7131	RUT 1:2	Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. [Elimeleks namn betyder: ”min Gud är kung”; Noomi ”välbehag/den ljuva”; sönerna ”sjuklig” och ”bräcklig/vekling”.] Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. [Efrata var ett område kring Betlehem, se .] De kom till Moabs land och stannade där. [Första kapitlet börjar och slutar i den lilla staden Betlehem i Juda. Det är en nästan ironisk poäng att det är hungersnöd i Bet-lechem, på hebreiska ”brödhuset”. Den naturliga orsaken till hungersnöden var troligtvis flera år med torka och uteblivna skördar. Ur ett teologiskt perspektiv fanns också andliga orsaker. Israels folk hade övergett Gud och hängett sig åt avgudar, och en konsekvens av detta var att Guds beskyddande hand lämnade folket, se . Moab ligger öster om Döda havet, se . Bara någon generation tidigare hade israeliterna varit i strid med Moab, se . Beslutet att bege sig till Moab, och inte till sina judiska bröder öster om Jordanfloden, kan beskriva det andliga avfallet. Giftermål med moabitiska kvinnor var inte förbjudet, men ingen moabit, eller hans söner till tionde generationen, tilläts upptas i Herrens församling, se . Anledningen var folkets ursprung, incestrelationen mellan Lot och hans äldsta dotter, se . Vidare var det Moabiterna som betalade för att Bileam skulle förbanna Israel, se .]
7137	RUT 1:8	[Efter en tid, troligtvis när de närmar sig gränsen till Israel i Jordandalen, inleder Noomi en dialog.] Noomi sade till sina svärdöttrar: ”Vänd om, gå hem till era mödrars hem. [Ni har följt med mig tillräckligt långt nu.] Må Herren (Jahve) visa er nåd (kärleksfull omsorg, trofast kärlek) på samma sätt som ni har gjort mot mina döda [plural, min make och mina två söner] och mig. [Här är första gången bokens nyckelord, hebreiska ”chesed”, används. Subjektet är Herren, det är han som är nåden och den trofasta omsorgsfulla kärlekens ursprung. Se även .]
7140	RUT 1:11	Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? [Var realistiska.] Jag kan inte längre få några söner som skulle kunna bli era män.
7141	RUT 1:12	Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal för att gifta om mig. Även om jag intalade mig själv att det fanns hopp [om att få fler barn] och skulle bli gift ikväll och dessutom födde söner,
7143	RUT 1:14	Då brast de ut i gråt igen. Sedan kysste Orpa sin svärmor farväl [och begav sig tillbaka], men Rut höll sig nära (tätt intill, ordagrant ”klängde sig fast vid, var ihopklistrad med”) Noomi. [Ruts bok används som mall när någon vill konvertera till judendomen. Vissa rabbiner avvisar den som vill konvertera flera gånger för att pröva genuiniteten i beslutet. Det finns också paralleller med hur Jesus uppmanar den som vill bli hans lärjunge att beräkna kostnaden, se . Det är intressant att betydelsen av Orpas namn är gasell och styvnackad. Gasellen vill leva ett fritt liv utan någon som har synpunkter på vart hon går och styvnackad är ett uttryck som återkommer när Gud beskriver dem som är upproriska mot honom, se .]
7146	RUT 1:17	Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö och där vill jag bli begraven. Låt Herren (Jahve) göra likadant [straffa mig hårt] och även mer, om något annat än döden skulle skilja mig från dig.” [Vi har hört Rut och Orpas unisona röst i vers 10, men nu för första gången talar Rut själv. Dessa ord är några av de mest välkända uttalandena i GT. De beskriver hennes mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne. Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm. Vers 16a och 17b ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud. I nästa steg balanseras vers 16b med 17a. Här formars en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven. Den centrala versen, och kiasmens höjdpunkt finns i vers 16c; Israels Gud ska också bli Ruts Gud!]
7149	RUT 1:20	”Kalla mig inte Noomi [”välbehag”, ”den ljuva”], utan kalla mig Mara [”den bittra”], för den Väldige (Allsmäktige, hebreiska ”Shaddai”) har låtit mycket bedrövelse drabba mig.
7150	RUT 1:21	När jag lämnade hade jag allt jag kunde tänka mig [ordagrant ”jag var fylld”, hon hade man och två söner], men nu har Herren (Jahve) låtit mig återvända tomhänt (utblottad). Varför kallar ni mig Noomi, när Herren (Jahve) vittnat mot mig och den Väldige (Shaddai) har sänt mig sådan ondska (olycka)?” [Från Noomis perspektiv känner hon sig övergiven, vid hennes sida står dock Rut, som i slutändan kommer vara den som vänder på Noomis öde.]
7156	RUT 2:5	Boas frågade den tjänare (unge man) som var förman för skördemännen: ”Vem tillhör den där unga kvinnan?” [Vilken släkt tillhör hon?]
7161	RUT 2:10	Rut föll ned med ansiktet mot marken och sade till honom: ”Varför är du så god och vänlig mot mig, jag är ju bara en främling?”
7170	RUT 2:19	Hennes svärmor [Noomi] frågade henne: ”Var [i hela världen] har du plockat [allt detta] idag? Var har du arbetat? Må den som såg dig vara välsignad!” [Verben i Noomis fråga är lite märkligt placerade. Anledningen är troligtvis för att skapa en ordlek. Det inledande frågande adverbet ”var” är hebreiska ”epho” som är snarlikt måttet ”efa” i vers 17. Frasen uttrycker Noomis förvåning över Ruts produktivitet, och redan innan Rut hinner svara ber Noomi ut Guds välsignelse över den mannen!] Så Rut berättade för sin svärmor var hon arbetat och sade: ”Namnet på mannen jag arbetat hos är Boas.”
7171	RUT 2:20	Noomi sade till sin sonhustru: ”Välsignad vare han av Herren (Jahve), som inte har slutat att visa nåd (trofast kärlek, omsorg) både mot levande och döda.” [Uttrycket levande och döda syftar på hela Noomis familj. Noomi och Rut levde; Elimelek, Mahlon och Kiljon var döda. I denna vers är det andra gången som bokens viktiga nyckelord ”chesed” används, se även . Ordet beskriver nåd, kärlek, omsorg, godhet, trofasthet, osv. Här är betoningen Guds trofasthet och omsorg om Noomis familj.] Noomi sade också till henne: ”Den mannen är en nära släkting till oss; han är en av våra återlösare (beskyddare).” [Enligt judisk tradition var Boas Elimeleks brorson, och därför kusin med Ruts avlidne man Mahlon. Boas far var alltså bror med Noomis avlidne man Elimelek. Återlösare, hebreiska ”gaal”, är en nära släkting som har extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Kan i viss mån jämföras lite med en fadder. De tre frivilliga åtagandena för en återlösare var: 1. Om hans äldre bror dör barnlös ska han gifta sig med hans hustru, se . Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet ”levir”, som betyder svåger. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn. Seden fanns redan före Mose lag, se . I Israel var det extra viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Selofhads döttrar är ett sådant exempel, se . 2. Återlösa mark som en släkting tvingats sälja, se . 3. Hämnas en mördad släkting, se .]
7175	RUT 3:1	[Efter att skörden hade bärgats var det dags att tröska kornet och vetet för att skilja agnarna från säden. Det skedde under den torra perioden i senare delen av maj och i juni. Tröskplatsen låg vanligtvis på en öppen plats utsatt för vinden. Ytan var stenlagd eller hårt stampad, ofta som en cirkel upp till 15 meter i diameter. Kärvarna av korn eller vete löstes upp och breddes ut på några decimeters höjd. På mindre tröskplatser klappade man ut kornen för hand genom att slå med en stav, se . På större tröskplatser använde man djur som fick trampa runt och krossa kornen, se . Ibland användes tröskslädar, se . Nästa steg i processen var att skilja sädeskornen från agnarna. Under kvällsbrisen kastades blandningen upp med hjälp av en skovel eller gaffel. Vinden blåste då de lättare agnarna och halmen åt sidan, medan kornen föll ner igen på tröskplatsen. När kornen sedan hade sållats, rensats från småsten och skräp, var de klara att malas eller lagras, se . Händelserna här i kapitel 3 utspelar sig troligtvis i juni när skörden är över. Det har gått en till två månader sedan händelserna i kapitel 2 och kornskörden håller på att tröskas, se . Rut är inte längre på fälten utan hemma hos Noomi på dagarna. En dag tar Noomi upp ett ämne som vi förstår att hon har funderat på en längre tid. Hon har också tänkt ut en plan.] Noomi, Ruts svärmoder, sade till henne: ”Min dotter, det är mitt ansvar att se till att du kan få ro [ett tryggt hem och en god make], så det går väl för dig (så du får ett gott liv).
