ord (en order) om att återställa och bygga upp Jerusalem igen, till en smord (messias), en furste [kommer], ska det vara 7 sjuperioder [49 år]. Under 62 sjuperioder [434 år] ska den [staden Jerusalem] på nytt bli uppbyggd, med torg (marknadsplats och gator) och försvarsmurar (eller vattensystem), även under svåra tider. [] |
| 22084 | DAN 9:27 | Han [en framtida ledare – antikrist] ska sluta en stark överenskommelse (pakt) med många folk för en sjuperiod [7 år]. Efter en halv sjuperiod [3,5 år] ska han avskaffa slaktoffer och matoffer. På styggelsers vinge ska förödaren komma. [En vinge är en bild på något som sprider ut sig och täcker allt, se . En annan tolkning är att det är i en del av templet, en ”vinge” av byggnaden.] Detta ska fortgå tills det fast bestämda slutet utgjuts [ett gudomligt straff kommer, se vers 11] över förödaren.” [När Daniel får denna uppenbarelse ligger Jerusalem och templet i ruiner. Det måste ha varit en uppmuntran att höra att staden och templet skulle byggas upp igen, men också smärtsamt att en ny ödeläggelse förutsades och att svåra tider är bestämda till slutet. Det finns många olika tolkningar och spekulationer kring vad de sjuttio sjuperioderna står för. Detta repetitiva mönster som är vanligt i Bibelns profetior kan vara en hjälp för tolkningen. T.ex. vanhelgades templet 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes, återinvigdes 164 f.Kr. för att på nytt ödeläggas 70 e.Kr. av romarna. Det som är klart är att tidsperioden gäller det judiska folket och Jerusalem, se vers 24. Profetian börjar med att deklarera sex saker som ska ske för det judiska folket under 70 sjuperioder – vilket troligtvis motsvarar en period på 490 år. Denna period är i sin tur uppdelad i tre perioder 7 + 62 + 1, där den sista delen har två halvor. Översatt till år motsvarar det 49 + 434 + 3,5 + 3,5 år. Jesus refererar till den sista delen av denna syn som en framtida händelse, se . Paulus skriver om det som något som ännu inte skett, se . Även kopplingen till ”en halv tid” och 3,5 år i Uppenbarelseboken pekar på att det rör ändens tid, se . Vad det gäller startpunkten så säger vers 25 att det är från ett ord om att bygga upp Jerusalem igen. Tre förslag är vanliga: - 538 f.Kr. – Kung Kyros ord till Serubbabel, se . - 457 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Esra att återuppta tempeltjänsten, se . - 445 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Nehemja att bygga upp Jerusalems mur, se . Judisk ortodox syn En vanlig judisk tolkning är att utgå från 605 f.Kr. Lägger man till 434 år hamnar man på år 171 f.Kr. Det är sedan 7 år fram till 164 f.Kr. då templet renas. De 49 åren syftar på tiden det tog att färdigställa templet och inkluderas i de 434 åren. Enligt detta synsätt är denna profetia uppfylld. Messiansk syn Den som tror på Jesu ord i och även ser att uppenbarelsen är messiansk startar räkningen vid någon av de tre kungörelserna. Slutdatumet hamnar då vid Jesu födelse eller intåg i Jerusalem. De flesta av kyrkofäderna ansåg att denna uppenbarelse syftade på Messias. Just dessa verser i Daniel kan ha varit anledningen att det fanns en messiansk förväntan omkring år 0. Den grupp som kallades ”Herodianer” på Jesu tid, se , såg Herodes som en smord kung, en messias. Några år efter Jesu födelse kom stjärntydare från öst, troligtvis judiska ättlingar från Babylon som kände till Daniels profetior, se . Symeon och Hanna väntade på Herrens smorde, se . I synagogan i Nasaret läser