7134	RUT 1:5	Så dog även både Mahlon och Kiljon, och kvinnan [Noomi] blev ensam utan sina små pojkar och sin man. [I vers 1-3 har hebreiska ordet ”ben” för söner använts. Här används däremot ”yeled”, som används om bäbisar och små barn. Ordvalet och ordföljden förstärker tragiken. Även om hennes söner var vuxna män, var de hennes älskade små pojkar.]
7136	RUT 1:7	Tillsammans med sina två svärdöttrar begav hon sig i väg från den plats hon bott på. De började vandringen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.] [Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.]
7155	RUT 2:4	[Nu följer tre samtal som Boas har. Det ramas in av hans samtal med sina arbetare, se vers 4-7 och 15-16. Centralt är samtalet med Rut.] Just då [som av en händelse, ännu en Guds försyn] kom Boas dit från Betlehem. [Samma dag som Rut hade varit där sedan tidig morgon, se vers 7.] Han hälsade skördemännen: ”Herren (Jahve) vare med er!” De svarade: ”Herren (Jahve) välsigne dig!” [Den varma ordväxlingen visar hur Boas är en gudfruktig man och har goda relationer till sina arbetare.]
7168	RUT 2:17	Hon plockade ax på skördefältet ända till kvällen. När hon sedan hade klappat ut det som hon hade plockat var det ungefär en efa korn. [En efa var ett volymmått på 22-36 liter. Enligt motsvarade efan en tiondels ”chomer”. Hebreiska ”chamor” är åsna, och en ”chomer” var den vikt som en åsna kunde bära.]
7189	RUT 3:15	Han sade: ”Ge mig sjalen du har på dig, sträck ut den.” Så hon höll fram den. Han mätte upp sex mått korn i den och lade den på henne [på ryggen eller huvudet och sände iväg henne]. Sedan gick han in i staden. [Vissa senare manuskript har ”hon gick” istället för ”han gick”, men den hebreiska texten indikerar att efter att Rut har gått, beger sig Boas in till staden på en gång. Det förstärker hur han tar tag i situationen på en gång och vill lösa den. Måttenheten anges inte. I var måttet ”efa”. Om det är samma mått här motsvarar sex efa-mått totalt omkring 100 kg, vilket är för mycket för att bära hem. Nästa mått i storleksordning är ”sea”, men det är tveksamt om tyget kunde hålla 30 kg som sex sea-mått motsvarar. Ett mer rimligt mått är i så fall en ”omer”, som är en tiondels efa. Sex sådana mått motsvarar 8-13 kg. Eftersom måttet inte specificeras kanske sex mått syftar på ett mått med båda händerna kupade, eller av något mindre kärl som fanns där för att skopa upp kornet. Läsaren får inte reda på varför Boas ger henne denna gåva? Det är först om några verser i Ruts konversation med sin svärmor Noomi som vi får fler detaljer från Boas och Ruts konversation.]
7199	RUT 4:7	[Nu kommer en förklarande not för läsaren inför vers 8:] Vid den här tiden fanns en sed när man återlöste eller gjorde ett ägarbyte, att den ena parten tog av sig sin sandal och gav den till den andre. Det var på det sättet transaktionen bekräftades [inför vittnen] i Israel. [Seden med en sko kan jämföras med vår tids husaffär där ett kontrakt skrivs under och den nya ägaren får nycklarna till huset. Den som lämnade över sin lädersko, överlämnade rätten för köparen att trampa på marken som han tagit över. Här finns även en koppling till chalitzah-ceremonin, som beskrivs i . Leviratäktenskapet, hebreiska ”Yibbum”, var frivilligt. Om den närmsta släktingen inte ville uppfylla den plikten kunde kvinnan gå upp till porten och ta upp sitt fall. De äldste kallade då på återlösaren och han fick öppet säga att han inte ville ta på sig det ansvaret. Samtidigt löstes kvinnan och blev fri att gifta om sig med vem hon ville. Hebreiska ”chalitzah” betyder ”ta bort”. Än idag sker 10-20 sådana fall i Israel varje år. Synagogan använder en speciell chalitzah-sko som mannen får ta på sig. Under ceremonin tar kvinnan av skon, kastar iväg den och spottar i marken. Ganska tidigt i den judiska historien blev chalitzah att föredra över leviratäktenskap, och har varit normen sedan dess inom judendomen.]
7214	RUT 4:22	Oved [blev far] till Jishaj [född ca 1080 f.Kr.] och Jishaj [blev far] till David [född ca 1040 f.Kr.]. [Höjdpunkten i släkttavlan är det sista namnet David, se . Mellan Salmon och David är troligtvis inte alla släktled med. Josua intar Jeriko omkring 1400 f.Kr. och David föds omkring 1040 f.Kr. Mellan dessa händelser är det alltså 360 år, men bara tre personer nämns. Om det inte saknas några led måste Boas, Oved och Jishaj alla varit över 120 år när de födde sina söner, vilket inte är troligt då livslängden vid den här tiden var 70-80 år. Början och slutet på släkttavlan finns beskriven i andra böcker. Glappet är därför antingen mellan Salmon och Boas, eller mellan Oved och Jishaj. Eftersom vi har flera detaljer kring Oved och Boas, hur Noomi höll honom i sin famn och alla kvinnor i staden bevittnar händelsen i , är det högst sannolikt att Oved är Boas och Ruts son. Slutsatsen blir att glappet måste vara mellan Salmon, som levde under Josuas tid, och Boas som levde då händelserna i denna bok utspelade sig. Genom att jämföra med uppteckningen av levitiska präster från samma tidsintervall kan vi se att det måste ha varit fler släktled, se . Det är 9 generationer mellan Eleasar, som var präst under Salmons och Rahabs tid, och Sadok, som var präst på Davids tid. Senare i samma kapitel finns en uppteckning av tempelmusiker med 18 generationer från Korach, en generation före Josua, till Heman på Davids tid, se . Salmon är alltså Boas förfader och däremellan är det 5-12 släktled som inte tecknas upp här. Att det saknas släktled är inte konstigt och visar inte på att det är felaktigheter i Bibeln. Både det hebreiska och grekiska ordet för ”far” kan också betyda ”förfader” eller ”släkting”. Beroende på författarens syfte är det vanligt att ibland hoppa över några led för att visa på det övergripande släktskapet. Här är målet att visa hur Peres är släkt via Boas till David. Ett annat exempel är Matteus som ibland hoppar över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp, se .]
13944	PSA 1:1	[Psalmens tema betonar två vägar: den rättfärdiges väg och de gudlösas. I kontrast till den rättfärdige används ”gudlösa”. Det hebreiska ordet ”rasha” beskriver någon som inte vill ha med Gud att göra, någon som aktivt väljer bort honom. Ordet har sitt ursprung från ”resha” som beskriver ondska, synd och att bryta mot lagen. Ordet förekommer i vers 1, 4, 5 och 6. Beskrivningen börjar med vad den rättfärdige ”inte” gör i vers 1 för att sedan i vers 2 landa i var den rättfärdige har sin glädje. Skrivsättet förstärker att det krävs ett aktivt ställningstagande. Att leva rättfärdigt och säga ja till Gud innebär att säga nej till sådant som leder bort från honom. På hebreiska är de tre första orden: ”ashrei haish asher.” Rabbiner har påpekat hur framträdande sch-ljudet är i orden ”a-sh-rei hai-sh a-sh-er”! Genom alla tider, oavsett språk och kultur verkar det som om sch-ljudet har samma betydelse: ”Var uppmärksam och lyssna!” När ett barn är upprört och gråter säger föräldrar i Asien, Mellanöstern och Europa ”schh” för att lugna och trösta sitt barn. Uttrycket går inte att härleda till ett specifikt ord utan verkar ha sitt ursprung i själva sch-ljudet i sig. Även i finskan, som inte har sch-ljud, säger man sch när man vill att någon ska vara tyst. Vad är då orsaken till denna funktion med detta ljud? När en vätska forsar fram bildas ett liknande susande ljud. Vi kan höra vattnet ”susa” i en vattenledning när vi öppnar en kran. Blodet som pulserar i våra blodkärl genererar också ett brusande ljud. Det är det ljudet som ett barn hör när det ligger i sin mammas mage. Det är här språkforskare gör en koppling till detta ljud. Att födas anses som den största chock och stress vi utsätts för under hela vårt liv. När föräldrarna då säger ”sch” till sitt barn påminner det om tryggheten i mammas mage och har en lugnande effekt. Det är intressant att rent ljudmässigt inleds Psaltaren med tre sch-ljud. Det blir som en hälsning i ytterligare en språklig dimension till Guds barn: ”Var lugn, Gud har kontroll, det kommer att ordna sig!” Författare: Okänd, kanske David. Struktur: Psalmen ramas in av inledande och avslutande vers som beskriver de två vägarna. 1. De två vägarna, vers 1 2. Den rättfärdige beskrivs, vers 2-3 3. De gudlösa beskrivs, vers 4-5 4. De två vägarna, vers 6] ______ Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som inte går till de gudlösa (ondskefulla) för att få råd (vandrar efter, tar till sig deras råd), som inte står [gått in] på syndarens väg [är delaktig i ogudaktighet], som inte sitter bland hånfulla föraktare (sitter på bespottarens säte). [Pluralformen av ”välsignad”, hebreiska ”ashrei” beskriver en fullhet av välsignelser. Eftersom pluralformen inte finns på svenska översätts ordet med ”rikt välsignad” och ”mycket lycklig”. De tre verben: går, står och sitter, illustrerar ett gradvis ökat engagemang i ondskan. Även beskrivningen av de onda följer samma stegrande mönster: gudlösa, syndare och föraktare. Det börjar med ogudaktiga influenser och råd, fortsätter med delaktighet i synd och slutar med ett samförstånd och förakt mot Gud och det som är rätt. Ordet ”säte” har ofta betydelsen att undervisa andra, se . Även i svenskan används ordet ”lärosäte” i den betydelsen. Att sitta på ”föraktarens säte” handlar alltså inte bara om att själv förakta Gud och det som är rätt, utan också att uppmuntra och lära andra att göra det.]