7177	RUT 3:3	Tvätta dig, smörj dig [med välluktande olja] och klä dig [lägg bort dina sorgekläder]. [Här används det generella ordet för kläder, hebreiska ”simla”. Samma ordningsföljd med att ”tvätta, smörja och klä sig” finns i där David avbryter en tid av sorg. Det finns även en parallell med Guds handlande med Jerusalem, där Gud breder ut sin mantel, tvättar, smörjer och klär sin blivande brud, se . Noomi uppmanar nu troligtvis Rut att byta ut sina sorgekläder till vanliga kläder, och troligtvis också hennes finaste klänning. Vi vet inte hur länge Rut bar sorgekläder, men i exemplet med Tamar rör det sig om många år, se . Om så är fallet hade hon sorgekläder när hon arbetade på fältet. Det kan förklara varför Boas inte gjort någon ansats att uppfylla sin roll som återlösare, utan väntar på att hon ska vara redo.] Gå sedan ner till tröskplatsen [utanför Betlehem], men [var försiktig] låt honom inte se dig innan han avslutat sin måltid (ätit och druckit).
7183	RUT 3:9	Han frågade: ”Vem är du?” Hon svarade: ”Jag är Rut, din tjänarinna. Bred ut din mantelflik över din tjänarinna [gift dig med mig, se ], för du är min återlösare.” [Här använder Rut termen ”amah” för tjänarinna, ordet har en högre rang än ”shifkhah”, det ord som Rut använder om sig själv i . När Noomi nu skickar henne till Boas för att fråga om giftermål är hon medveten om Boas ansvar som en nära släkting till hennes avlidna man. Hon utmanar honom att fullfölja hans skyldighet. Här är en av bokens dramatiska höjdpunkter. Kommer Boas att bejaka eller avfärda henne? Nästa vers är lugnande, välsignelsen som han ber liknar den Noomi bad över honom tidigare, se .]
7184	RUT 3:10	Då sade Boas: ”Välsignad är du av Herren (Jahve), min dotter! Nu har du visat ännu större nåd (trohet, hebreiska ”chesed”) än förut genom att inte springa efter unga män, vare sig fattiga eller rika. [För tredje gången förekommer det hebreiska nyckelordet ”chesed”, se . Här framkommer ännu en nyans där nåden är frimodig och vågar ta initiativ till en fördjupad kärlek.]
7187	RUT 3:13	Var kvar här i natt. [På nytt är författaren noga med ord så att det inte kan missuppfattas. Istället för ”ligg här” väljs ordet ”var här”, samma ord som används när Rut säger att hon vill vara varhelst Noomi är, jämför .] Imorgon på morgonen [på en gång] ska jag ge honom möjlighet att få agera som en återlösare [och gifta sig med dig]. Om han vill det så får han göra det, men om han inte vill så lovar jag så sant Herren (Jahve) lever att göra det. Var kvar här tills det blir morgon. [Det är inte tryggt för dig att bege dig iväg nu mitt i natten.]”
7189	RUT 3:15	Han sade: ”Ge mig sjalen du har på dig, sträck ut den.” Så hon höll fram den. Han mätte upp sex mått korn i den och lade den på henne [på ryggen eller huvudet och sände iväg henne]. Sedan gick han in i staden. [Vissa senare manuskript har ”hon gick” istället för ”han gick”, men den hebreiska texten indikerar att efter att Rut har gått, beger sig Boas in till staden på en gång. Det förstärker hur han tar tag i situationen på en gång och vill lösa den. Måttenheten anges inte. I var måttet ”efa”. Om det är samma mått här motsvarar sex efa-mått totalt omkring 100 kg, vilket är för mycket för att bära hem. Nästa mått i storleksordning är ”sea”, men det är tveksamt om tyget kunde hålla 30 kg som sex sea-mått motsvarar. Ett mer rimligt mått är i så fall en ”omer”, som är en tiondels efa. Sex sådana mått motsvarar 8-13 kg. Eftersom måttet inte specificeras kanske sex mått syftar på ett mått med båda händerna kupade, eller av något mindre kärl som fanns där för att skopa upp kornet. Läsaren får inte reda på varför Boas ger henne denna gåva? Det är först om några verser i Ruts konversation med sin svärmor Noomi som vi får fler detaljer från Boas och Ruts konversation.]
7190	RUT 3:16	När Rut kom tillbaka till sin svärmor frågade Noomi: ”Vem är du, min dotter?” [Frågan bottnar i Ruts identitet, samma fras ”vem är du” finns i vers 6 där Rut kallar sig Boas tjänarinna. Noomi undrar om planen fungerat, är hon fortfarande moabitiskan Rut eller Boas framtida fru?] Då berättade hon allt vad mannen hade gjort mot henne.
7193	RUT 4:1	[Kapitel 4 inleds med en ovanlig hebreisk ordföljd där subjektet kommer först. Det signalerar en ny scen i dramat. Genom att inleda med Boas namn förstärks fokus på honom och hur han är den som tar initiativet att återlösa Noomi och Rut.] Boas gick upp till stadsporten [stadens centrum för affärer, socialt umgänge och rättslig prövning] och satte sig där. [Rent topografiskt ligger Betlehem på en höjd och Boas går upp dit; jämför med hur Rut går ”ner” till tröskplatsen, se . Uttrycket ”upp till porten” är också ett idiomatiskt uttryck som motsvarar ”att ta upp ett ärende i en domstol”. Normalt skulle den som varit ute på fältet gått in genom porten och vidare till sitt hem inne i staden. Det gör inte Boas, han är fast besluten att ta sig an Noomi och Ruts sak på en gång på morgonen och stannar i porten. I antika Israel avgjordes rättsbeslut i stadens port tidigt på morgonen, se .] Just då [som av en händelse, ännu en Guds försyn, samma ord som i ] kom den återlösare som Boas hade nämnt om [för Rut] förbi. Boas sade till honom: ”Du den där (min anonyme herre utan namn), kom, slå dig ner här!” [Frasen ”du den där”, hebreiskans ”peloni almoni”, är svåröversatt. Ett liknande uttryck är NN, från latinets ”nomen nescio” som betyder ”jag vet inte namnet”. och översätts uttrycket ”på den och den” platsen för att benämna platser utan att för den skull avslöja exakta positioner. Varför väljer författaren, som annars är noga med namn i berättelsen, att använda detta uttryck? Troligtvis är det ett effektfullt sätt att visa hur han som inte ville föra vidare Elimeleks namn, inte själv namnges i berättelsen. På samma sätt som Orpa fungerar som en kontrast till Rut är denna icke namngivna man en kontrast till Boas.] Så han satte sig ned.