Jesus från Jesaja om jubelåret och att Skriften är uppfylld, se De flesta med denna tolkning slår ihop 7 + 62. Summan blir då 69 sjuperioder, vilket motsvarar 483 år. Beroende på startpunkt och hur man räknar blir resultatet olika. I korthet kan man säga att det finns tre huvudspår beroende på de tre olika startåren som finns: - 483 år från Kyros förordning 538 f.Kr. till Jesu död. David L Cooper har visat att det finns vissa otydligheter i tidräkningen i det persiska riket som bygger på den grekiske matematikern Ptolemaios beräkningar. Om det persiska styret inte är 205 år utan bara 123 år blir startpunkten Kyros förordning. I Nehemja och judiska källor som rabbinska verk som Seder Olam finns stöd för en kortare tideräkning. Munken Dionysius som utformade vår tidräkning 525 e.Kr. missade några år. Kristi födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr. Som huvudargument för detta spår är att profeten Jesaja nämner Kyros vid namn som den som ska ge förordningen, se , och att judisk tideräkning är mer tillförlitlig än grekisk. - 483 år från Artashastas ord till Esra 457 f.Kr. till 27 e.Kr. – då Jesus började sin tjänst. Denna beräkning använder vanliga solår med 365,25 dagar. I Dionysius tidräkning är det bara ett 1 år mellan 1 f.Kr. och 1 e.Kr., vilket gör att man måste lägga till ett år. - 483 år från Artashastas ord till Nehemja 445 f.Kr. till 32 e.Kr. – då Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Beräkningen använder sig av månår på 360 dagar, i stället för solår på 365 dagar. Den förste som kom fram till detta var Sir Robert Anderson som arbetade som detektiv på Scotland Yard. Han redogjorde för sina beräkningar i en bok på slutet av 1800-talet. Anledningen till att använda månår kommer från att i används 30 dagars månader för att beskriva 3,5 år. Beräkningarna är komplexa eftersom kalendrarna ändras och det finns liknande beräkningar som justerar slutdatumet omkring något år. Eftersom varken Jesu födelse eller död exakt kan bestämmas finns det en osäkerhet. Den som har denna syn ignorerar inte att vissa delar har uppfyllts som skuggbilder i det som hände Antiochos IV Epifanes. Det verkar som den profetiska klockan har stannat efter 69 sjuperioder. En sjuperiod återstår. Jesus kom som en lidande tjänare, men kommer även att komma som en kung för att regera. Paulus talar om Israels förhärdelse tills hedningarna i fullt antal har kommit in, se .] |
| 22115 | DAN 11:10 | [Konflikten fortsätter i generation efter generation.] Hans [nordkungens] söner ska rusta sig till strid och samla en väldig krigshär, som ska välla fram som en störtflod och tåga in. Den ska komma igen och striden ska föras ända fram till sydlandskungens befästningar. [Seleukos II dog 226 f.Kr. Hans söner Seleukos III och Antiochos III fortsatte krigen mot Egypten. Seleukos III mördades efter att bara ha regerat i tre år, och hans bror Antiochos III kom till makten. Han kallades ”den store” på grund av hans militära framgångar. Under åren 219-218 intar han Galiléen och Samarien och övertar styret av dessa judiska områden från egyptierna.] |
| 22120 | DAN 11:15 | Sedan ska kungen i nord komma och bygga en belägringsvall och inta en befäst stad. Söderns armé ska inte ha kraft att slå tillbaka, även deras bästa (elit-)soldater ska inte kunna stoppa den nordliga armén. [Den egyptiska generalen Skopas mötte 199 f.Kr. Antiochos III i norra Galiléen vid Panium – på Jesu tid Caesarea Filippi, nuvarande Banias. Egyptierna besegrades där och Skopas flydde till Sidon vid Medelhavet, en starkt befäst stad, där han tvingades kapitulera 198 f.Kr.] |