13948	PSA 1:5	Därför ska inte de gudlösa bestå (resa sig, kunna stå upprätta) vid domen, inte syndarna [sitta] i de rättfärdigas församling. [Det finns flera paralleller mellan verserna 1-2 och 4-5. Här hittar vi två synonymer för ordet ”stå” i hebreiskan. I vers 1 används hebreiskans ”amad” (stå upprätt). I vers 5 används däremot ”qum” som beskriver själva rörelsen att resa sig upp, stå upprätt och uppstå. Detta senare ord finner man även i om hur de döda en dag ska ”uppstå” till evigt liv. På samma sätt som den rättfärdige beskrivs i vad han inte gör i vers 1, beskrivs nu i vers 4-5 vad den ogudaktige inte gör. Den rättfärdige gick inte till de gudlösa för råd, stod inte på syndarens väg och satt inte bland hånfulla föraktare, se vers 1. Samma flöde i rörelse gå, stå och sitta återkommer nu i vers 4-5: De ogudaktiga följde de gudlösas råd och förs bort med vinden som agnar. De gudlösa som stod på syndarens väg består inte vid domen. De satt bland hånfulla föraktare och kommer inte sitta i de rättfärdigas församling.]
14018	PSA 7:15	gör sina dödliga vapen redo och gör sina pilar till flammande pilar [som användes vid belägring och sköts in mot den befästa staden]. [Vers 13-14 har bara ”han” som subjekt i den hebreiska texten. Närmaste subjekt är ”den som inte vill omvända sig” i vers 13. Det blir då också en parallell till vers 16 där den människa som inte vill omvända sig gräver sin egen grop; på samma sätt vässar och riktar han här sina vapen mot sig själv och sin egen undergång. En annan tolkning är att det andra ”han” i vers 13 är Gud som förbereder domen, se vers 12. Ordet för ”känner ilska” i vers 12 är hebreiska ”zaar”, det är enda gången det används i Psaltaren och beskriver Guds vrede över orättfärdighet, men används även om att förbanna och tala emot något, se .]
14028	PSA 8:7	och gjorde henne [människan] nästan som (strax under) en gud (gudaväsen, hebreiska ”elohim”)? [Människan är i singular maskulin form (ordagrant ”honom”) i vers 5-7 och citeras i i ett messianskt perspektiv. Hebreiska ordet ”elohim” har en bred betydelse från den ende Guden, till avgudar, änglar och även mänskliga ledare. Frasen kan förstås som om Gud har gjort människan med bara lite avsaknad av hans storhet. Den grekiska översättningen Septuaginta tolkar ”elohim” som änglar och översätter att människan nästan är som änglarna.] Du gav människan ära och majestät,
14037	PSA 9:6	För du har hävdat min rätt och fört min rättssak, du har satt dig på din tron som en rättfärdig domare. [Den andra hebreiska bokstaven är: ב – Bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Ordet ”vänder tillbaka” börjar på Bet. Det förstärker tillförsikten om att Gud en dag kommer att döma rättvist. David behöver inte själv hämnas sina fiender, det finns inga bakdörrar, han litar på Herren. Verben i vers 5-7 är i perfekt. Det kan beskriva en nyss vunnen seger som redan har inträffat. Det kan också vara ett uttrycksätt som kallas ”profetisk perfekt” som förstärker vissheten i Guds ingripande. Det är inte ovanligt att kommande profetiska händelser i Gamla testamentet beskrivs som om de redan har hänt, så säkert är fullbordandet. Gud sitter på tronen. Löftet att han kommer att döma de ogudaktiga är så säkert att det beskrivs som det redan har hänt.]
14043	PSA 9:12	Och de som känner ditt namn förtröstar på dig, för du överger inte dem som vänder sig till (söker, har en relation med) dig. [Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I vers 8-11 är det orden ”men” och ”och” som börjar med den bokstaven. Stycket är längre än normalt, i vanliga fall följer två verser varje bokstav, se 2-3, 4-5, 12-13, 14-15 osv. Dock bröts detta mönster i vers 6-7, när de ogudaktiga nämndes. Då blev styckena istället kortare och var bara en vers lång. Bildligt och strukturellt läggs nu vers 10-11 till och kompenserar för den oreda som ogudaktigheten ställde till med tidigare. Temat i dessa ”extra” verser ger också tröst för den som drabbats av ondska och ogudaktighet. Herren liknas vid en stark fästning och en försäkran om att han inte överger den som vänder sig till honom.]
14053	PSA 10:1	Varför, Herre (Jahve), står du långt borta, döljer dig [dina ögon, ditt ansikte] i tider av brist (torka, nöd)? [Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Den är storleksmässigt den längsta bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det gör att den står ut i en text och är väl synlig eftersom det är den enda bokstaven som är så hög så den sticker upp ovanför den tänkta topplinjen längs överkanten på bokstäverna. Tecknet avbildar en stav eller oxpiska. Den beskriver ofta auktoritet, eller något som motiverar och gör så att något sker. Ordet ”varför” börjar med denna bokstav och förstärker frågan varför det ibland verkar dröja innan Herren griper in. Varför upplevs det som om Gud står långt borta, han är ju störst, på samma sätt som Lamed sticker upp och utmärker sig, borde väl Gud synas här på jorden? En del av svaret kommer i vers 2-11 där ogudaktighet stör Guds ordning och skymmer honom.]
14055	PSA 10:3	För (ja, anledningen är att) den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) prisar (ropar ”halleluja”, berömmer sig av, är stolt över) sin egen aptit (lystnad, sina begär), och välsignar den girige [den som rånar och stjäl] och föraktar Herren (Jahve). [Versen börjar med ordet ”för”, hebreiska ”ki”, och kopplar ihop de kommande verserna 3-11 med föregående inledande text i vers 2 eller 1. Det kan vara en förklaring till den gudlöses högmod och agerande mot de svaga i vers 2 eller höra ihop med psalmistens inledande fråga varför Gud upplevs stå långt borta i vers 1. Ordet ger avstamp för en fortsatt tanke som nu utvecklas mer i detalj. Läsaren kommer i följande verser få en inblick i den gudlöses ord, tankar och resonemang. Versens andra del kan också översättas ”den som rånar andra föraktar Herren”. Oavsett exakt översättning är huvudbetydelsen tydlig. Den ogudaktige prisar ogudaktighet och föraktar Herren.]
14108	PSA 16:4	De som springer efter (väljer) andra gudar mångdubblar (multiplicerar) sina problem (bedrövelser, sorger, smärtor). Jag vill inte offra drickoffer av blod till dem, eller ta deras namn på mina läppar [svära en ed på deras namn]. [Vers 3-4 är svåröversatta. De heliga skulle kunna syfta på Guds änglar, se , men eftersom de ”är i landet” är det troligare att det handlar om Guds folk eller det religiösa ledarskapet, se . Vers 4 är ännu svårare att översätta. Versen kan beskriva de israeliter som utöver Herren också tillber andra gudar, så kallad synkretism, eller ren avgudadyrkan. Oavsett så är poängen att dessa mångdubblar sina sorger eftersom dessa tyranniska avgudar kräver avskyvärda riter och offer. Det är ironiskt att denna vers om just avgudadyrkan är svårtydd. Det förstärker faktiskt litterärt poängen att avgudadyrkan är något obegripligt i Guds ögon och något vi inte ska ägna oss åt!]
14134	PSA 18:4	Herre (Jahve), min bergsklyfta (en hög och ointaglig bergskam, skreva, en skyddad plats) och min borg (fästning) och min räddare (befriare). Min Gud (El), min klippa (massiva berg, fasta punkt) till vilken jag tar min tillflykt [], min sköld och min frälsnings horn [hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och seger] och mitt värn (min tillflykt, upphöjd plats, högt på ett berg)! [I vers 2-3 beskrivs Gud i åtta militära termer som en försvarare för psalmisten: min styrka, men bergsklyfta, min borg, min räddare, min klippa, min sköld, min frälsnings horn och mitt värn. Detta är den längsta uppräkningen i Psaltaren och förstärker hur Gud verkligen är personligen min hjälpare och beskyddare! I vers 4-7 som följer, summeras hela psalmen. Här finns ett kiastiskt mönster i flera nivåer som inramar Davids rop och vädjan till Herren. I vers 5-6 beskrivs bakgrunden.]
14137	PSA 18:7	Dödsrikets (Sheols) rep virade (snodde) sig runt mig, dödens snaror mötte mig (dödsfällorna kastade sig mot mig). [Vers 5-6 formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den drabbade David. Döden personifieras i ett rytande hav med stormande vågor och farliga strömmar. Rep och snaror trasslar in sitt offer och drar ner det i djupen. Havet är ofta en symbol för folk och nationer i kaos och uppror, se . Fördärvet i vers 5 är det hebreiska ordet ”belial” som också beskriver undergång. I Qumranskrifterna framställs Belial i form av en person som är Guds fiende och som lockar till avfall. Paulus använder ordet i den betydelsen när han retoriskt frågar vilken samhörighet Jesus kan ha med Beliar, se . Den arameiska översättningen tolkar ordet som ”utan ok”, och då är betydelsen att man lämnat Guds lag och lever i laglöshet.]
14167	PSA 18:37	[Vers 36-46 fortsätter att beskriva Herrens gärningar, men går tillbaka till att tilltala honom med ”Du”. På samma sätt som i vers 31 inleds detta stycke med en extra lång mening. Ordet för strid/krig i vers 35 och 40 ramar in vers 36-39.] Du gav mig din frälsnings sköld, din högra hand upprätthåller mig; din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).
14227	PSA 22:7	De ropade till dig och blev räddade (befriade, hjälpta), de förtröstade (litade) på dig och blev inte besvikna (behövde inte skämmas, var inte modlösa och gav inte upp hoppet även om de fick vänta). [Här avslutas de två första mindre enheterna av de totalt tolv i denna psalm. Nu i vers 7-11 följer två till med samma mönster. En inledande klagan följd av en bön riktad till Gud hur han tidigare har varit med.]
14243	PSA 22:23	Rädda (fräls) mig från lejonets gap, från de vilda oxarnas (bufflarnas) horn, du har svarat (bönhört) mig! [Psalmens andra sektion, vers 12-22, avslutas med att de tre djuren som gestaltat psalmistens fiender nu upprepas i omvänd ordning. I vers 13, 14 och 17 räknades tjurar, lejon och hundar upp. Nu i vers 21-22 kommer samma djur men omvänd ordning: hund, lejon och vilda tjurar. Den hebreiska ordföljden är så strukturerad att verben ramar in versen. Det första ”rädda” är i imperativ medan det avslutande ”svarat” är i perfekt. Här finns en förtröstan att under bönen har Gud hört psalmistens rop och redan svarat! Det förstärker också skiftet som nu sker i psalmen från klagan och bön till lovsång och bönesvar! Det hebreiska ordet för ”rädda” som används sextio gånger i Psaltaren är Yeshua, det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på var vår frälsning finns.]