7196	RUT 4:4	Därför tänkte jag underrätta dig och säga: Förvärva det inför de som sitter här och de äldste av mitt folk. Vill du återlösa det, så återlös; men vill du inte återlösa, så säg till mig så jag vet det, för ingen annan än du har rätt att återlösa det, och jag är efter dig.” [Drygt tio år tidigare hade Elimelek och Noomi flyttat från Betlehem till Moab på grund av svält, se . Innan familjen tog ett sådant drastiskt beslut, som också var fyllt av skam, hade Elimelek säkert gjort allt för att rädda situationen. Troligen hade han sålt sin åkermark till någon utanför familjen, se . Under svälttider stod åkermark inte högt i kurs, så de ekonomiska svårigheterna fortsatte. Han stod då inför två val: Sälja sig själv som slav, se , eller flytta någonstans där det fanns mat. Han valde det sistnämnda och flyttade till Moab. Det hebreiska ordet ”mashar” i vers 3 översätts ibland ”sälja”, men har också betydelsen att ”överlämna”. I sammanhanget här är det Noomi som överlämnar nyttjanderätten och ger tillåtelse för deras återlösare att köpa tillbaka den mark som hennes man Elimelek hade sålt. Enligt Mose lag säljs aldrig mark permanent eftersom den tillhör Gud, se . Någon i släkten kunde alltid köpa tillbaka marken. Vart femtionde år, då det var jubelår, återgår marken till den ursprungliga familjen, se .] Han svarade: ”Jag vill återlösa det.”
7199	RUT 4:7	[Nu kommer en förklarande not för läsaren inför vers 8:] Vid den här tiden fanns en sed när man återlöste eller gjorde ett ägarbyte, att den ena parten tog av sig sin sandal och gav den till den andre. Det var på det sättet transaktionen bekräftades [inför vittnen] i Israel. [Seden med en sko kan jämföras med vår tids husaffär där ett kontrakt skrivs under och den nya ägaren får nycklarna till huset. Den som lämnade över sin lädersko, överlämnade rätten för köparen att trampa på marken som han tagit över. Här finns även en koppling till chalitzah-ceremonin, som beskrivs i . Leviratäktenskapet, hebreiska ”Yibbum”, var frivilligt. Om den närmsta släktingen inte ville uppfylla den plikten kunde kvinnan gå upp till porten och ta upp sitt fall. De äldste kallade då på återlösaren och han fick öppet säga att han inte ville ta på sig det ansvaret. Samtidigt löstes kvinnan och blev fri att gifta om sig med vem hon ville. Hebreiska ”chalitzah” betyder ”ta bort”. Än idag sker 10-20 sådana fall i Israel varje år. Synagogan använder en speciell chalitzah-sko som mannen får ta på sig. Under ceremonin tar kvinnan av skon, kastar iväg den och spottar i marken. Ganska tidigt i den judiska historien blev chalitzah att föredra över leviratäktenskap, och har varit normen sedan dess inom judendomen.]
7203	RUT 4:11	Allt folket vid porten och de äldste sade: ”Vi är vittnen! [Eftersom biblisk hebreiska inte har ett ord för ja, svarar folket med att återupprepa Boas sista ord ”edim”, vi är vittnen!] Må Herren (Jahve) göra den kvinna som nu går in i ditt hus [hem här i Betlehem] lik Rakel och Lea, de två kvinnor som byggt upp Israels hus. [Jakob, som Gud senare gav namnet Israel, födde tolv söner genom dem och deras bihustrur, se .] Må du bli mäktig (segerrik, framgångsrik) i området Efrata [området kring Betlehem] och ditt namn bli vida känt (ordagrant ’namnge en person’) i Betlehem. []
13944	PSA 1:1	[Psalmens tema betonar två vägar: den rättfärdiges väg och de gudlösas. I kontrast till den rättfärdige används ”gudlösa”. Det hebreiska ordet ”rasha” beskriver någon som inte vill ha med Gud att göra, någon som aktivt väljer bort honom. Ordet har sitt ursprung från ”resha” som beskriver ondska, synd och att bryta mot lagen. Ordet förekommer i vers 1, 4, 5 och 6. Beskrivningen börjar med vad den rättfärdige ”inte” gör i vers 1 för att sedan i vers 2 landa i var den rättfärdige har sin glädje. Skrivsättet förstärker att det krävs ett aktivt ställningstagande. Att leva rättfärdigt och säga ja till Gud innebär att säga nej till sådant som leder bort från honom. På hebreiska är de tre första orden: ”ashrei haish asher.” Rabbiner har påpekat hur framträdande sch-ljudet är i orden ”a-sh-rei hai-sh a-sh-er”! Genom alla tider, oavsett språk och kultur verkar det som om sch-ljudet har samma betydelse: ”Var uppmärksam och lyssna!” När ett barn är upprört och gråter säger föräldrar i Asien, Mellanöstern och Europa ”schh” för att lugna och trösta sitt barn. Uttrycket går inte att härleda till ett specifikt ord utan verkar ha sitt ursprung i själva sch-ljudet i sig. Även i finskan, som inte har sch-ljud, säger man sch när man vill att någon ska vara tyst. Vad är då orsaken till denna funktion med detta ljud? När en vätska forsar fram bildas ett liknande susande ljud. Vi kan höra vattnet ”susa” i en vattenledning när vi öppnar en kran. Blodet som pulserar i våra blodkärl genererar också ett brusande ljud. Det är det ljudet som ett barn hör när det ligger i sin mammas mage. Det är här språkforskare gör en koppling till detta ljud. Att födas anses som den största chock och stress vi utsätts för under hela vårt liv. När föräldrarna då säger ”sch” till sitt barn påminner det om tryggheten i mammas mage och har en lugnande effekt. Det är intressant att rent ljudmässigt inleds Psaltaren med tre sch-ljud. Det blir som en hälsning i ytterligare en språklig dimension till Guds barn: ”Var lugn, Gud har kontroll, det kommer att ordna sig!” Författare: Okänd, kanske David. Struktur: Psalmen ramas in av inledande och avslutande vers som beskriver de två vägarna. 1. De två vägarna, vers 1 2. Den rättfärdige beskrivs, vers 2-3 3. De gudlösa beskrivs, vers 4-5 4. De två vägarna, vers 6] ______ Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som inte går till de gudlösa (ondskefulla) för att få råd (vandrar efter, tar till sig deras råd), som inte står [gått in] på syndarens väg [är delaktig i ogudaktighet], som inte sitter bland hånfulla föraktare (sitter på bespottarens säte). [Pluralformen av ”välsignad”, hebreiska ”ashrei” beskriver en fullhet av välsignelser. Eftersom pluralformen inte finns på svenska översätts ordet med ”rikt välsignad” och ”mycket lycklig”. De tre verben: går, står och sitter, illustrerar ett gradvis ökat engagemang i ondskan. Även beskrivningen av de onda följer samma stegrande mönster: gudlösa, syndare och föraktare. Det börjar med ogudaktiga influenser och råd, fortsätter med delaktighet i synd och slutar med ett samförstånd och förakt mot Gud och det som är rätt. Ordet ”säte” har ofta betydelsen att undervisa andra, se . Även i svenskan används ordet ”lärosäte” i den betydelsen. Att sitta på ”föraktarens säte” handlar alltså inte bara om att själv förakta Gud och det som är rätt, utan också att uppmuntra och lära andra att göra det.]
13950	PSA 2:1	Varför larmar hednafolken (planerar nationerna uppror)? Varför tänker (begrundar, muttrar) folken tomma tankar? [Samma ord som används om den rättfärdige som ”begrundar” Herrens ord, se , används här för att beskriva hur folken fyller sig med fåfängliga tankar. Deras dåraktiga planer är lönlösa. Hednafolken syftar på folk som förenas av ett landområde, medan det andra ordet ”folken” mer har att göra med etnicitet. Det finns en övergång från det mer allmänna i ”nationerna och folken”, i vers 1, till att mer specifikt peka ut kungarna och härskarna för dessa i nästa vers. Crescendot i denna inledning kommer i vers 3 med deras föraktfulla uttalande.]
13959	PSA 2:10	Så därför, ta ert förnuft till fånga nu, ni kungar, låt er varnas (lär er och låt er bli tillrättavisade), ni domare (ledare) på jorden. [Verbet ”varnas” är i den passiva hebreiska verbformen nifal, en reflexiv verbform där subjektet både utför och tar emot handlingen. Formen förstärker inbjudan att ta emot erbjudandet att omvända sig medan det ännu finns tid.]