| 22122 | DAN 11:17 | Han [Antiochos III – den store] beslutar sig för att komma med hela sitt rikes makt [han vänder sitt ansikte mot Egypten]. Han ska forma en allians (fredsavtal) och ge kungen av Sydlandet en av sina döttrar till hustru för att [i hopp om att infiltrera och kunna] ödelägga riket. Men det ska inte lyckas och inte vara till hans fördel. [År 198 f.Kr. formar Antiochos III ett fredsavtal med Ptolemaios V. Han ger sin dotter Cleopatra till hustru åt Ptolemaios V för att stärka alliansen, men hoppas också kunna använda henne för att infiltrera Sydriket. Vid trolovningen är Ptolemaios V bara sju år, så giftermålet sker fem år senare 193 f.Kr. Medan Cleopatra är i Egypten förflyttas hennes lojalitet från sin far till sin nya egyptiska man. Hon blir den första av flera egyptiska drottningar med samma namn. Den mest kända är den sjunde och sista Cleopatra VII, 69-30 f.Kr. Hon hade romantiska förhållanden med dåtidens mäktigaste romerska män – först Julius Caesar och därefter Marcus Antonius.] |
| 22128 | DAN 11:23 | Efter att ha ingått ett förbund med honom kommer han att handla svekfullt. Han ska dra ut och få övermakten med endast lite folk. [År 169 f.Kr. försökte den egyptiske kungen Ptolemaios VI återfå Israel och Fenicien som de förlorat till Syrien, men blev besegrad av Antiochos IV Epifanes. Ptolemaios blev även tillfångatagen. Han blev ”bruten”, inte dödad. Ptolemaios kallas en ”förbunds-kung” eftersom han gick med på en överenskommelse att alliera sig med den syriske Antiochos, i utbyte för att de skulle hjälpa honom att återfå tronen i Egypten som hans yngre bror Ptolemaios VII tagit. Antiochos var nöjd med en sådan överenskommelse eftersom det skulle hjälpa honom att få ett fotfäste i Egypten. Dock bröt Antiochos senare denna pakt och allierade sig med hans bror Ptolemaios VII för att frigöra sina trupper från Egypten.] |
| 22130 | DAN 11:25 | [Detta stycke går tillbaka till Antiochos första militärkampanj mot Egypten 169 f.Kr. Hans seger över Ptolemaios beskrivs i vers 22.] Han [Antiochos IV Epifanes] ska uppbåda sin kraft och sitt mod mot kungen i Sydlandet [Ptolemaios VII] och komma med en stor här, men kungen i Sydlandet ska också rusta sig till strid med en mycket stor och mäktig här. Han ska dock inte kunna stå emot på grund av de planer som görs mot honom. |
| 22145 | DAN 11:40 | [Nu beskrivs ett stort krig. En del ser ”kungen” i vers 36 som en annan person än ”kungen i Nordlandet” här, men det är troligen samma person. Många ser kriget som beskrivs i Hesekiel 38-39 och det som beskrivs här i vers 40-45 som samma krig, just innan Herrens återkomst.] Men vid den sista tiden ska kungen i Sydlandet [söder om Israel] drabba samman med honom. Kungen i Nordlandet [norr om Israel] ska då storma fram mot denne med vagnar och ryttare och en stor flotta. Han ska rycka in i länderna och svepa igenom dem som en störtflod. [Ordagrant ”svämma över och spola bort dem”.] |