14252	PSA 22:32	Kommande släkten ska tjäna honom, det ska berättas om Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) för nästa generation (släkte). De ska komma och berätta om hans rättfärdighet till ett folk som ska födas, att han har utfört detta [att allt är fullbordat]. [Vers 31-32 talar om nästa generation. Det hör ihop med Jakobs och Israels barn i vers 24 och ramar in detta avslutande stycke i psalmen.]
14256	PSA 23:4	Även om jag måste vandra genom den mörkaste ravin (djupt mörker, skuggor av död), så fruktar jag ingen ondska (fara). För du är med mig.[Detta är psalmens centrum, och dess viktigaste budskap – Gud är med oavsett yttre omständigheter!] Din käpp (klubba, försvarspåk) [kortare klubba för att försvara fåren] och din stav [längre herdestav för att leda fåren, men även för att dra tillbaka ett får som var på väg åt fel håll] tröstar mig (lättar min börda, gör mig trygg, vänder min sorg till hopp). [Ordet ”kiasm” kommer från det grekiskans ”chiasmus”. I Psalm 23 förstärks det kiastiska mönstret också av att subjektet i temat växlar korsvis. I vers 2 ser David sig själv ur ett fårs perspektiv där herden leder honom till gröna betesmarker och vatten. I vers 5 är han inbjuden till ett dukat bord och en bägare fylld till brädden. Samma mänskliga perspektiv finns i vers 3-4 med ledning och här i vers 4c är perspektivet ett fårs igen.]
14300	PSA 26:10	människor med onda planer i sina händer, och vars högra hand är full av mutor. [Vers 9-10 är en bön om att inte räknas i samma grupp som syndare och mördare. Som vanligt i Psaltaren involverar mord inte bara den fysiska handlingen utan också sveket och lögnen bakom mordet. Den som bokstavligen har blod på sina händer är sällan den som är ytterst ansvarig, deras händer är istället fulla av mutor. Ett exempel är Isebel och Nabot, se 1 Kung 21:1-16. Dessa händer i vers 10 som är skyldiga står i skarp kontrast till psalmistens händer i vers 6 som är oskyldiga.]
14321	PSA 28:5	Eftersom de inte förstår vad Herren (Jahve) har gjort, inte hans händers verk (vad han skapat); därför ska han bryta ner dem och inte bygga upp dem. [Vers 1-5 hör ihop som ett stycke. Herren ”bryter ned” här i vers 5, hebreiska ”haras”, ramar in stycket med att Herren inte varit döv i vers 1. Ordet för ”döv” är det snarlika hebreiska ordet ”harash”.]
14327	PSA 29:2	Ge åt Herren (Jahve) hans namns ära, böj er inför Herren (Jahve) i hans heliga majestät (skönhet). [Psalmen börjar i vers 1-2 med en uppmaning att ”ge”, hebreiska ”yahab”. Det har betydelsen att erkänna och tillskriva någon ära och makt. Uppmaningen riktas inte till människor utan till himmelska väsen, ordagrant ”Gudars söner”. Det är första gången som hebreiska ordet ”elim”, gudar, används i Psaltaren. Frasen ”Guds söner” används även i och . Uttrycket finns även i andra orientaliska språk och där har det en vid betydelse av änglar, andliga varelser, demoner, avgudabilder, döda kungars andar och även ibland levande kungar som ansågs vara gudar. Psalmen tilltalar alla dessa gudomliga väsen att böja sig inför den ende levande Guden. Även om formellt dessa avgudar tilltalas blir det en indirekt uppmaning till israeliterna och Guds folk, som ibland frestas att tillbe dessa avgudar, att inse att dessa måste böja sig inför Gud.]
14330	PSA 29:5	[Från att ha talat om skapelsen i dåtid skiftar psalmen till vad Herren gör nu. Alla himmelska väsen, och den som sjunger och hör psalmen, uppmanas att se att Gud både har verkat och verkar nu. Vers 5-9 formar själva kärnan i psalmen och är strukturerad som en kiasm. Vers 5 och 9b talar om ”träd”, vers 6 och 9a handlar om ”djur” och centralt nämns öknen i vers 7-8. Även geografiskt finns ytterligheterna med Libanon i norr och Kadesh i söder. Guds röst dånar som ett oväder som drar fram genom landet Israel. Sju gånger ekar Herrens röst som åskknallar med blixtar, se vers 7. På samma sätt som i den första delen nämns inga människor i detta stycke heller. Alla himmelska väsen måste böja sig och även i öknen är Herren allsmäktig.] Herrens (Jahves) röst knäcker cedrar, Herren (Jahve) knäcker Libanons cedrar.
14334	PSA 29:9	Herrens (Jahves) röst får hindarna att kalva, och ödelägger skogens klädnad. I hans [himmelska] palats ropar alla: ”Ära!” [Ordet ”ära” ramar in vers 3-9 som centreras kring sju upprepningar av frasen ”Herrens röst”.]
14365	PSA 31:16	[Vers 15-19 bildar en enhet och följer ett mönster med små avsnitt som alla har tre rader.] Men jag förtröstar på (litar på, lutar mig emot) dig, Herre (Jahve), jag säger: ”Du är min Gud (Elohim)!”
14384	PSA 32:10	[Psalmen ramas in av glädje, jämför vers 1-2 med vers 10-11. Bekännelse och förlåtelse lyfter en människa och ger sann glädje!] Många är sorgerna (smärtorna, själsliga bedrövelser) som drabbar de gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla), men den som förtröstar på Herren (Jahve) omsluts av trofast kärlek (nåd).
14433	PSA 35:3	dra svärd och spjut, för att möta (spärra vägen) dem som förföljer (jagar) mig. Låt mig få höra dig säga (säg till min själ): ”Jag är din frälsning (räddning).” [Gud liknas vid en stridsman. Vers 1-3 består av fyra rader som blir kortare och kortare, ett sätt att visa på hur brådskande situationen är. I nästa fyra rader, vers 4-6, ökar längden och fokus skiftar från behovet av hjälp till motståndarnas öde.]
14436	PSA 35:6	Låt deras väg [när de flyr] bli mörk och hal, när Herrens (Jahves) ängel förföljer (jagar) dem. [David önskar att rollerna vore ombytta, istället för att förfölja ska förföljarna bli förföljda, se vers 3. Flykten sker på natten genom smala bergsstigar med stenar som lätt rullar, och blir hala. Bilden av agnar för vinden var välbekant, mer skrämmande för dem som med egna ögon såg denna process varje år under skörden. Herrens ängel nämns bara här i vers 5-6 och . Det är en Guds representant, se . Det kan vara Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
14466	PSA 36:8	Din rättfärdighet (trofasthet) är som de högsta bergen (Guds majestätiska berg). Dina domar är som det djupaste hav [outgrundligt]. Du beskyddar (bevarar, hjälper) både människa och djur (mänskligheten och djurriket), Herre (Jahve). [Vers 6-7 ramas in av Herrens namn. De två ytterligheterna som beskrivs, ”himlen och molnen” och ”högsta berg och djupaste hav”, visar på omfattningen av Herrens trofasthet. Det finns ingen gräns på hans kärlek, se . Ordvalet i vers 11, att sträcka ut din trofasta kärlek, binder fint samman denna del med psalmens avslutande bön!]
14558	PSA 40:10	Jag vill göra din vilja (behaga dig), min Gud. Din undervisning (Tora) är i mitt hjärta.” [Vers 7-9 citeras i .]
14563	PSA 40:15	[Vers 14-18 avslutar psalmen och blir på nytt en bön för att Gud ska gripa in. Stycket återfinns som en separat psalm i snarlika ordalag, se .] Visa välvilja (var nådig, ha välbehag i mig, välkomna min bön), Herre (Jahve), befria mig! Herre (Jahve), skynda dig och kom till min hjälp!
14572	PSA 41:6	[Vers 5-11 ramas in av bönen att Herren ska vara nådig.] Jag säger Herre (Jahve): ”Visa nåd mot (förbarma dig över) mig; hela min själ (mitt liv), för jag har syndat mot dig.
14582	PSA 42:2	[Psalm 42 och 43 är antagligen en och samma psalm. Psalm 42 har en titel, medan Psalm 43 inte har det. Samma refräng återfinns också två gånger i Psalm 42 och en gång i Psalm 43, se . Författare: Korachs söner nämns i titeln. Prepositionen kan översättas ”av” eller ”till”. En del hör Davids röst i Psalmen, skriven då han är på flykt undan sin egen son Absalom. Han kommer ihåg hur han har lett processionen till Guds hus, se vers 5, och sången skrivs till lovsångarna som är kvar i Jerusalem. Det finns även en koppling till Korach och revolt, se , och hur Absalom har gjort revolt. Citeras i NT: Vers 6 citeras delvis av Jesus i Getsemane, se . Delar av vers 7 citeras, se . Struktur: Del 1, Refräng, Del 2, Refräng, Del 3, Refräng, ] ______ Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen]. En undervisning (instruktion, välskriven sång, hebreiska ”maskil”) av (till) Korachs söner (ättlingar). [Betydelsen av det hebreiska ordet ”maskil” är osäker. Ordet kommer från ett verb med betydelsen att vara vis, och då att komma fram till ett rätt praktiskt beslut i komplexa situationer. Troligtvis har det med innehållet i psalmen att göra, det är instruerande och ger praktiska tips och råd för hur vi ska tänka vist. Psalmen handlar om att sätta ord på känslor, och uttrycka sin längtan efter Gud. Det kan också vara en musikalisk term eller även kunna betyda ”en välskriven sång”. Följande tretton psalmer har ”maskil” i sin titel, se . Ordet återfinns även i . Elva psalmer är skrivna av eller till Korachs söner eller ättlingar i senare led, se Ps 42, 44-49, 84-85 och 87-88. Korach var av Levis stam och kusin till Mose; han ledde ett uppror mot Mose, se . Som leviter tjänstgjorde Korachs ättlingar som musiker, sångare och vakter i tabernaklet under ökenvandringen och senare i templet, se .] ______
14589	PSA 42:9	Djup ropar (höjer sin röst i bön) till djup, i dånet (som rösten) av dina forsar (vattenfall), Alla dina bränningar och vågor, har sköljt över mig. [Frasen ”djup ropar till djup” kan förstås som den mänskliga själens djup i all sin torrhet som ropar efter att bli fylld av Guds djupa fullhet. Referensen till Hermon och Jordanfloden i föregående vers, kan höra ihop med bilderna med vattenfall och vågor i denna vers. Jordanflodens källflöden kommer från Hermon och forsar ner genom flera dånande vattenfall. Bilden som målas upp är hur psalmisten är på väg att drunkna. Det finns också ett tema med vatten från vers 2-3, där var det brist på vatten, i vers 4 droppar tårar för att här bli stora vatten som är en dödlig kraft. Ordet för djup är samma ord som används om de väldiga djupa vattenmassorna som täckte jorden i begynnelsen, se . Beskrivningen med djup och vågor är samma ord Jona använder, se . Psalmen har messianska undertoner, se vers 1. Dessa kopplingar syns i Jonas erfarenhet i valens buk som också liknas vid Jesu död, se . Jesus använder fraser från vers 6-7 i sin kvalfyllda bön i Getsemane, och utifrån den bakgrunden kan språket här i vers 8 beskriva hur världens synd sköljdes över Jesus, se .]