13970	PSA 3:9	Stå upp, Herre (Jahve)! Fräls (rädda) mig, min Gud (Elohim)! För du har slagit alla mina fiender på käkbenet, du har krossat de gudlösas (ogudaktigas, ondas) tänder. [I det poetiska språket med ”käkben” och ”tänder” liknas Davids fiender med vilda odjur vars styrka är i deras käkar och skräckinjagande tänder. Att slå på kinden betyder också förödmjukelse. Verbformen är perfekt i hebreiskan, och förstärker en förvissning om att Gud redan har gripit in.] Herren (Jahve) är frälsningen (ordagrant ”till Herren frälsningen”; bara hos Herren finns räddningen)! Över ditt folk är din välsignelse. [Ropet att ”stå upp och fräls mig” i vers 8 får här sitt svar. Det hebreiska ordet för frälsning som används sextio gånger i Psaltaren är Yeshua, det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på var vår frälsning finns.] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
13978	PSA 4:8	Många säger: ”Vem kan visa oss det goda?” [Även bland dem som följde David kunde missmod och rådlöshet tränga sig på. I förra psalmen fanns ett liknande uttryck där många ifrågasatte Davids gudsrelation, se . I denna dunkla och svåra prövning söker David ljus, råd och hjälp från Herren.] Lyft upp, Herre (Jahve), ditt ljus över oss. [Var god mot oss, samma fras som i den prästerliga välsignelsen, se .]
13981	PSA 5:2	Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen], till nechiloth (den som får ärva, blåsinstrument). En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David. [Det hebreiska ordet ”ha-nechiloth” används bara här i hela Bibeln och betydelsen är inte känd. Ordet är i plural och bestämd form. Det kan vara förknippat med ordet för flöjt, hebreiska ”chalil”. I så fall syftar det på att psalmen ska framföras med inslag av någon form av blåsinstrument. Det snarlika verbet ”nachal” beskriver hur någon får ett arv. Fadern säger till Sonen i att begära hednafolken i arv. Den tolkningen gör den grekiska översättningen Septuaginta och den latinska Vulgata som båda skriver ”för henne som ärver”. Då åsyftas Jesu brud, församlingen, som genom honom har ett löfte om ett arv – evigt liv, se . Den grekiska översättningen Septuaginta översätter ”till slutet” istället för ”till den strålande ledaren”.] ______
13984	PSA 5:5	Herre (Jahve), på morgonen hör du min röst, på morgonen riktar jag mig till dig (förbereder och framlägger mina planer), och väntar (håller utkik, är som en vaktpost som aktivt spejar) [på bönesvaret]! [Den sista delen av meningen är svår att översätta. Verbet ”förbereder”, hebreiska ”arak”, står utan objekt. Ordet används för hur prästerna tände offeraltaret och förberedde offret, se . Det används också om att duka ett bord, se , eller strukturera och ordna i rader, se . Betydelsen här är troligtvis att på morgonen då den kommande dagen struktureras med allt som ska göras, ber David om Guds hjälp, men eftersom ordet så ofta används inom tempelgudstjänsten finns även aspekten av att morgonbönen är en gudstjänst och offer som förbereds. I vers 9 beskrivs innehållet i dessa böner.]
13992	PSA 5:13	Men glädja sig må alla de som tar skydd (sätter sitt hopp och förtröstan) till dig; låt dem jubla (ropa i triumferande glädje) för evigt! [Verbet ”glädja sig” står först i hebreiskan, och visar på en förvissning om utgången.] Beskydda (täcka, överskugga, försvara) dem, så att de som älskar ditt namn kan fröjda sig! För du välsignar den rättfärdige, Herre (Jahve), som med en stor [rektangulär] stridssköld med nåd (favör, välbehag, ömhet) omger (skyddar, omsluter) du honom [på alla sidor]. [Den sista versen består av sju hebreiska ord. På samma sätt som psalmen inleddes med två kiasmer, avslutas den med en kiasm där Herrens personliga namn står centralt.]
13997	PSA 6:5	Min själ (mitt innersta, hela min varelse, hebreiska ”nefesh”) är djupt oroad, men du Herre (Jahve) ... hur länge ... [Versen avslutas inte, detta är ett sätt att uttrycka starka känslor. David är så rörd att det blir ett avbrott.]
13998	PSA 6:6	Vänd tillbaka, Herre (Jahve), rädda mitt liv (min själ, mitt innersta, hebreiska ”nefesh”), rädda mig på grund av din nåd (omsorg, trofasta kärlek).
13999	PSA 6:7	För (eftersom) de döda tänker inte på dig. Vem i dödsriket (Sheol) tackar (prisar) dig?
14018	PSA 7:15	gör sina dödliga vapen redo och gör sina pilar till flammande pilar [som användes vid belägring och sköts in mot den befästa staden]. [Vers 13-14 har bara ”han” som subjekt i den hebreiska texten. Närmaste subjekt är ”den som inte vill omvända sig” i vers 13. Det blir då också en parallell till vers 16 där den människa som inte vill omvända sig gräver sin egen grop; på samma sätt vässar och riktar han här sina vapen mot sig själv och sin egen undergång. En annan tolkning är att det andra ”han” i vers 13 är Gud som förbereder domen, se vers 12. Ordet för ”känner ilska” i vers 12 är hebreiska ”zaar”, det är enda gången det används i Psaltaren och beskriver Guds vrede över orättfärdighet, men används även om att förbanna och tala emot något, se .]
14024	PSA 8:3	[Refräng:] Herre (Jahve), vår Herre (Adonai) [Gud, du som har all makt], hur majestätiskt (mäktigt, stort, ståtligt, härligt) är inte ditt namn (rykte) över hela jorden! [Psalmen inleds och avslutas med lovprisning, se vers 10] För din ära (ryktet om dig) sträcker sig över himlarna (stjärnorna, universums yttersta gräns). [Guds ära sträcker sig uppåt över himlarna. Vers 2b hör ihop med vers 9 där människans ära sträcker sig nedåt från himlarna till havet.]
14027	PSA 8:6	Vad är då en [bräcklig] människa, att du tänker på (lägger märke till, kommer ihåg) henne? Vad betyder då människosläktet (hebreiska ”Adams son”, kollektivt substantiv), att du har omsorg om henne (vakar över, bryr dig om människan så mycket),
14037	PSA 9:6	För du har hävdat min rätt och fört min rättssak, du har satt dig på din tron som en rättfärdig domare. [Den andra hebreiska bokstaven är: ב – Bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Ordet ”vänder tillbaka” börjar på Bet. Det förstärker tillförsikten om att Gud en dag kommer att döma rättvist. David behöver inte själv hämnas sina fiender, det finns inga bakdörrar, han litar på Herren. Verben i vers 5-7 är i perfekt. Det kan beskriva en nyss vunnen seger som redan har inträffat. Det kan också vara ett uttrycksätt som kallas ”profetisk perfekt” som förstärker vissheten i Guds ingripande. Det är inte ovanligt att kommande profetiska händelser i Gamla testamentet beskrivs som om de redan har hänt, så säkert är fullbordandet. Gud sitter på tronen. Löftet att han kommer att döma de ogudaktiga är så säkert att det beskrivs som det redan har hänt.]
14043	PSA 9:12	Och de som känner ditt namn förtröstar på dig, för du överger inte dem som vänder sig till (söker, har en relation med) dig. [Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I vers 8-11 är det orden ”men” och ”och” som börjar med den bokstaven. Stycket är längre än normalt, i vanliga fall följer två verser varje bokstav, se 2-3, 4-5, 12-13, 14-15 osv. Dock bröts detta mönster i vers 6-7, när de ogudaktiga nämndes. Då blev styckena istället kortare och var bara en vers lång. Bildligt och strukturellt läggs nu vers 10-11 till och kompenserar för den oreda som ogudaktigheten ställde till med tidigare. Temat i dessa ”extra” verser ger också tröst för den som drabbats av ondska och ogudaktighet. Herren liknas vid en stark fästning och en försäkran om att han inte överger den som vänder sig till honom.]