| 22161 | DAN 12:11 | Från den tid då det dagliga offret avskaffas och förödelsens styggelse ställs upp ska det gå 1 290 dagar. [Nu ges fler detaljer om historiens sista händelser. Den stora vedermödan börjar när Antikrist avskaffar slaktoffer och matoffer, se och sätter upp något avskyvärt i ett framtida tempel i Jerusalem. Jesus nämner att detta ska ske strax innan han kommer tillbaka, se . Antiochos IV reste upp ett Zeus altare, se . Exakt vad det ”avskyvärda” är som Antikrist kommer att sätta upp är inte klart, men det kommer att göra att det dagliga offret inte fortsätter, och templet blir ödelagt. I och har tiden 3,5 år, som motsvarar 42 månader angetts. Räknar man med 30 dagars månad så blir det 1 260 dagar. Det antalet nämns i Uppenbarelseboken synonymt med 3,5 år och 42 månader, se . Här i vers 11 nämns nu ett nytt tal 1 290. Det är 1 260 + 30 dagar. Det verkar som om att en månad efter att vedermödan har avslutats kommer något viktigt att ske.] |
| 22162 | DAN 12:12 | Salig är den som håller ut och når fram till 1 335 dagar. [Ännu ett tal introduceras nu. Välsignad är den som längtar efter och når 1 335 dagar. Nu har ytterligare 45 dagar lagts till de 1 290 dagarna som nämns i vers 11. Utgår man från 1 260 dagar så är det ytterligare 75 dagar, vilket motsvarar 2,5 månader. Det syftar på något positivt, kanske festmåltiden i himlen eller hur Messias etablerar tusenårsriket, se .] |
| 22163 | DAN 12:13 | Men gå nu vidare till slutet. [Var trogen resten av ditt liv]. Sedan du har vilat ska du stå upp och få din lott vid dagarnas [den här tidsålderns] slut.” [Det sista ordet är ordagrant ”yamin” med ”n” på slutet. Det tolkas oftast som ”yamim” för dagar, men kan också betyda ”högra hand”. Uttrycket som helhet blir då ”i slutet av/änden på den högra handen”. Guds högra hand står för Guds kraft och makt. Den högra sidan är den mest ärofyllda platsen och refererar också till Messias, se . Daniel var nu närmare 90 år gammal, detta är troligtvis den sista synen innan han fick lämna jordelivet. Löftet om uppståndelsen i vers 2 appliceras nu på Daniel.] |
| 23219 | MAT 1:6 | Jishaj födde David, konungen. [Både ”David” och ”konung” är i bestämd form i grekiskan vilket ger en extra betoning. Ordagrant: ”Daviden, konungen”.] [Andra delen har fjorton led mellan Salomo och Jojakin, David nämns igen men räknas inte som ett led. Trettio namn nämns, inklusive upprepningen av David och Batsebas man Uria som inte ingår i trädet. Av dessa är 29 män och en kvinna.] David födde Salomo, vars mor [Batseba] var Urias hustru [som David stal från honom, se ], |
| 23248 | MAT 2:10 | När de såg stjärnan uppfylldes de av mycket (sprudlande, översvallande) stor glädje. [Stjärnan hade inte varit synlig hela tiden, se vers 9. Eftersom tiden spänner över 2 år som nämns när Herodes frågat ut de vise männen om detaljerna kring himlafenomenet, se vers 16, kan det vara intervallet sedan stjärnan blev synlig första gången. Ett märkligt himlafenomen ägde rum år 7 f.Kr. Tre gånger under samma år stod de två största himlakropparna Jupiter och Saturnus mitt för varandra i Fiskens tecken – ett tecken som var förknippat med just Judéen. Detta sker bara vart åttahundrade år. En lertavla som hittats 5 mil norr om Babylon hänvisar till detta tredubbla fenomen, vilket indikerar att händelsen var känd och viktig för babyloniska astronomer redan på 300-talet f.Kr. För stjärntydarna kan detta ha signalerat att något stort skulle ske i Judéen, att en kung skulle födas. Kinesiska källor beskriver också en komet med svans som syntes år 12, 5 och 4 f.Kr. Den som visade sig år 5 f.Kr. kan stämma med situationen vid Jesu födelse, och skulle kunna förklara att stjärnan blev synlig på nytt. Den judiske historikern Josefus berättar att en komet – i dag vet vi att det var Haleys komet – år 12 f.Kr. under flera dagar stod stilla över staden Rom i samband med Markus Agrippas död. En komet med svans kan ge just det intrycket, genom att svansen på avstånd ser ut att peka mot en speciell plats på jorden.] |