14597	PSA 43:5	Varför är du så bedrövad (tyngd, nedböjd), min själ (mitt inre, hebreiska ”nefesh”), och varför är du så orolig (som ett upprört hav)? Förtrösta (lita, vänta aktivt) på Gud (Elohim), för jag ska på nytt få tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) honom, för frälsning (räddning) av mitt ansikte [har gjort så jag kan le igen], min Gud. [Den tredje refrängen är ordagrann upprepning av den andra refrängen, se . Tre gånger behöver psalmisten påminna sig själv om varför han är bedrövad och orolig. Till skillnad från t.ex. Psalm 22 har inte Psalm 42-43 någon vändpunkt. Trots det är Gud väldigt närvarande. Gud, hebreiska Elohim, nämns 22 gånger i dessa två psalmer. Titlarna visar på en personlig Gud som är närvarande. Några av namnen är: Den levande Guden, Guds ansikte, min Gud, min levande Gud, min klippa, min tillflykt, Gud min jublande glädje, osv. I en psalm som klagar på Guds frånvaro är han ironiskt nog väldigt närvarande! Teologen Konrad Schaefer skriver att Guds frånvaro är smärtsam, men ironiskt nog är smärtan att vara separerad från honom ett sätt att känna hans närvaro!]
14600	PSA 44:3	[Psalmen börjar med en unison del där ”vi” prisar Gud för vad han har gjort. Temat är hur Gud var med israeliterna under intåget i Kanaans land. I vers 5 skiftar subjektet mellan singular och plural, vilket kan indikera en försångare och kör. Det personliga pronomet ”vi” används i vers 2-4, 6, 8-9 och ”jag” i vers 5 och 7.] [Kör:] Gud (Elohim), vi har hört med våra öron, våra förfäder har berättat för oss, om det du gjort för oss [singular, hur vi fick landet Israel], i forna dagar
14608	PSA 44:11	[Vers 11-15 börjar alla med den hebreiska bokstaven ”Tav”. Bokstaven uttalas ”t” och ger en stackatoeffekt med ljudmässigt korta anslag med ett tydligt avbrott som förstärker hednafolkens förakt. Hebreiskan växlar också mellan två verbformer, qatal och yiqtol, i dessa verser. Båda formerna beskriver en dåtida händelse som har en pågående påverkan i nutid. Även om de oftast översätts perfekt översätts yiqtolformen till presens så skillnaden framkommer, se vers 10b, 11a, 12a, 13a, 14 och 15.] Ändå har du föraktat och förnedrat oss, du drar inte ut med våra härar. [Som du gjort tidigare, se .]
14670	PSA 48:6	[Vers 5-7 har likheter med den sista striden i . Här i psalm 48 beskrivs hur arméer samlas och deras hastiga reträtt. Det ovanliga ordet för bävan ”readah” används här i vers 7 och . Fyra adjektiv beskriver hur de häpnade, blev skräckslagna, greps av bävan och vånda.] Se, när kungarna samlade sig, de ryckte fram tillsammans [mot Israel].
14672	PSA 48:8	Bävan (fruktan) grep dem där, vånda (ordagrant ”med vridande”, smärta) som hos en födande kvinna. [Vers 6-7 har liknande språk som i ]
14674	PSA 48:10	[Vers 8 och vers 10-12 är riktade till Gud. Här i vers 9 växlar psalmen på nytt till att tala om Gud. Denna vers är psalmens mittpunkt, vilket också förstärks av det avslutande Sela.] Det vi har hört, det fick vi se i Herren (Jahve) Härskarornas (Sebaots) stad, i vår Guds (Elohims) stad, som Gud bevarar till evig tid. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Vad var det fienderna såg i vers 6 som fick dem att fly? Det är inte Jerusalems murar, utan Guds närvaro som beskyddar staden, se även .]
14707	PSA 50:7	[Vers 7-15 riktar sig till folket i stort:] Hör mitt folk och jag ska tala, Israel och jag ska vittna mot dig. Gud, din Gud (Elohim Elohim) det är jag.
14716	PSA 50:16	[Vers 7-15 riktar sig personligt:] Men till den gudlösa (ogudaktige, ondskefulle) säger Gud (Elohim): ”Vad gör du (vad har du för dig)? Läser upp mina lagar och tar mitt förbund i din mun? [Hur vågar du tala som om du kände mig? Jämför .]
14797	PSA 56:2	Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen]. ”Den stumma duvan i fjärran”. Av (för) David, en Michtam (en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras) av (för) David. [Betydelsen av det hebreiska ordet ”Michtam” är oviss. Ordet används här i titeln på Psalm 56-60 och Psalm 16. I används det snarlika ordet ”michtav” om den sång som Juda kung Hiskia skrev när han hade varit sjuk och blivit frisk igen. I används det ordet också om att ”skriva en guldgraverad skrift”. Det finns även andra likartade hebreiska ord som betyder ”något dolt” och ”guld”. Den grekiska översättningen Septuaginta från ca 200 f.Kr översätter med ”inskription i sten” vilket tyder på att det var en av huvudtolkningarna då. Allt detta sammanfattat gör att psalmen har kallats en dyrbar guldpsalm, kan ha dolda element och beskriver något som är värt att gravera in för all framtid.] ______
14825	PSA 58:4	Nej i hjärtat tänker ni ut orättfärdighet; era händer sprider ut (banar väg för) ondska på jorden. [Hebreiska ”elem” i vers 2 kan översättas både som gudar i plural eller hänföras till roten ”alam” som betyder tyst, tigande. Den inledande frasen blir till en ironisk fråga: ”Talar ni rättfärdighet i tysthet?” Det finns en dubbelhet i vad ”gudar” syftar på. Det kan syfta på änglar och då särskilt onda makter, se . Det kan också tala om korrupta ledare här på jorden. Uttrycken ”era händer”, ”på jorden” och beskrivningen i vers 4-6 antyder att det gäller onda domare. De är ”tysta” och talar inte för rättfärdighet och sanning vilket gör att ondskan sprider ut sig på jorden.]
14826	PSA 58:5	[I vers 4-6 beskrivs nu de ogudaktiga som främlingar och ormar. Stycket hör ihop med vers 8-10 som beskriver deras dom. Båda sektionerna använder bildspråk.] De ogudaktiga är främlingar redan från modersskötet, genom att ständigt tala lögn har de gått vilse från födseln. [Anledningen att de går vilse är att de talar lögn.]
14842	PSA 59:9	Se, de kräks (spyr) med sina munnar, svärd (plural) är i deras läppar: För vem lyssnar? [När allt kommer omkring är det verkligen någon som alls bryr sig? Refrängen återkommer i vers 15-16 med samma tema, men med lite andra ord.]
14904	PSA 64:5	[Detaljerat beskrivs nu hur fienderna planerar sin attack. Vers 1-6 är en enda mening i hebreiskan.] De som vässar sina tungor likt ett svärd och spänner sina bågar med bittra ord som pilar,
15032	PSA 71:1	[Av David. Av Jonadab och de första som togs tillfånga.] [Ovan är ett tillägg i Den grekiska översättningen Septuaginta, LXX, som inte finns i den hebreiska texten. Psalm 71 är den första psalmen sedan psalm 33 som inte har en inledning i den hebreiska texten. Psalm 43 saknar också inledning, men hör tydligt ihop med Psalm 42 med gemensam refräng som återkommer i båda psalmerna. Liknande strukturella samband finns mellan Psalm 9 och 10. Psalm 71 och 70 hör ihop, men inte lika tätt som 9-10 och 42-43. Eftersom flera hebreiska manuskript kombinerar dessa två psalmer är det naturligt att det inte finns en inledning. Det är också förståeligt hur de grekiska översättarna lade till David som författare, eftersom mycket av materialet kommer från andra psalmer som David författat. Hänvisningen till Jonadab pekar på att psalmen sammanställdes efter exilen i Babylon.] ______ I dig, Herre (Jahve) har jag min tillflykt (finner jag vila och trygghet), låt mig aldrig komma på skam (skämmas). []
15044	PSA 71:13	Låt dem skämmas och förtäras, de som är ute efter mitt liv (min själ). Låt dem övertäckas med förakt och förvirring, de som söker min ofärd (undergång). [Vers 12-13 är tematiskt och rent fysiskt psalmens centrum. Ordet ”skämmas”, hebreiska ”bosh”, återfinns i första och sista versen, och här i vers 13.]
15050	PSA 71:19	och din rättfärdighet, Gud (Elohim), som når ända till [högsta] himlen [singular]. [Vers 17-19 kopplas ihop med hebreiska ”ad” som används fyra gånger och översätts ”ända till/tills/när”.] Du har gjort stora ting Gud (Elohim), vem är som du (vem kan jämföras med dig)?
15075	PSA 72:20	Slut på Davids, Ishais sons, böner. [Detta är ett tillägg som inte heller hör till Psalm 72, men som avslutar den andra boken. Eftersom Psaltaren är så pass omfattande fick den inte plats på en skriftrulle utan delades ofta upp på två. Den första innehöll Psalm 1-72 och den andra Psalm 73-150. Detta tillägg har troligen att göra med att detta avslutar den första skriftrullen som främst har Psalmer med David som författare. Det finns även fynd med andra sammanställningar av psalmer, troligtvis för andra syften, på liknande sätt som vi idag också sammanställer olika sångböcker.]