14046	PSA 9:15	Var barmhärtig(nådig, förbarma dig), Herre (Jahve). Se hur jag plågas av dem som hatar mig! Lyft bort mig från dödens portar;
14047	PSA 9:16	så att jag kan berätta (räkna upp) allt ditt lov [allt lovvärt du gjort] i dotter Sions portar [en kärleksfull poetisk titel på staden Jerusalem] och glädja mig i din frälsning. [Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – Chet. Tecknet avbildar ett staket. Bokstaven symboliserar något som binder samman och inhägnar, rent fysiskt som ett staket eller en mur, eller socialt som vänskap och kärlek. I denna vers är det ropet efter barmhärtighet, ”Var barmhärtig”, i vers 14 som börjar med denna bokstav. Användningen här belyser Guds starka kärlek till mänskligheten. Ordet för ”se” i vers 14 har en djupare innebörd än att bara se, det handlar om ett engagemang som kommer att resultera i ett handlande.]
14053	PSA 10:1	Varför, Herre (Jahve), står du långt borta, döljer dig [dina ögon, ditt ansikte] i tider av brist (torka, nöd)? [Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Den är storleksmässigt den längsta bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det gör att den står ut i en text och är väl synlig eftersom det är den enda bokstaven som är så hög så den sticker upp ovanför den tänkta topplinjen längs överkanten på bokstäverna. Tecknet avbildar en stav eller oxpiska. Den beskriver ofta auktoritet, eller något som motiverar och gör så att något sker. Ordet ”varför” börjar med denna bokstav och förstärker frågan varför det ibland verkar dröja innan Herren griper in. Varför upplevs det som om Gud står långt borta, han är ju störst, på samma sätt som Lamed sticker upp och utmärker sig, borde väl Gud synas här på jorden? En del av svaret kommer i vers 2-11 där ogudaktighet stör Guds ordning och skymmer honom.]
14055	PSA 10:3	För (ja, anledningen är att) den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) prisar (ropar ”halleluja”, berömmer sig av, är stolt över) sin egen aptit (lystnad, sina begär), och välsignar den girige [den som rånar och stjäl] och föraktar Herren (Jahve). [Versen börjar med ordet ”för”, hebreiska ”ki”, och kopplar ihop de kommande verserna 3-11 med föregående inledande text i vers 2 eller 1. Det kan vara en förklaring till den gudlöses högmod och agerande mot de svaga i vers 2 eller höra ihop med psalmistens inledande fråga varför Gud upplevs stå långt borta i vers 1. Ordet ger avstamp för en fortsatt tanke som nu utvecklas mer i detalj. Läsaren kommer i följande verser få en inblick i den gudlöses ord, tankar och resonemang. Versens andra del kan också översättas ”den som rånar andra föraktar Herren”. Oavsett exakt översättning är huvudbetydelsen tydlig. Den ogudaktige prisar ogudaktighet och föraktar Herren.]
14063	PSA 10:11	Han tänker (säger i sitt hjärta): ”Gud har glömt det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.” [Vers 4 och 11 ramar in beskrivningen av den ogudaktige med hans citat om att Gud inte skulle ställa någon till svars och se vad som sker. Även vers 13 har liknande citat. Efter sex saknade bokstäver återupptas det akrostiska mönstret nu i vers 12.]
14065	PSA 10:13	Varför får den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) förakta (häda) Gud? [Hur kan du tillåta det?] Han tänker (säger i sitt hjärta): ”Du kommer inte ställa mig till svars (begära något, söka, efterfråga något från mig).” [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud. Det symboliserar ofta att stå bakom någon. I den här versen är det ordet ”Stå upp” som börjar på den bokstaven. Det förstärker den längtan, att efter 9 verser där den ogudaktige har beskrivits, måste Gud gripa in! Perspektivet i den andra delen av vers 13 skiftar från tredje till andra person, från ”han tänker” till ”du säger”. Det ger extra betoning på arrogansen i uttalandet. Tillsammans med bokstaven Qof, som avbildar baksidan av ett huvud, är det som den gudlöse gör detta uttalande öppet, helt hörbart, bakom ryggen på Gud. Psalmisten frågar sig hur Gud kan tillåta detta!]
14083	PSA 12:6	De säger: ”Vår tunga ger oss makt (seger), våra läppar tillhör oss (vi kan säga vad vi vill), vem är herre över oss?”
14086	PSA 12:9	Du, Herre (Jahve), ska bevara dem [de svaga och hjälplösa i vers 5], du ska alltid beskydda var och en av dem från detta [onda] släkte. De gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) går (vandrar, stryker, paraderar) omkring på alla sidor [de verkar finnas överallt i samhället, som vilddjur redo att förgöra], när det usla (omoralen, dåraktiga) upphöjs av människorna (människors barn). [Versen är svåröversatt. Ordet ”usel”, hebreiska ”zullut”, används bara här men utifrån närbesläktade språk kan det betyda något i stil med ”moraliskt dåraktigt beteende”. Jesaja skriver hur människor kommer att kalla ont för gott och gott för ont, se .]
14100	PSA 15:1	En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David. ______ Vem får vistas (ha sin temporära boning) i ditt tabernakel? Vem får bo (ha sin permanenta boning) på ditt heliga berg? [Som svar på dessa frågor följer ett antal satser med positiva och negativa föreskrifter. Gud är helig och begär fullkomlighet i ord och handling. Psalmen har flera beröringspunkter med de tio budorden, se . Psalmen har ibland kallats ”Davids Bergspredikan”, se . Jesus avslutar sex punkter i Bergspredikan med orden ”Var fullkomliga på samma sätt som er Fader är fullkomlig”, se . Jesus höjer inte ribban för att sålla bort dem som inte duger. Han gör det för att vi ska inse att vi inte klarar det utan hans nåd.]
14108	PSA 16:4	De som springer efter (väljer) andra gudar mångdubblar (multiplicerar) sina problem (bedrövelser, sorger, smärtor). Jag vill inte offra drickoffer av blod till dem, eller ta deras namn på mina läppar [svära en ed på deras namn]. [Vers 3-4 är svåröversatta. De heliga skulle kunna syfta på Guds änglar, se , men eftersom de ”är i landet” är det troligare att det handlar om Guds folk eller det religiösa ledarskapet, se . Vers 4 är ännu svårare att översätta. Versen kan beskriva de israeliter som utöver Herren också tillber andra gudar, så kallad synkretism, eller ren avgudadyrkan. Oavsett så är poängen att dessa mångdubblar sina sorger eftersom dessa tyranniska avgudar kräver avskyvärda riter och offer. Det är ironiskt att denna vers om just avgudadyrkan är svårtydd. Det förstärker faktiskt litterärt poängen att avgudadyrkan är något obegripligt i Guds ögon och något vi inte ska ägna oss åt!]
14116	PSA 17:1	En bön (hebreiska ”tefillah”). Av David. [Detta är den första psalmen som har frasen ”en bön”, hebreiska ”tefillah”, i inledningen, de övriga är: 86, 90, 102 och 142.] ______ Hör, Herre (Jahve), rättfärdighet! [Den korta öppningsfrasen är svår att översätta. Ordet ”rättfärdighet”, som i hebreiskan är ett substantiv, kan tolkas som att bönen gäller en rättfärdig sak eller att författaren anser sig vara rättfärdig och oskyldig. Ett sätt att översätta skulle kunna vara: ”Hör rättfärdigheten som talar genom mig.” Ordet ”rättfärdighet” kan också fungera som ett adjektiv som belyser Guds karaktär. Det blir då en önskan om att Gud i sin rättfärdighet ska höra Davids bön och gripa in och skipa rättvisa. Den trevande inledningen kan vara medvetet formulerad öppen för flera tolkningar. Vi får inte heller glömma att texten är skriven till musik som också förstärker orden, känslan och stämningen. Tänk dig hur David tar fram sin harpa och börjar spela. Efter ett musikaliskt intro kanske den första frasen viskas fram med en paus mellan varje ord: ”Hör, Herre... rättfärdighet...” Efter ytterligare ett instrumentalt parti görs sedan en ny ansats som formar en fullständig mening med en önskan om att Herren uppmärksamt ska lyssna på hans rop.] Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop! Lyssna till (vänd ditt öra mot) min bön, den kommer inte från falska läppar (det är ärliga sanna ord).