| 23256 | MAT 2:18 | ”Ett rop hördes i Rama, gråt och högljudd klagan: Rakel grät för sina barn och vägrade att bli tröstad, eftersom de inte längre fanns till.” [I Josuas uppräkning av städer var Betlehem så obetydlig att den inte ens nämndes, se Jos 18-19. Arkeologer uppskattar att på Jesu tid hade Betlehem omkring 300 invånare. Utifrån beräkningar med dåtida antal födslar och barnadödlighet var det då totalt omkring 6 pojkar under två år i Betlehem med omnejd som berördes av dödsdomen. I jämförelse med andra samtida händelser var detta knappats någon uppseendeväckande händelse som skulle noterats av samtida historiker. Det finns dock en utombiblisk referens. Den latinska författaren Macrobius skriver i sitt verk Saturnalia: ”När kejsar Augustus hörde berättas hur Herodes hade dödat pojkarna under två år i Syrien, och även låtit döda sin egen son, sade han: Det är bättre att vara Herodes gris än hans son.” Herodes var känd för sina stora byggnadsprojekt som Masada, Herodium, Caesarea och templet i Jerusalem. Dock är han också ökänd för sin misstänksamhet och grymhet. Han lät döda tre av sina söner, och till och med sin hustru Mariamne. Den judiska historikern Josefus skriver att när Herodes låg på sin dödsbädd i Jeriko blev han orolig för att ingen skulle sörja honom. Han lät därför samla alla inflytelserika judiska ledare i landet på Jerikos hästkapplöpningsbana och gav soldaterna order att döda alla där när han själv dog. På så vis ville han säkerställa att det blev landssorg vid hans död, även om det inte var för honom. Lyckligtvis avblåste hans syster Salome I denna galna order efter hans död. Ironiskt nog dog Herodes under den judiska glädjehögtiden Purim.] |
| 23259 | MAT 2:21 | Så han stod upp och tog barnet och hans mor och återvände till Israels land. [Herodes den store dog i Jeriko våren 4 f.Kr. Han blev 69 år gammal. Möjligtvis finns hans grav vid ett monument som hittades 2007 vid hans palats Herodium strax utanför Betlehem. Vid den här tiden var det många revolter och oroligheter i landet.] |
| 23268 | MAT 3:7 | [Det religiösa ledarskapet i Jerusalem hade tidigare skickat tjänare med frågor till Johannes, se . Det verkar inte som om dessa svar räckte eftersom de nu själva kom ut i öknen för att betrakta vad som lockade så många dit. De tre största religiösa judiska grupperingarna var: Fariséer – följde stränga yttre regler i syfte att uppnå fromhet och jämställde rabbinernas tolkningar med Gamla testamentets skrifter. Farisé betyder ”separerad”. Saddukéer – trodde på de fem Moseböckerna, men inte på något övernaturligt såsom änglar eller ett liv efter döden, se . De var i majoritet i Sanhedrin och mer positiva till den romerska staten än Fariséerna. Namnet Sadduké härstammar troligtvis från en överstepräst som hette Zadok. Esséer – var en sträng sluten grupp som levde avskilda från samhället, ofta ensligt och öde. En av dessa platser var Qumran – där fyndet av Dödahavsrullarna 1947 även medförde ökad kunskap om denna gruppering. De omnämns inte i Nya testamentet, men enligt den judiske historieskrivaren Josefus fanns det totalt ca 4 000 anhängare i landet. Namnets ursprung är inte helt känt, men kan betyda ”görare/skapare” av Torah eller härstamma från ett hebreiskt ord för ”utanför”.] Många fariséer och saddukéer kom till hans dop. När han såg på dem [och genomskådade deras falska motiv] sade han till dem: ”Ni giftormars barn! [Han förknippade dem med död, och med Satan själv som bedrog Eva genom en orm.] Vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? |