15076	PSA 73:1	[Psalmen tar upp ett av livets mysterier: Hur kan onda människor ha till synes bekymmerslösa och framgångsrika liv? Psalmen har likheter med de två första psalmerna, och , där också de gudlösa har en framträdande roll. Författare: Asaf Struktur: Det hebreiska ordet ”ak”, översatt ”ja”, delar upp psalmen i tre delar vid vers 1, 13 och 18. Vers 1-12 beskriver problematiken i tolv rader; vers 13-17 är en vändpunkt; följt av lösningen i tolv rader. Psalmen talar om förvirring och tvivel, men gör det på ett mycket strukturerat sätt.] ______ En psalm (sång ackompanjerad på strängar). Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se . Han anges som författare till Ps 50, 73-83.] ______ Ja (sannerligen), Gud (Elohim) är verkligen god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan.
15107	PSA 74:4	[Vers 4-9 beskriver hur templet i Jerusalem förstörs:] Dina motståndare har vrålat inuti din mötesplats. Där har de satt upp sina egna tecken (fälttecken, flaggor) som tecken. [Guds mötesplats är Arken i det Allra Heligaste längst in i templet, dit fick ingen gå in utom översteprästen en gång om året. Mötesplatsen kan även syfta på rökelsealtaret precis utanför förhänget till det Allra Heligaste som stod längst in i det Heliga där prästerna tjänstgjorde dagligen. Oavsett exakt var så är betydelsen att de har vanhelgat templet. Ordet för tecken syftar troligtvis på militära fältflaggor, se . Samma ord används i vers 9 i samband med profeter. Guds närvaro uppenbarades genom profeterna, se .]
15132	PSA 75:6	[Det kan vara Gud som fortsätter att tala även i vers 5-7, men frasen ”Jag säger” brukar ofta vara psalmistens röst i Psaltaren. Vers 3-8 formar också en kiasm där ordet ”döma” och ”domaren” ramar in stycket. Jorden i vers 4 speglar väderstrecken i vers 7 och centralt i vers 5-6 finns varningen till de arroganta att inte använda sin egen styrka, som hornet är en bild på.] Jag säger till de arroganta: ”Inget mer skryt”, och till de ogudaktiga: ”Lyft inte upp ditt horn (våga inte visa din egen styrka).”
15159	PSA 77:9	[Nu i vers 8-10 följer en uppräkning av de noggranna efterforskningarna:] Ska Herren (Adonai) förkasta oss för evigt? Ska han någonsin igen ge oss nåd (välvilja, favör)?
15328	PSA 84:8	När de går genom dalen med bakaträd (tåredalen), gör de den till en vattenkälla, regnen (de tidiga höstregnen, eller läraren) täcker dem med välsignelser (de blir till vattenreservoarer). [Versen är mångbottnad. Hebreiska ”baka” kan syfta på 3-4 meter höga balsamträd vars doftande kåda användes för att göra balsam. Ordet är snarlikt verbet ”beki” som används för ”att gråta” i Bibeln. Anledningen kan vara kopplingen till hur träden ”gråter” ut sin kåda från barken. Frasen kan tolkas bildligt för en tid av sorg, en dal med tårar. Om det däremot är en verklig plats så nämns bakaträden i samband med Refaimdalen nära Jerusalem, se . I den dalen vann David seger över filistéerna. Israeliterna anföll från den plats där bakaträden stod, samtidigt som Herren lät ljudet från bakaträdens toppar låta som en här som skrämde filistéerna. Refaimdalen är den dal som leder upp till den sista sträckan till Jerusalem från sydväst, den sista etappen innan målet. Associationen till hur Herren hjälper pilgrimen på väg till templet och tårarna blir en källa till glädje passar bra. Även ordet för de tidiga höstregnen, hebreiska ”moreh”, har betydelsen lärare. Sista ordet är ”berakhot”, välsignelser, som är snarlikt ”berekhot” vattensamlingar, och en fin parallell med källor.]
15336	PSA 85:3	[Vers 2-4 ramas in av ordet vända/återvända. Psalmen börjar med tacksamhet över hur Gud tidigare har verkat. Det är en grund och ger tro för att Gud även ska på nytt upprätta.] Herre (Jahve), du har visat välvilja (varit nådig) mot ditt land. du vände (återupprättade) Jakobs öde. [Ordagrant ”du vände med en vändning mot Jakob”, se även .]
15339	PSA 85:6	[Vers 5-8 ramas in av ordet frälsning. Det hebreiska ordet är Yeshua. Vi anar också hur denna frälsning finns i Jesus, vars hebreiska namn är Yeshua. Fortfarande finns ordet ”tillbaka” med som ett ledmotiv, se vers 7.] Vänd åter (åter upprätta oss), du vår frälsnings Gud (Elohim), upphör med din upprördhet mot oss.
15346	PSA 85:13	Sanning (trofasthet) ur jorden (landet) – växer upp [från det mänskliga hjärtats jordmån] och rättfärdighet från himlen – har blickat ner. [I vers 11-12 är verbet placerat sist, istället för i början som är det vanliga i hebreiskan. Det ger extra tyngd, särskilt som de är ovanliga, ingen annanstans används verbet ”pagas” för hur abstrakta begrepp möts. Detsamma gäller för ordet kyssas, hebreiska nasaq”. Begreppet ”nåd och sanning”, hebreiska ”chesed ve emet” hör alltid ihop och finns i Guds eget vittnesbörd, se . Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, men nåden kommer alltid först.]
15411	PSA 89:21	[Vers 20-21 den första kiasmens centrum:] Sedan talade du [Herre] genom en vision (uppenbarelse) till dina trogna efterföljare och sade: ”Jag har lagt ner kraft i (jag hjälper, assisterar) en krigsman, jag har rest upp en ung man ur folket.
15444	PSA 90:1	[Frågan ”Hur länge?” binder ihop bok tre och fyra, se och . Psalm 90 är den enda psalmen som anger Mose som författare. Mose sång finns nämnd i . Titeln gudsman används om Elia, Elisa och Mose. Sången ramas in av Herren (Jahve) och Gud (Elohim), se vers 2 och 17. Författare: Mose Citeras i NT: Vers 5 citeras i Struktur: 1. Lovprisning till den evige Guden, vers 1-2 2. Kom ihåg hur kort livet är, vers 3-6 3. Guds vrede, vers 7-12 4. En upprättad relation, vers 13-17] ______ En bön av gudsmannen Mose (Moshe). ______ [Vers 1b-2 formar en kiasm som ramas in av ”du”, följt av generation/evighet och centralt jorden.] Du Herre (Adonai) har varit vår tillflyktsplats från generation till generation.
15476	PSA 91:16	Jag ska mätta honom med ett långt liv (längd av dagar) och låta honom få se min frälsning (räddning). [Vers 14-16 har sju verb, där det centrala och huvudpoängen är att Gud ska vara med. De sju verben är: befria, rädda, kalla, ”jag ska vara med honom”, rädda, mätta, visa.]
15531	PSA 95:11	Därför svor jag i min vrede: ’De ska aldrig komma in i min vila.’ ” [] [Denna psalm har ett allvarligt budskap. Både Paulus och Hebreerbrevets författare tar upp texten som ett varnande exempel, se . Budskapet är att vi ska prisa Gud med glädje i sång och jubel, men också med vördnad. Anledningen är att vår Skapare och Herde är en allsmäktig och helig Gud. Psalmen påminner oss även om att tillbedjan och lydnad går hand i hand. Ord och handlingar hör ihop, se . Det är viktigt att se förhållandet mellan den första delen i vers 1-7 och varningen i vers 8-11. Uppmaningen som inledde psalmen – att lova Gud – är något att verkligen hörsamma. Att sluta lovprisa Gud utgör det första steget till ett förhärdat och hårt hjärta. Den som vill bevara sitt hjärta, se , gör väl i att alltid ödmjuka sig, prisa och lova Herren.]
15674	PSA 105:1	[Vers 1-15 återfinns i stort sett ordagrant också i .] Tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänn) Herren (Jahve), åkalla hans namn, gör hans gärningar kända bland folken!
15767	PSA 107:1	[Psalmisten tackar Gud för hans godhet. Författare: Okänd Struktur: Inledande tacksägelse, vers 1-3 Vinjett 1 – Vilsna ökenvandrare, vers 4-9 Vinjett 2 – Fångar som blivit fria, vers 10-16 Vinjett 3 – Sjuka som blivit helade, vers 17-22 Vinjett 4 – Sjömän som räddats, vers 23-32 Gud förser, vers 33-42 En sista uppmaning, vers 43] ______ Tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänn) Herren (Jahve), för han är god [Gud har den bästa välviljan och är riklig på allt gott], för alltid (för evigt, i evighet) varar hans nåd (barmhärtighet, kärleksfulla omsorg). [Psalmen inleds med ett verb som härrör från det hebreiska ordet för en öppen hand, här finns betydelsen att lyfta händerna i lovprisning, men även att bekänna. Hebreiskans ord för god, ”tov”, beskriver adjektivet i dess vidaste bemärkelse.]
15942	PSA 118:5	[Vers 5-18 handlar om prövning. Här ges bakgrunden till lovprisningen i vers 1-4. Genomgående används första person singular (jag/min) i denna sektion. Troligvis sjungs denna del av en solist.] I mitt trångmål ropade (höjde jag min röst i bön) till Herren (Jah), Herren (Jah) svarade mig och förde mig ut till en rymlig plats.
15953	PSA 118:16	Herrens (Jahves) högra hand ger seger. Herrens (Jahves) högra hand visar sin kraft (militära styrka). [Dessa tre strofer i vers 10-16 är psalmens strukturella mittpunkt. De förstärker huvudbudskapet i denna psalm som är att det är Herren som har kraft och vinner seger!]
16130	PSA 119:164	Sju gånger om dagen prisar jag (ropar jag ”halleluja” till) dig för dina rättfärdiga påbud. [Talet sju kan beskriva sju bönetillfällen om dagen, även om tre är vanligare, se även . Troligare är dock att sju står för fulländning och helhet – dvs. kontinuerlig bön och tacksamhet till Gud. Anledningen till att det hebreiska ordet för sju, ”sheva”, används just här kan också vara för att uppmärksamma läsaren på nästa vers som består av just sju ord. Även i hela stycket 161-168 anas en fin struktur med 3 verser på vardera sida om vers 164-165 som formar en central enhet.]