14119	PSA 17:4	Vad det gäller människors handlingar [vad de onda sysselsätter sig med, hur de lever sina liv], har jag med hjälp av dina läppars ord (dina instruktioner, din vägledning) iakttagit [och på så sätt undvikit] våldsverkarens stigar (sätt att leva, välkända, upptrampade gångvägar).
14122	PSA 17:7	Visa mig en särskild (extra mycket) kärleksfull nåd (omsorg, trofasthet) [i den hårt ansatta situation jag är i just nu behöver jag ett mirakulöst ingripande], du som med din högra hand (din makt) räddar den som tar skydd (har sin tillflykt) hos dig, från de som reser sig upp [mot mig].
14130	PSA 17:15	Jag för min del, i rättfärdighet [till skillnad från de orättfärdigt rika] ska jag få skåda ditt ansikte (vara i din närhet) [], när jag vaknar blir jag mättad i din gestalt (avbild). [Vaknar kan tolkas som att vakna från fysisk sömn, se vers 3, bildligt från natten och mörkret till en ny ljus dag, eller vakna upp efter döden till en evighet tillsammans med Gud.]
14137	PSA 18:7	Dödsrikets (Sheols) rep virade (snodde) sig runt mig, dödens snaror mötte mig (dödsfällorna kastade sig mot mig). [Vers 5-6 formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den drabbade David. Döden personifieras i ett rytande hav med stormande vågor och farliga strömmar. Rep och snaror trasslar in sitt offer och drar ner det i djupen. Havet är ofta en symbol för folk och nationer i kaos och uppror, se . Fördärvet i vers 5 är det hebreiska ordet ”belial” som också beskriver undergång. I Qumranskrifterna framställs Belial i form av en person som är Guds fiende och som lockar till avfall. Paulus använder ordet i den betydelsen när han retoriskt frågar vilken samhörighet Jesus kan ha med Beliar, se . Den arameiska översättningen tolkar ordet som ”utan ok”, och då är betydelsen att man lämnat Guds lag och lever i laglöshet.]
14162	PSA 18:32	[Nu kommer fem verser som beskriver Herren:] Vad det gäller Gud (El) [den ende sanne Guden] – hans väg (sätt att agera) är utan brist (har integritet), Herrens (Jahves) ord (löfte, tal) är rent (prövat, luttrat som metall utan slagg) [], han är en sköld för alla som tar sin tillflykt i honom.
14167	PSA 18:37	[Vers 36-46 fortsätter att beskriva Herrens gärningar, men går tillbaka till att tilltala honom med ”Du”. På samma sätt som i vers 31 inleds detta stycke med en extra lång mening. Ordet för strid/krig i vers 35 och 40 ramar in vers 36-39.] Du gav mig din frälsnings sköld, din högra hand upprätthåller mig; din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).
14181	PSA 18:51	Därför vill jag tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) dig inför folken, Herre (Jahve), och lovsjunga ditt namn. [Versen citeras i .] Stora segrar ger Herren (Jahve) åt sin konung, han handlar trofast (nådefullt, med omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [syftar också på Messias], mot David och hans ätt [säd, singular, se ] för evigt.
14184	PSA 19:3	[Det första stycket beskriver hur stjärnorna talar utan ord. Hebreiska ordet för att förkunna i vers 2 används ofta för matematiska beräkningar och antal. Det används i där Abraham uppmanas att räkna stjärnorna. Vår galax, vintergatan, har omkring 200 miljarder stjärnor. Av alla dem är omkring 5 000 synliga för blotta ögat. De närmsta stjärnorna ligger 4 ljusår från jorden och de mer avlägsna flera tusen ljusår bort. En stjärna vi ofta kan se i Sverige är sommarstjärnan Vega. Den har ett avstånd på 25 solår från jorden. Det innebär att det ljus vi ser när vi tittar på stjärnan strålade ut för 25 år sedan och färdades med ljusets hastighet under 25 års tid innan det nådde jorden. Avståndet är svindlande 240 biljoner kilometer. Ett sätt att göra den siffran mer greppbar är att skala ner avståndet. Låt säga att avståndet till Vega skulle motsvara sträckan mellan Stockholm och Rom, som är 250 mil, hur långt skulle man färdas innan man passerar månen? Redan efter några få millimeter skulle vi då ha passerat månen!] Himlarna förkunnar (dokumenterar) [berättar med matematisk exakthet om] Guds (Els) härlighet (tyngd, dignitet, mättade gudsnärvaro), skyn (fästet) förkunnar hans händers verk (vittnar om, visar ständigt vad han gjort).
14195	PSA 19:14	[Nu kommer Psalmens sista sektion. Först har naturen talat och vittnat om att det finns en skapare, se vers 2-7. Sedan uppenbarar Bibeln med mer detaljer vem Gud är, se vers 8-12. Till sist kommer människans respons som blir en bön om att hela livet ska få harmonisera med universums ordning och rytm.] Vem kan förstå (märka, uppfatta, se) alla sina oavsiktliga synder (brister, felsteg)? Straffa mig inte för (befria mig från) alla mina dolda (omedvetna) synder [som jag inte ens är medveten om],
14226	PSA 22:6	Våra fäder förtröstade på dig, de förtröstade på dig (litade på, var trygga i dig), och du befriade (räddade) dem.
14233	PSA 22:13	Var inte långt borta ifrån mig, för nöden är nära (en trång passage, en pressad och ångestladdad situation), och det finns ingen som hjälper.
14235	PSA 22:15	De spärrar upp sina gap mot mig, de är som lejon som gång på gång river (sliter sitt byte i stycken) och ryter. [Ordet för omringar är också att kröna och binda en krans. Här finns en koppling till törnekronan som soldaterna band, se . Bashan motsvarar området för nuvarande Golanhöjderna. En av ordets betydelser är ”bördig mark”, vilket är en lämplig beskrivning på detta område norr och öster om Galileiska sjön, som också är känt för sina stora välgödda tjurar. Området tillhörde halva Manasses stam. Vid Jesu korsfästelse liknas fariséerna och de skriftlärda, Jesu egna landsmän, vid dessa tjurar som stångar och trampar ner Jesus med sin makt och auktoritet. Liknande bildspråk finns även i . Ordet ”Bashan” betyder ”orm” och kopplar an till en andlig, demonisk dimension. Bakom människors hån av Jesus finns en ond makt. Jesus säger att fariséernas fader är djävulen, se . Ugaritiska lertavlor från 1200 f.Kr. benämner Bashan som ”ormens plats”. Området har ofta förknippats med ockult verksamhet. I grottorna vid foten av berget Hermon ansågs det finnas en portal till dödsriket. Här tillbads avgudar som Baal och Pan. Inom judisk teologi var det i detta område som Guds söner steg ned och beblandade sig med människors döttrar, se . Kungen Og från Bashan, som Josua besegrade, omnämns som ”den siste av rafaéerna”. Rafaéer är ett hebreiskt ord för jättar. Hans säng, eller grav, var 4 meter lång, se . Det är alltså till denna speciella plats, hit till grottorna och templen i Caesarea Filippi, som Jesus tar lärjungarna och undervisar dem om att ”dödsrikets portar” inte har makt över församlingen, se . Jesus berättar att han måste gå till Jerusalem och utstå mycket lidande genom översteprästerna och de skriftlärda, bli dödad, men uppstå, se . Kopplingen mellan Bashans tjurar i Psalm 22 och Jesu omnämnande av översteprästerna och de skriftlärda är slående. Det är här ”på ormens plats” som Petrus säger: ”Du är Messias, den levande Gudens son”, se . Ett uttalande som måste ha väckt avsky i den onda världen. Den verkliga fienden och kampen blir tydlig i Jesu ord just på den här platsen mot den som influerat Petrus att Jesus inte behöver dö på korset: ”Gå bort ifrån mig Satan”, se .]