| 23336 | MAT 5:33 | ”Ni har också hört det sägas till de gamla (förfäderna) [hört fariséernas utläggning av budet i 3 Mos 19:12]: ’Du ska inte bära falsk ed (svära falskt), utan fullfölja ditt löfte inför Herren.’ |
| 23345 | MAT 5:42 | Ge till den som ber dig om något, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.” [I uppmanas den som kan att låna till sin nästa. Budet gäller att inte stänga sitt hjärta för den fattige. Ingenstans uppmanar dock Bibeln någon att skuldsätta sig själv för att hjälpa någon annan. Både den som ber om hjälp och den som tillfrågas och säger nej, måste se till att det inte finns girighet som motiv, se . I Moseböckerna finns både marknadsekonomi och planekonomi i en fin kombination. Vart sjunde år upplöstes lån och marken fick ligga i träda. Det 49:e året var jubelår och släkten fick tillbaka sin mark. Detta system säkerställde att även om föräldragenerationen misslyckats ekonomiskt, så skedde en återställning. Barn och barnbarn blev inte lidande på grund av den tidigare generationens misstag. När det närmade sig det sjunde året var därför få villiga att låna ut, eftersom risken var stor att man inte fick tillbaka sina pengar. Detta är bakgrunden till Jesu uttalande som visar att girighet inte får ligga bakom ett beslut att neka någon ett lån eller hjälp.] |
| 23346 | MAT 5:43 | ”Ni har hört det sägas [hört fariséernas utläggning av budet i 3 Mos 19:18]: ’Du ska älska din nästa (osjälviskt utgivande) och hata din fiende.’ [Den sista delen, ’hata din fiende’, finns inte med i Tredje Moseboken. Detta var ett tillägg av de striktare fariséerna inom Shammaiskolan. Man antog att budet ’älska din nästa som sig själv’ automatiskt innebar att man skulle hata sin fiende.] |
| 23372 | MAT 6:21 | [Nu vänder Jesus sig direkt till var och en:] För där din skatt (det du värderar högst) är, där kommer också ditt hjärta att vara. [Det var vanligt att man byggde förrådsbyggnader för att magasinera ägodelar som utgjorde investeringar inför framtiden. Ofta bestod dessa av dyrbara kläder (som mal förstörde) och av konstföremål i metall (som rostade). I grekiskan är det en ordlek i vers 19-20, verbet för samla ”thesaurizo” är samma som substantivet för skatt ”thesauros”. På svenska skulle detta kunna åskådliggöras så här: ”samla er inte samlingar här på jorden” utan ”samla er samlingar i himlen.”] |
| 23415 | MAT 8:1 | När han kommit ner från berget följde stora folkskaror honom. [I följande sektion fram till 9:35 presenterar Matteus nio berättelser som visar på Jesu kraft. De är ordnade i grupper om tre, och mellan dem passager som handlar om lärjungaskap.] |
| 23437 | MAT 8:23 | [De tre miraklerna i 8:23-9:8 visar på Jesu kraft över stormar, demoner och sjukdom.] Jesus steg i båten (en större båt) och hans lärjungar följde honom. |
| 23441 | MAT 8:27 | Männen [lärjungarna i båten, och andra människor i andra båtar, se ] sade förundrat: ”Vem är han (varifrån kommer han, vad är det för människa)? Till och med vindarna och sjön lyder honom!” [Galileiska sjön är omgiven av berg och ligger tvåhundra meter under havsytan. Vid rätt omständigheter i lufttemperaturer kan kraftiga orkanbyar snabbt uppstå när varm luft drar in från öknen. Detta är ett känt fenomen. 1992 slog tre meter höga vågor in mot kuststaden Tiberias.] |