16167	PSA 123:1	En pilgrimssång. [Psalm 120-134 sjöngs antagligen under de tre årliga pilgrimsfärder som alla judar gjorde till Jerusalem. Den är antifonal, dvs. en försångare sjunger först ett stycke och sedan svarar en annan stämma.] Jag lyfter blicken mot dig, du som bor (har din tron) i himlen.
16180	PSA 125:2	Som bergen omger Jerusalem, så omger Herren sitt folk både nu och för evigt. [Vers 1-2 formar en kiasm där centralt en bild av Sion och Jerusalem används för att illustrera Guds beskydd. Jerusalem ligger på 800 meters höjd över havet i Judéens bergsområde. Runt hela staden reser sig bergen något högre än själva Jerusalem, särskilt österut. Jerusalem själv är också en kuperad stad eftersom den ligger på flera berg. Här i psalmen kan vi föreställa oss pilgrimen som firar en högtid i Jerusalem och som blickar ut över de omgivande bergen och liknar dem med Guds beskydd som omringar Guds folk. Bergen, och särskilt Sions berg, står för något fast och stadigt.]
16209	PSA 130:1	En pilgrimssång. [Psalm 120-134 sjöngs antagligen under de tre årliga pilgrimsfärder som alla judar gjorde till Jerusalem. Den är antifonal, dvs. en försångare sjunger först ett stycke och sedan svarar en annan stämma.] ______ Ur djupen [vattendjupen, metafor för en situation med oöverstigliga problem] ropar jag (höjer jag min röst i bön) till dig, Herre (Jahve).
16217	PSA 131:1	En pilgrimssång (en sång som går upp, höjer sig), av David. [Psalm 120-134 sjöngs antagligen under de tre årliga pilgrimsfärder som alla judar gjorde till Jerusalem. Denna korta psalm handlar om en enkel barnslig förtröstan på Gud. Det är som ett eko av Davids svar till Sauls dotter Mikal sedan han dansat inför Gud, se .] ______ Herre (Jahve) mitt hjärta är inte stolt, jag ser inte ner på andra (mina ögon är inte överlägsna). [Stolthet har sitt ursprung i hjärtat och tar ofta sitt uttryck i en högfärdig blick.] Jag vandrar inte i (ägnar mig åt) stora ting, åt det som är för svårt (komplexa mysterier). [Jag är förnöjd, kan släppa det som övergår mitt förstånd – Guds stora mysterier – som jag inte är redo att förstå ännu.]
16370	PSA 143:7	[Nu i vers 7-12 staplas i snabb följd tolv verb i en desperat vädjan till Gud att: skynda, svara, inte dölja sitt ansikte, låt mig få höra, låt mig veta, befria mig, lär mig, låt din ande leda mig, låt mig få leva, led mig ut ur bekymmer, tysta och förgör mina fiender.] Skynda att svara (se, uppmärksamma) mig Herre (Jahve), min ande orkar inte mer (förgås; jag har ingen styrka kvar). Dölj inte ditt ansikte för mig, så att jag blir lik (liknar) dem som far (går) ner i graven (gropen).
16442	PSA 148:1	Halleluja (prisa Herrens namn)! [Psalmen inleds och avslutas med uppmaningen att prisa Herren, se vers 14. Den hebreiska frasen ”hallelu-jah” translittereras ofta rakt av och har blivit ett välkänt uttryck på alla språk för uppmaningen att prisa Guds namn. Verbet ”hallelu” betyder prisa. Ordet ”Jah” är den första delen i Guds personliga namn ”Jahve”, vars innebörd är den evige.] [Efter den inledande uppmaningen att prisa Herren, hebreiska ”hallelu-jah”, följer sju imperativ av hebreiska verbet ”hallelu”. Det är en uppmaning till allt i himlen att prisa och lova Gud. Himlarna står här i kontrast till jorden i vers 7 som också uppmanas att prisa Gud. I vers 2-4 nämns sju aktörer som alla ska prisa Gud i himlarna. Talet sju står för fulländning, så tillsammans med de sju verben som uppmanar att prisa Gud visar det även numerologiskt på en fulländad lovprisning i himlen.] Prisa Herren (Jahve) från himlarna, prisa honom i höjden [ovan jorden].
16448	PSA 148:7	[Vers 7-12 hör ihop till en enhet. I vers 1-4 presenterades 7 himmelska aktörer som prisade Gud från himlen. Nu följer på motsvarande sätt lovprisning från jorden. Totalt nämns 23 enskilda klasser som kan grupperas i 7 kategorier. Uppräkningen sker i snabb takt och ordet ”prisa” återkommer inte mellan varje uppräkning som det gjorde för de himmelska instanserna. Uppräkningen börjar med det osynliga och okända och blir mer och mer konkret för att avslutas med skapelsens krona, människan, se .] Prisa Herren (Jahve) från jorden: [Haven:] Ni stora havsdjur (sjömonster) och alla djup. [Direkt efter att den jordiska domänen har presenterats nämns två termer: ”tanninim” och ”tehomot”. Istället för att följa den mer vanliga uppdelningen i tre delar med hav, jord och himmel, ingår haven och djupen i det jordiska. Hebreiska ”tanninim” är samma ord som används i skapelsen om de stora havsdjuren, se . Ordet används även i samband med Leviatan och har mytologiska undertoner som beskriver det okända och även ondska, se . Det andra hebreiska ordet som är översatt ”djup”, är samma ord som används i . Det kan syfta på allt skapat i havet, se .]
16449	PSA 148:8	[Atmosfären:] Eld och hagel, snö och rök, du stormande vind som gör (uträttar) hans ord [befallning]. [I den första raden används de vanliga termerna för hagel och snö. Orden eld och rök kan tolkas på olika sätt. Ser man versen som ett kiastiskt mönster hör hagel och snö ihop, och eld och rök bildar en naturlig grupp som förutom naturlig eld också skulle kunna syfta på vulkanisk aktivitet. Det finns en kontrast mellan eldens hetta och haglets isande kyla och mellan svart rök och den vita snön. Även om orden inte brukar ha den betydelsen så kan man tolka eld som blixtar i ett oväder tillsammans med hagel. Röken syftar då på dimma eller moln. Den andra delen av vers 8 är helt tydlig, och versens budskap som helhet är att dessa naturliga fenomen lyder Guds befallningar. Uppmaningen till jorden att prisa Gud inleds med 7 aktörer, se vers 7-8. Djuren i havet är osynliga, medan eld, vind och stormar är mer konkreta. I vers 9-12 fortsätter nu uppräkningen med 16 helt konkreta aktörer som landskap, vegetation, djur och till sist människan. I de fyra kommande verserna nämns 4 x 4, totalt 16 instanser. Uppdelningen med 4 substantiv i varje vers förstärker det jordiska. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat. Det finns fyra väderstreck. Numerologi med 7 + 4 + 4 + 4 + 4 förstärker psalmens budskap att allt på jorden ska prisa Gud.]
16466	PSA 150:2	Prisa (välsigna, böj dig inför, tala väl om) honom för hans mäktiga (väldiga) gärningar, prisa honom för hans enorma storhet. [Här i vers 1-2 uppmanas vi att prisa Gud i stort och smått, i hans helgedom syftar på templet i Jerusalem, där Gud har valt att ha sin boning mitt ibland oss. Himlavalvet säger oss att Gud finns inte bara i vår mitt och i vårt hjärta utan i precis hela sin skapelse. Det finns med andra ord ingen omständighet som kan hindra oss från att prisa Gud.]
16469	PSA 150:5	Prisa (välsigna, böj dig inför, tala väl om) honom med stora (högljudda) cymbaler, prisa honom med små (lågmälda) cymbaler. [I vers 3-5 uttrycks motpoler som uppmanas att prisa Herren. Shofarens skarpa, explosiva och starka ljud med en känsla av staccato, i motsats till harpan och lyran som har förhållandevis svaga, milda ljud med en känsla av legato. I vers fyra nämns tamburiner och dans som ger känslan av både starka ljud och vilda, snabba rörelser i motsats till stränginstrument och flöjt som har lugnare både ljud och tempo. I vers 5 nämns först stora, nästan skrällande, cymbaler med en mäktig klang i motsats till små cymbaler som har ett sprött och välbehagligt klingande ljud.]
20529	LAM 5:18	På Sions berg [tempelberget i Jerusalem] som är öde, vandrar rävarna omkring. [Denna vers börjar med ordet ”på” vars första bokstav är ”Ajin”. I den hebreiska texten avslutas versen med bokstaven ”Pe”. Detta Pe är en markering för att avgränsa texten i olika stycken och kallas parashah. Även om det är en teknisk detalj i texten, som inte översätts, gör det ändå att det kiastiska mönstret återfinns här med Ajin och Pe i samma ordning som i första kapitlet, se . Däremot i de centrala sektionerna i kapitel 2-4 är ordningen omvänd, se .]
20531	LAM 5:20	Varför tycks du glömma oss för evigt? Varför överger du oss så många dagar? [Kapitel 5 som helhet följer inte det akrostiska mönstret, men här i vers 19-20 finns ett akrostiskt mönster med fyra bokstäver. Här återfinns den första, sista och däremellan de två mittersta bokstäverna. Vers 19a börjar med Alef, 19b börjar med Kaf, 20a börjar med Lamed och 20b börjar med Tav. Hela alfabetet symboliseras här genom att använda den första-, elfte-, tolfte- och tjugoandra bokstaven. Det kiastiska mönstret i Klagovisorna fullbordas med detta femte akrostikon i kapitel 5.]