14238	PSA 22:18	Hundar [symboliskt för icke-judar, syftar på de romerska soldaterna som korsfäste Jesus] samlas runt mig. En här av kriminella (ondskefulla män) omringar mig, de har genomborrat (spetsat) mina händer och fötter. [I judiska biblar står det: ”mina händer och fötter är som ett lejons händer och fötter.” Dessa bygger på den masoretiska texten som sammanställdes på 1000-talet e.Kr. Översättarna ändrade en bokstav så betydelsen blev ”lejonets” istället för ”genomborra”. Det är en liten skillnad där bokstaven Vav, som är ett långt streck, kortades ned till att bli bokstaven Jod. Dock har Septuaginta, den grekiska översättningen av den hebreiska texten översatt med ”genomborra”. Den blev klar 132 f.Kr. och ligger närmare de ursprungliga texterna. Detta bekräftades 1997 när Psalm 22 från Dödahavsrullarna som hittas på 1950-talet publicerades. I denna hebreiska text från 200 f.Kr. används det hebreiska ordet ”genomborra”.]
14251	PSA 22:31	Alla mäktiga (de som har framgång och överflöd) på jorden ska äta och böja sig inför honom, alla som är på väg ner till stoftet [döden, graven] ska böja sig inför honom, även de som inte själva kan hålla sig vid liv. [Vers 30 är svåröversatt, ordagrant står det: ”de åt och böjde sig, alla feta på jorden; inför honom ska alla böja sig som går ner i stoftet; den själ som inte kan hålla sig vid liv”. Ordval och paralleller med tidigare verser hjälper dock i förståelsen. Ordet för stoft används i vers 16 för ”dödens stoft”, vilket förstärker att det handlar om graven och döden. I vers 27 står det att ”de ödmjuka” ska ”äta och bli mätta” och här i vers 30 att ”alla mäktiga på jorden” ska ”äta och böja sig för honom”. Ordet som översätts mäktiga betyder ordagrant ”fet” i hebreiskan och beskriver överflöd, framgång och ett gott liv. Vers 28 deklarerar att alla på hela jorden ska böja sig inför Herren. Detta universella uttalande förstärks av de två kringliggande styckenas motpoler; de ödmjuka/låga i vers 27 och de mäktiga/välbärgade i vers 30. Alla människor ska komma ihåg det som har hänt, vers 28. Alla ska komma ihåg Jesu försoningsverk och alla oavsett livssituation ska böja sig inför den uppståndne Jesus, se !]
14252	PSA 22:32	Kommande släkten ska tjäna honom, det ska berättas om Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) för nästa generation (släkte). De ska komma och berätta om hans rättfärdighet till ett folk som ska födas, att han har utfört detta [att allt är fullbordat]. [Vers 31-32 talar om nästa generation. Det hör ihop med Jakobs och Israels barn i vers 24 och ramar in detta avslutande stycke i psalmen.]
14254	PSA 23:2	På gröna ängar (ordagrant ”spirande betesmarker”) låter han mig vila (lägga mig ner); till lugna (stilla, rofyllda) vatten (ordagrant: ”vatten som viloplats”) för han mig (varsamt). [Vis av erfarenhet visste David att man måste leda fåren till lugna friska källvatten. Strömmar och störtfloder utgör nämligen en livsfara för ett får – mer än de själva förstår. Samma ord för att ”leda”, på hebreiska: ”nahal”, används av Jesaja när han beskriver hur Herren varsamt leder tackorna och bär lammen, se .]
14255	PSA 23:3	Min själ (hela min varelse, mitt liv) vederkvicker (förnyar, återupprättar) han och han leder (visar, går före och guidar) mig på rätta (ordagrant ”rättfärdighetens”) vägar (spår) [herdar kände sedan gammalt till de välkända lederna] för sitt namns skull [för sitt eget goda rykte, sin ära]. [Verbet ”vederkvicker” har innebörden av att återställa och föra tillbaka. Verbet ”leder” är inte samma ord som i vers 2, utan det mer generella hebreiska ordet ”nachah” som beskriver hur en fåraherde för fram sin hjord. I Mellanöstern drivs inte hjorden på bakifrån, utan herden går framför dem och leder dem. De två verben (vederkvicker och leder) är placerade intill varandra centralt i versen. Tillsammans skapar de en helhetsprocess som skulle kunna översättas ”bli förd tillbaka genom att låta sig ledas”. De hebreiska verbformerna som används förstärker att Gud känner till vårt bästa och leder oss tillbaka till källan gång på gång.]
14258	PSA 23:6	Ja (så är det verkligen), din godhet och nåd (trofasthet, omsorgsfulla kärlek) ska förfölja (jaga, energiskt följa) mig varje dag (alla dagar) i mitt liv. Jag vill återvända till [bo i] Herrens (Jahves) hus (tempel, familj) alla mina dagar (ordagrant ”till dagars längd”). [Versen inleds på hebreiska med ”ach” som betyder ja, sannerligen, endast eller bara. Meningen förstärks också av att ordet ”förfölja” används. Ordet används i vanliga fall för att beskriva hur någon är jagad eller förföljd. Här används det istället för att beskriva hur Guds godhet och trofasthet inte släpper den ur sikte som följer honom – den gode Herden, se . Den andra raden använder ett hebreiskt ord som betyder att återvända. Ordet har en rik innebörd och beskriver här hur någon återvänder gång på gång till templet för att tillbe. Även om man inte rent fysiskt bodde i templet som leviterna gjorde under tjänstgöringen, kan det ändå betyda att det var här man kände sig som hemma. Den grekiska översättningen Septuaginta väljer ”att bo” som också målar innebörden av att ha sitt hjärtas hemvist och boning hos Herren i templet.]
14261	PSA 24:3	Vem får gå upp på Herrens (Jahves) berg? Vem kan stå upprätt i hans helgedom? [Herrens tempel i Jerusalem, se .]
14266	PSA 24:8	Vem är denne ärans Konung (kung av härlighet)? Det är Herren (Jahve), stark [som en kraftfull armé] och mäktig (en stridsman) – Herren (Jahve) mäktig i strid.
14268	PSA 24:10	Vem är han, denne ärans Konung (kung av härlighet)? Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) – han är ärans Konung Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] [Psalmen kan ha framförts av David när arken fördes in i templet. Arken som symboliserar Guds närvaro och även pekar profetiskt på hur Jesus en dag rent fysiskt ska träda in i Jerusalem och hyllas som kung. Portarna som tilltalas syftar på stadens och templets dörrar, men det finns även en andlig tillämpning – att öppna sitt hjärtas dörr och låta Jesus komma in, se . Mitt i den mästerliga poesin med ”Höj era huvuden, ni portar…” och ”låt höja er ni eviga dörrar” finns en grammatisk liten skillnad som betonar och indikerar att Jesus kommer två gånger till Jerusalem. Första gången används en passiv verbform: ”låt höja er ni eviga dörrar ”. Vägen var öppen när han ödmjukt red in på en åsna bland hyllande skaror som välkomnade honom med palmblad och ropade ”Hosianna, Davids son!”. Andra gången är verbet i aktiv imperativ form: ”höj er ni eviga dörrar ”. Denna gång kommer Jesus tillbaka till jorden med himmelska härar för att upprätta sitt tusenårsrike. Vid sin andra ankomst är Jerusalem belägrat och Jesus ”slår själv upp dörrarna”, se .]
14273	PSA 25:5	Led mig i din sanning (trofasthet), och lär mig (träna mig), för du är min Gud som frälser (befriar, ger seger); jag väntar på dig (hoppas, söker dig ivrigt, förväntar mig svar) hela dagen. [Den femte hebreiska bokstaven är: ה – He. Tecknet avbildar ett fönster. Det symboliserar att se och att ha perspektiv. I denna vers är det orden ”led mig” som börjar med denna bokstav, detta belyser att det bara är hos Gud som vi får rätt perspektiv i vårt liv. Versen är kortare än tidigare verser och hör ihop med nästkommande. Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I denna vers är det ordet ”och” som börjar med denna bokstav. Detta förstärker att det är i Guds sanning, som föregående rad talar om, som vi ska söka.]