21808	DAN 1:2	Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) gav Jojakim, kungen av Juda, i hans våld. [Det var inte babyloniernas styrka som gjorde att de fick seger, det var Herren som tillät dem inta landet på grund av gudsfolkets olydnad och avgudadyrkan, se . Jojakim var en ond kung i Herrens ögon, . Enligt rabbinsk litteratur levde han i incestförhållande med sin mor, svärdotter och styvmor och han hade för vana att mörda män och våldföra sig på deras kvinnor. Han regerar elva år, från 608-597 f.Kr. Det är en omvälvande politisk tid där Juda och Jerusalem ligger geografiskt sett mellan dåtida stormakter. Det är egyptierna och farao Necho som tillsätter Jojakim som sin lydkung sedan de tillfångatagit hans yngre bror som bara hann vara kung tre månader. När babylonierna, tre år in i Jojakims styre, attackerar Jerusalem 605 f.Kr. sluter Jojakim en pakt med dem, se . För att försäkra sig om Jojakims lojalitet tar Nebukadnessar några ungdomar av kunglig släkt som gisslan. Detta är den första deportationen till Babylon som berör Daniel och hans vänner. Templet plundras delvis, se .] Nebukadnessar tog också med sig några av kärlen till Shinar [Babylon, landet mellan floderna Eufrat och Tigris]. Där ställde han in dem i skattkammaren för sina gudar [Marduk och Nebo]. [Det babyloniska riket var den nya stormakten efter assyrierna. I staden Babylon revolterar Nabopolassar mot assyrierna och utropar sig som kung i Babylon 626 f.Kr. Tillsammans med hans son Nebukadnessar formar de det nybabyloniska riket som har sin storhetstid under de kommande 100 åren. Historiska dokument, de babyloniska krönikorna, bekräftar att Nebukadnessar våren 605 f.Kr. stred i den egyptiska utposten Karkemisch i norra Syrien och senare på senvåren svepte ner mot Jerusalem. I den första räden plundras templet och personer som kan utgöra ett hot, däribland Daniel och hans vänner, tas med som fångar. Nebukadnessar fortsätter ner mot Egypten, men när han får besked om sin fars Nabopolassars död 15 augusti, skyndar han hem. Han tar vägen genom öknen och kommer fram före Daniel och fångarna som tar den vanliga längre vägen längs med floden Eufrat. En lertavla visar att Nebukadnessar blev kung 7 september. Nebukadnessar fortsätter sina fälttåg. Sju år senare, 597 f.Kr. erövras Jerusalem. Det är i denna andra deportation som profeten Hesekiel förs bort. År 586 f.Kr. förstörs templet och den tredje vågen av fångar förs bort till Babylonien.]
21810	DAN 1:4	De skulle inte ha någon kroppslig defekt [vara i god fysisk hälsa] och vara vackra att se på. De skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga att tjäna i kungens palats. De skulle få undervisning i kaldéernas språk [kilskriftsspråket akkadiska som används på lertavlor och arameiska som var det nya världsspråket] och litteratur. [Daniel och hans vänner var av kunglig släkt och hade växt upp i Jerusalem. De var i yngre tonåren när de tillfångatogs och deporterades till Babylon, en resa på 150 mil som tog 3-4 månader till fots med karavan. Historiska dokument visar att åldern för högre utbildning var 14 år i Babylon. Beskrivningen av Daniels långa liv i Babylon bekräftar att han måste ha varit ung när han fördes bort, se . Väl framme i Babylon kan Daniel och hans vänner ha blivit kastrerade. Det som talar för det är att detta var vanligt bland kungens tjänare vid den här tiden. Det nämns heller aldrig att Daniel gifte sig och fick några barn. I Jesajas profetia, som skrevs 100 år innan dessa händelser, varnar han för att kärlen skulle plundras och ättlingar till kungahuset föras bort och bli eunucker i Babylon, se . I Jesaja 56, som rör återvändande judar, tas just eunucker utan barn upp som en speciell grupp, se . Dessa bibliska referenser har gjort att denna uppfattning är vanlig inom judendomen. Det som talar emot är att det inte uttryckligen nämns att Daniel blev kastrerad. De skulle vara ”utan defekt”, se vers 4, vilket tvärtom kan tala för att de inte var kastrerade. Det hebreiska ordet för eunuck, ”saris”, har också flera betydelser. Det kan betyda kastrerad man men också högt uppsatt ledare. Potifar i Egypten var en ”saris” som var gift, se .]
21828	DAN 2:1	I Nebukadnessars andra regeringsår [603-602 f.Kr.] hade han drömmar [troligtvis samma dröm som upprepades] som oroade honom (hans ande var skakad) och han kunde inte sova. [Nebukadnessar blev kung 7 september 605 f.Kr. Det babyloniska året startar i månaden Nisan, som infaller i mars/april. Det första regeringsåret räknas alltså från våren 604 f.Kr. och hans andra regeringsår avslutas 9 april 602 f.Kr. Daniel och hans tre vänner togs tillfånga sommaren 605 f.Kr. och är då troligtvis inne på utbildningens tredje och sista år, se . Det kan förklara varför de inte finns bland de andra vise, se . Enligt den judiska historikern Josefus, och i rabbinsk litteratur, räknas det andra regeringsåret från en annan utgångspunkt, nämligen regenter i Jerusalem. Den sista kungen avsätts 597 f.Kr. och i så fall sker dessa händelser 10 år efter Daniel och hans vänner har fullgjort sin utbildning. Det går att tolka att examinationen i sker före Nebukadnessars dröm, men det är mer troligt att sista delen i föregående kapitel, , är en summering och inträffar efter kapitel 2. Vers 17-20 är också sammanfattande och behöver inte ha skett innan händelserna i kapitel 2. Det är intressant att det finns flera paralleller i Daniels liv med vad som hände Josef i Egypten. farao hade drömmar ”två år senare”, se . farao vaknade och var ”orolig” och tillkallade också alla spåmän och visa, se .]
21866	DAN 2:39	Efter dig ska ett annat rike [av silver, se vers 32] uppstå, ett som är svagare (lägre) än ditt. [Det medo-persiska riket grundades av Kyros som var kung i Persien. Han gifte sig med Mediens kungs dotter och de två folkslagen blev ett rike. Tillsammans besegrade de Babylon 539 f.Kr. De två armarna av silver beskriver fint detta rike som varade över 200 år. Babylon var en absolut monarki där kungen hade all makt. I det medo-persiska riket stod inte kungen över lagen, se .] Sedan ska ett tredje rike av koppar [under Alexander den store] komma och regera över hela jorden. [Alexander den store började regera 336 f.Kr. Han besegrade medierna och perserna och intog hela den då kända världen fram till hans död, bara 33 år gammal. I beskrivs riket som en get med ett stort horn, följt av fyra horn i dess ställe. Det beskriver hur hans rike delades mellan hans fyra generaler. Det grekiska riket bestod i 250-300 år. De grekiska soldaterna hade vapen främst från koppar. Den som inte tror att Bibeln kan innehålla profetia väljer att tolka det andra riket som Medien och det tredje som Persien. Man daterar också Daniels bok till ett sent datum så att den är skriven efter att händelserna har inträffat. Det som dock styrker Bibelns trovärdighet är att Medien och Persien vanligtvis annars benämns som ett rike. De identifieras i klartext som ett rike och representeras av ett djur – baggen, se . Daniels bok ingick också bland de över 900 manuskript som hittades intill Döda havet i Qumran 1947. Det finns fragment från alla tolv kapitel och de dateras till 150 f.Kr. Detta gör att Daniels bok måste varit skriven långt tidigare för att kunna ha fått spridning, kopierats och funnits med i Qumransektens bibliotek.]
21888	DAN 3:12	Det finns några judiska män som du har gett uppdraget att förvalta provinsen Babylon som inte har lytt din order. [Det verkar finnas ett antisemitiskt hat mot det judiska folket, det finns egentligen ingen orsak att behöva nämna deras nationalitet.] Deras namn är Shadrak, Meshak och Aved-Nego. De dyrkar inte dina gudar och tillber inte (böjer sig inte inför) den staty du ställt upp.” [Anklagarna anspelar på Nebukadnessars ego och betonar hur de tre judiska männen inte lytt ”dina” order, inte dyrkat ”dina” gudar och böjt sig för ”din” staty. Anledningen till att de inte böjer sig beror på förbudet mot bildstoder och avgudar, se . Daniels frånvaro förklaras inte. Han kan ha varit på resa i andra uppdrag, eller kvar i Babylon för att ta hand om styret. Daniel blev ju satt till en hög position, se , och kanske hans position inte inkluderades i de grupper som räknas upp i vers 2. Rent litterärt finns det en fin struktur som förstärks av att inte Daniel nämns här. Hela boken, och särskilt kapitel 2-7 formar en kiasm. Kapitel 3, där Hananja, Mishael och Asarja kastats i ugnen, hör tematiskt ihop med hur Daniel kastas i lejongropen i kapitel 6.]
21944	DAN 5:1	[Det har gått 25-30 år sedan Nebukadnessars upprättelse i slutet på förra kapitlet. Detta kapitel beskriver händelserna som ägde rum kvällen den 12 oktober 539 f.Kr. Nebukadnessar hade dött en naturlig död 23 år tidigare år 562 f.Kr. Han blev drygt sjuttio år gammal. Efter några politiskt turbulenta år med flera skiften av kungar kom Nabonidus till makten genom en statskupp 556 f.Kr. Han är den sista kungen i det babyloniska riket. Nabonidus var dock inte så intresserad av Babylons största gud Marduk, han reste i stället mycket i riket. Han tillbringade 10 år i oasen Teima i Arabien där han dyrkade månguden Sin och byggde många altare till andra gudar. Eftersom han var borta från Babylon tillsatte han sin son Belshassar som medregent. Fram till mitten på 1800-talet fanns inga antika källor, förutom Bibeln, som nämnde Belshassars namn. Sedan dess har flera arkeologiska fynd hittats, som t.ex. Nabonidusrullen, som bekräftar att Belshassar var Nabonidus son och medregent.] Kung Belshassar [Nabonidus son och medregent] anordnade en stor festmåltid (bankett, en galamåltid med religiösa inslag) [i staden Babylon] för tusen stormän (högt uppsatta gäster) och drack vin med dem. [Det babyloniska riket hade sin storhetstid under Nebukadnessars styre, men efter hans död började mederna och perserna ta över mer och mer och var på väg att bli nästa stora världsvälde. Samtidigt som festen pågår finns den persiska armén utanför Babylons murar. De senaste veckorna hade de avancerat från norr och plundrat flera städer. Detta var inte obekant för Belshassar, dock tog han det med ro. Babylon hade matförråd för 20 år. Yttermuren var 9 mil lång, 25 meter bred och nära 100 meter hög. Innanför den fanns ännu en mur. Trots belägring kände man ingen fara – Babylon var ju ointagligt! Nebukadnessars vittnesbörd i kapitel 4 avslutas med att Gud kan ödmjuka de högmodiga, se . Att Belshassars bjuder in till en vild fest mitt under en belägring är höjden av högmod.]
22003	DAN 7:1	I Belshassars första regeringsår [omkring 553-552 f.Kr.] hade Daniel en dröm och såg syner i sitt inre (i sitt huvud) när han låg på sin bädd. [Belshassar var Nabonidus äldste son. Nabonidus kom till tronen 556 f.Kr. I Nabonidusrullen nämns att de regerade tillsammans i Nabonidus sjunde regeringsår, vilket är 549 f.Kr. Dock saknas uppteckningar för år fyra, fem och halva sjätte året. Belshassars första regeringsår är alltså någonstans mellan 553 och 550 f.Kr. Det är drygt tio år sedan Nebukadnessars död, se . Daniel är omkring 60-70 år när han har denna syn.] Han skrev ner huvudpunkterna i drömmen.
22031	DAN 8:1	[Kronologiskt inträffar synerna i kapitel 7 och 8 långt före händelserna i kapitel 5 där Belshassars fest beskrivs. Att Daniel hade haft dessa syner drygt tio år innan den händelsen hjälpte honom att tyda skriften på väggen. Från och med kapitel 8 och fram till slutet av boken är texten skriven på hebreiska. Mittensektionen, mellan 2:4 och 7:28, är skriven på arameiska. Synerna i kapitel 2, 7 och 8 har flera beröringspunkter där samma riken beskrivs. Växlingen tillbaka till hebreiska, här i kapitel 8, indikerar att synen här riktar sig speciellt till det judiska folket. Från att ha handlat om övergripande världshändelser, beskrivs nu mer i detalj hur stormakterna kommer att påverka Israel och templet, se .] I kung Belshassars tredje regeringsår [över Babylon, omkring 551-550 f.Kr.] såg jag, Daniel, ännu en syn efter den jag först hade sett [två år tidigare, se ].
22032	DAN 8:2	I denna syn såg jag mig själv i den befästa staden Susa, i provinsen Elam. Jag såg mig själv stå vid vattendraget Ulaj. [Susa ligger 38 mil öster om Babylon, och 20 mil norr om Persiska viken. På Daniels tid var det en jämförelsevis obetydlig liten stad, men den skulle bli Persiens huvudstad. Även platsen för synen förstärker den profetiska exaktheten i budskapet. Det är här den persiske kungen Xerxes I, som regerade 486-465 f.Kr., kommer att bygga ett stort palats ett århundrade senare. Det är i detta kungliga palats som händelserna i Esters bok så småningom kommer att utspela sig, se . Här var Nehemja kung Artashastas munskänk 446 f.Kr., se . I sin tjänst i Babylon hade Daniel säkert besökt Susa några gånger. Enligt den judiska historikern Josefus var Daniel fysiskt på plats i Susa när han såg denna syn, men att han bara några dagar senare är i tjänst hos kungen talar för att han inte var så långt borta från Babylon, se . Ulaj var en 250 meter bred grävd kanal nordöst om staden.]
22039	DAN 8:9	Från ett av dem [de fyra hornen] sköt det ut ett nytt litet horn. [Detta horn identifieras med Antiochos IV Epifanes som var kung i seleukidriket 175-164 f.Kr.] Det växte och blev mycket stort, mot söder, mot öster och till det ”vackra landet” [Israel]. [Termen ”det vackra landet”, ordagrant ”ornamentet” eller ”det utsmyckade landet”, används om Israel. Även om det är ett vackert och naturskönt land så är anledningen till titeln att Gud har utvalt detta land, se även . Detta horn är ett annat horn än det som refereras till i .]
22042	DAN 8:12	En ondskefull krigsliknande operation fördes mot det dagliga offret. [Den första delen av vers 12 är svåröversatt. Ordagrant är det fyra ord där det första är ”och en här/militär”. Det andra kan betyda ”vara mot” eller ”överlämna”. Det tredje ordet är ”det dagliga” och det sista är i eller på ”synd”. Det ”dagliga” syftar mest troligen på det dagliga offret i templet i Jerusalem som ska upphöra. Orsaken är en militär offensiv. Ordet ”synd” används även om uppror mot Gud så betydelsen kan också vara att på grund av Israels avfall och överträdelse tillåter Gud det dagliga offret att upphöra.] Sanningen kastades ned på marken, och hornet var framgångsrikt i allt det gjorde [under en begränsad tid]. [Under de fruktansvärda åren 167-164 f.Kr. var det judiska folket under Antiochos tyranni.]
22081	DAN 9:24	[Gabriel kommer att tala om 70 sjuperioder som rör det judiska folket. Hebreiskan använder ordet ”shavuim” som betyder 7 av något slag. Det anger en tidsperiod på 7 utan någon enhet på samma sätt som ”ett dussin” på svenska kan syfta på 12 stycken av något vad som helst. Sjuperioderna kan syfta på 7 år, 7 dagar, 7 månader eller en symbolisk ”fulländad” tid. År är dock den mest troliga enheten, i inledningen talas t.ex. om 70 år. Ett vanligt uttryck för en sådan här ”sjuperiod” eller vecka av år är då ”årsvecka”. En för judarna välbekant sjuårsperiod var också det sjunde sabbatsåret för landet då åkrarna skulle ligga i träda, se . Vart sjunde sådant år, dvs. det 49:e året, var ett jubelår. Det var ett år då hela samhället fick en nystart – alla lån avskrevs och landområdena återgick till sina ursprungliga ägare, se . Detta system med både plan- och marknadsekonomi säkerställde att även om föräldragenerationen gjort dåliga val skulle inte barnen behöva ärva deras skulder. När Mose fick denna förordning kom det också med en varning att om det judiska folket inte höll denna princip skulle de bli kringspridda bland folken, se . Systemet med sabbatsår började gälla när israeliterna kom in landet, se . När Salomo började bygga templet var det 480 år efter uttåget ur Egypten, se . Samma varning om att folket skulle bli kringspridda ger Gud till Salomo, se . Det nämns att Salomo tog ut höga skatter av folket och troligtvis hölls inte dessa sabbatsår, se . Detta resulterar i Jerusalems belägring 605 f.Kr. och Jerusalems fall 586 f.Kr. Det är värt att notera att det norra riket faller redan 722 f.Kr. Deras avfall var större än det södra rikets. De höll inte ens sabbaten en gång i veckan eller de andra högtidsdagarna, vilket kan vara anledningen till att deras tid rann ut snabbare. Stora profetiska händelser har skett vart 490/500 år i Israels historia: - Abraham föds, ca 1950 f.Kr. - Uttåget ur Egypten, ca 1450 f.Kr. - Första templets invigs, 996 f.Kr. - Templet återinvigs, 516 f.Kr. - Jesus föds 8-4 f.Kr., dör och uppstår 30 eller 33 e.Kr. I själva definitionen av jubelår finns en viss osäkerhet i formuleringen om jubelåret ska inkluderas eller läggas till det 49:e året så att cykeln blir 50 år. Det gör att cykeln kan variera mellan 490 och 500 år. De 40 åren i ökenvandringen verkar inte räknas med, vilket gör att det finns en marginal, se .] Sjuttio sjuperioder [70 årsveckor vilket motsvarar 490 år] är bestämda (ordagrant ’ristade’ eller ’utskurna’) över ditt folk [det judiska folket] och din heliga stad [Jerusalem]. [En bestämd tidsperiod är ’utskuren’ som specifikt berör det judiska folket, Jerusalem och Israel. Anledningen är:] För att få ett slut på överträdelsen. [Israels uppror mot Gud.] För att försegla synder. För att sona (övertäcka) skulden. För att införa en evig rättfärdighet. För att försegla synen och profetian (som med ett sigill). För att smörja (avskilja till helig tjänst) det allra heligaste. [Det allra heligaste syftar troligtvis på templet, och då specifikt på Gudsstaden och det framtida templet i Jerusalem. Hesekiel var samtida med Daniel och hans syn i kap 40-48 var inte okänd.]
22107	DAN 11:2	[I följande 35 verser finns åtminstone 135 profetior som bokstavligt har gått i uppfyllelse från Daniels tid 536 f.Kr. fram till Antiochos IV härjningar i Israel som kulminerar när han vanhelgar templet 167 f.Kr.] Nu ska jag berätta sanningen för dig. Tre kungar till [efter den nuvarande Kyros] ska uppstå i Persien, och den fjärde ska bli rikare än någon av de andra. När han har blivit som mäktigast genom sina rikedomar ska han sätta in all sin makt mot Greklands (Javas) rike. [Kungarna i det medo-persiska riket efter Kyros var: - Kyros son Kambyses, 530-522 f.Kr. - Smerdis eller Gaumata, 522 f.Kr. - Darios I, 522-486 f.Kr. - Xerxes I, 486-465 f.Kr. Han försökte erövra Grekland år 480 f.Kr. Han omnämns i Esters bok, se . Xerxes var den mäktigaste och mest inflytelserika av dessa fyra. Han förde flera krig mot Grekland under sitt styre.]
22108	DAN 11:3	Sedan ska en mäktig (krigisk, rivaliserande) kung uppstå som ska regera med stor makt och göra som han vill. [Den grekiska härföraren Alexander den store regerade 336-323 f.Kr. Han besegrade perserna och intog hela den dåtida kända världen på knappt 10 år.]
22110	DAN 11:5	[Nu förutsägs historien från Alexander den stores död 323 f.Kr. och framåt. Vers 5-20 handlar om konflikten mellan de två delarna av det splittrade grekiska riket. Eftersom Daniels bok handlar om judarna, så fokuserar berättelsen på stormakterna norr och söder om Israel – det Seleukidiska riket i norr och det Ptolemaiska riket i söder. I dessa verser används de generella benämningarna – kungen i syd och kungen i nord. Eftersom konflikten pågår i flera generationer är dessa kungar olika personer. Sydrikets kungar i Egypten heter Ptolemaios den förste, andre osv. Kungarna i det seleukidiska Nordriket i Syrien heter Antiochos den förste, andre, osv.] Kungen i Sydlandet [Egypten, Ptolemaios I som var en av Alexander den stores generaler] ska bli mäktig. Av hans furstar ska en vara mäktigare än han [Seleukos I Nikator som också var en av Alexander den stores befälhavare], och hans herravälde ska bli stort.
22115	DAN 11:10	[Konflikten fortsätter i generation efter generation.] Hans [nordkungens] söner ska rusta sig till strid och samla en väldig krigshär, som ska välla fram som en störtflod och tåga in. Den ska komma igen och striden ska föras ända fram till sydlandskungens befästningar. [Seleukos II dog 226 f.Kr. Hans söner Seleukos III och Antiochos III fortsatte krigen mot Egypten. Seleukos III mördades efter att bara ha regerat i tre år, och hans bror Antiochos III kom till makten. Han kallades ”den store” på grund av hans militära framgångar. Under åren 219-218 intar han Galiléen och Samarien och övertar styret av dessa judiska områden från egyptierna.]