14279	PSA 25:11	För ditt namns (ryktes) skull, Herre (Jahve), förlåt mina felsteg (synder, skulder) för de är många. [Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Tecknet avbildar en oxpiska och symboliserar ofta undervisning. I denna vers börjar ordet ”för” med denna bokstav och förstärker att Herren förlåter och lär oss. Vers 10 skulle kunna ge intrycket av att det inte finns något hopp för den som misslyckats. Herrens karaktär kräver dock både fullständig lydnad och att han kan ge nåd. Psalmen visar på det paradoxala förhållandet mellan kravet på absolut trohet mot Gud och möjligheten att förlita sig på hans nåd och förlåtelse.]
14280	PSA 25:12	Var finns den människa som fruktar (vördar, respekterar, ärar) Herren (Jahve)? Honom ska Herren (Jahve) undervisa vilken väg han ska välja (hur han ska leva). [Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar orden ”Var finns” på denna bokstav. Det förstärker frågan om det finns någon bland alla människor som tillber Herren?]
14284	PSA 25:16	Vänd dig till mig och var nådefull (ha medlidande, hjälp mig), för jag är ensam (sårbar) och betryckt (lider). [Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – Pe. Tecknet avbildar en öppen mun med en tunga i. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet ”Vänd dig” som börjar med denna bokstav, och förstärker ropet efter gemenskap med Gud.]
14286	PSA 25:18	Se mitt lidande och min nöd (smärta, tunga börda), och förlåt mig (lyft upp, bär) alla mina synder (misstag). [Här bryts mönstret, i stället för den nittonde hebreiska bokstaven ”Qof”, används den tjugonde ”Resh” här. Tecknet ”Resh” avbildar framsidan av ett huvud och symboliserar att se och observera. Qof som saknas avbildar ett huvud sett bakifrån. Varför bryts mönstret just här? En ledtråd kan vara att se vilka ord som börjar på Qof som psalmisten skulle kunna ha använt. Bokstaven Ordet ”jag ropar” börjar på denna bokstav, se . Kan det vara så att psalmistens egna ord har tagit slut och han har insett att det inte finns något han själv kan göra, i stället vädjar han till Gud att se hans lidande och förlåta hans synd. Ett annat är ord som börjar på Qof är ”vänta”, se . Behovet är så akut, det finns ingen tid att vänta. Genom att hoppa över bokstaven med bilden på ”huvudet bakifrån” och istället gå direkt på ”huvudet framifrån” förstärker bönen att Gud ska se hans lidande, vers 18, och även vad hans fiender gör, se vers 19!]
14300	PSA 26:10	människor med onda planer i sina händer, och vars högra hand är full av mutor. [Vers 9-10 är en bön om att inte räknas i samma grupp som syndare och mördare. Som vanligt i Psaltaren involverar mord inte bara den fysiska handlingen utan också sveket och lögnen bakom mordet. Den som bokstavligen har blod på sina händer är sällan den som är ytterst ansvarig, deras händer är istället fulla av mutor. Ett exempel är Isebel och Nabot, se 1 Kung 21:1-16. Dessa händer i vers 10 som är skyldiga står i skarp kontrast till psalmistens händer i vers 6 som är oskyldiga.]
14302	PSA 26:12	Min fot står på jämn (plan, säker, trygg) mark, i den stora församlingen (skaran) ska jag lovprisa (böja mig inför) Herren (Jahve)! [Psalmen avslutas med förtröstan, den smala stigen längs med ravinen i vers 1 har lett till en jämn platå, en säker och trygg plats. Verbet ”står” fullbordar kopplingen till Psalm 1:1 med verben: gå, stå och sitta. Det hebreiska ord som översatts till ”jämn mark” kan också ha betydelsen ”moraliskt upprätt”. Centralt i versen finns två prepositioner ”på” och ”i” som håller ihop meningen. Här kombineras vardagslivet och det inre livet med Gud. Psalmisten ”står” tryggt och han ”böjer sina knän”. Ordet för lovsång är ”barach” och har sitt ursprung i ordet för knä, ”berech”, och att böja sig inför någon i tillbedjan.]
14303	PSA 27:1	Av David [innan han blev smord till kung]. [Den grekiska översättningen Septuaginta tillägger här att David blev smord till kung innan han skrev denna psalm. Detta finns dock inte med i den hebreiska texten, men det är tydligt att dessa tankegångar och tolkningar fanns omkring 200 f.Kr. då den hebreiska texten översattes till grekiska.] ______ Herren (Jahve) är mitt ljus [] och min frälsning (befrielse, räddning, trygghet)! Vem skulle jag frukta (vara rädd för)? Herren (Jahve) är mitt livs tillflykt (värn, skydd, säkra fästning – den som försvarar mig)! Vem skulle jag förskräckas (fasa, skaka) inför? [Det hebreiska ordet för frälsning som används sextio gånger i Psaltaren är Yeshua – det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på att vår frälsning finns hos Gud. Han är lik en säker fästning där jag snabbt kan söka skydd vid fara. I psalmen finns ofta uppräkningar i par och tripletter. Herren nämns två gånger i första versen och beskrivs med tre ord: ”ljus, frälsning och tillflykt”. David beskriver dem som kommer emot honom i vers 2 med tre ord: ”onda människor, motståndare och fiender”.]
14310	PSA 27:8	Mitt hjärta säger om dig [hjärtat talar på Guds vägnar och uppmanar]: ”Sök [plural] mitt ansikte.” [Versen är svåröversatt. Ordet ”sök” används två gånger i denna vers. Första gången är det i plural, andra person, imperativ. Det antyder troligtvis att uppmaningen i psalmistens hjärta, som kommer från Guds hjärta, inte bara syftar på David utan är en inbjudan till allt Guds folk att söka hans ansikte. I denna vers finns även en antydan om att Gud vill bo i mänskliga hjärtan genom tro, se . Den andra gången ordet ”sök” förekommer, se nedan, är ordet i singular och första person. Här syftar det på psalmistens personliga relation med Gud, se även .] Ja, jag söker [singular] ditt ansikte, Herre (Jahve),
14311	PSA 27:9	dölj inte ditt ansikte för mig (ignorera mig inte). Avvisa mig inte (kasta inte bort mig) i vrede, du som varit min hjälp; överge mig inte, lämna mig inte, du min frälsnings Gud. [I dessa två avslutande rader i vers 9 beskrivs två situationer där Gud ”sitter” och ”går”. I den första liknas Gud vid en sittande kung som potentiellt avvisar den som söker nåd hos honom. I den andra är Davids oro att Gud ska gå sin väg, som en vän som lämnar någon när det är som svårast. Vår familj, och speciellt våra föräldrar, är de som vi förväntar oss förblir lojala mot oss, oavsett vad vi går igenom och anklagas för. I nästa vers tas just denna djupaste av mänskliga relationer som ett exempel. Ett barn som överges av sin far och mor blir ett starkt bildspråk på en total försakelse.]
14315	PSA 27:13	Om jag inte tror att jag ska få se Herrens (Jahves) godhet i de levandes land … [ja, då skulle jag kanske gett upp, inte vetat vad jag skulle ta mig till, tappat tron, osv.] [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis. Istället för att uttryckligen redogöra för några olika alternativ för vad som skulle hända om David inte hade tro på att han skulle få se Guds godhet, lämnas dessa tankar till läsaren. Berättelsen stannar upp och lyssnaren får tänka sig in i den känslomässigt laddade frågan. Vad skulle hända om Gud inte grep in nu och visade sin godhet? Vad skulle ske om falska vittnen som andades våld fick sin vilja igenom? Uttrycket ”de levandes land” syftar troligtvis på livet här på jorden bland de människor som lever och inte har dött.]
14321	PSA 28:5	Eftersom de inte förstår vad Herren (Jahve) har gjort, inte hans händers verk (vad han skapat); därför ska han bryta ner dem och inte bygga upp dem. [Vers 1-5 hör ihop som ett stycke. Herren ”bryter ned” här i vers 5, hebreiska ”haras”, ramar in stycket med att Herren inte varit döv i vers 1. Ordet för ”döv” är det snarlika hebreiska ordet ”harash”.]