14158	PSA 18:28	Mot den som renat sig (som en metall som hettats upp och där orenheterna avlägsnats), visar du dig ren, men mot den [moraliskt] fördärvade (förvridne, slingrande; den som medvetet väljer fel väg), visar du dig motsatt (avog, antagonistisk, i strid mot; antar du skarpsinnigt brottningskampen). [I de tre första stroferna, som beskriver positiva egenskaper, bemöter Gud de rättfärdiga på motsvarande sätt som de agerar. I Bergspredikan finns ett liknande uttalande där de barmhärtiga kommer att möta barmhärtighet, se . I den fjärde strofen, där de ogudaktiga som är moraliskt fördärvade beskrivs, visar inte Gud ogudaktighet tillbaka – han är ju helig och ren. Om någon sätter sig upp mot Gud så kommer han med sitt skarpsinne att motsätta sig dem, men inte på ett förvridet sätt utan i rättvisa och rättfärdighet. Det blir tydligt i hebreiskan där de tre första stroferna har samma rot, medan den fjärde skiljer sig åt, ”patal” används bara här och i och beskriver att vara i en konflikt och strid: trofaste/trofast – cha- sid / chas- sad uppriktige/uppriktig – ta- mim / tam- mam renat/ren – na- bar / ba- rar förvriden/motsatt – iq- qes / pat- tal]
14349	PSA 30:13	Du vände min klagan (ceremoniella sorgeperiod) till dans (ringdans, jubel och fest) []; du lossade (befriade mig från) min sorgdräkt (säckklädnad) och klädde mig i glädje. [Exakta detaljer på hur Herren grep in och helade och räddade David från döden ges inte i psalmen. Däremot beskrivs hur Gud personligen grep in och vände situationen. Inom judisk tradition är det en sju dagars sorg när någon dött. Den sörjande familjen lämnade inte huset, och vänner kom på besök, se . De som sörjde klädde sig i säcktyg för att fysiskt känna och visa att man hade sorg, se . Tyget gjordes av get- eller kamelhår, se . Materialets sträva och grova struktur lämpade sig bra för tältdukar och säckar, därav namnet, men inte till kläder. Den sista raden beskriver det som om Gud personligen lossade säcktyget, som den sörjande hade svept sig i, och klär honom i ljusa festkläder. Från att ha varit begravning blir det förberedelse för fest. Texten refererar inte till att sorgdräkten byts ut till festkläder, utan till ”glädje”. Det ger en fin länk mellan början och slutet av versen – från klagan till glädje!] Därför ska hela min varelse (ordagrant ”ära”, kan syfta på mitt hjärta, innersta eller tunga) sjunga till dig och inte vara tyst. Herre (Jahve) min Gud, jag vill tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) dig för evigt.
14615	PSA 44:18	från rösten av förolämparen och smädaren (från verbet ”att skära och såra”), från ansiktet [synen] av fienden och hämnaren. [Röst och ansikte kompletterar varandra, både hörsel- och synintryck påverkar. Vers 16 har framträdande k-ljud och i vers 17 är m-ljudet framträdande. Vers 17 är på hebreiska ”miqqol meharep umageddep mipene oyeb umitnaqqem”. Med hjälp av allitteration och assonans, vokalrim på bokstaven ”e”, kulminerar beskrivningen av fienden.]
16783	PRO 11:25	Den (en själ, person) som välsignar (är generös, givmild) blir själv framgångsrik (rikligt mättad; även smord, se ), den som vederkvicker andra (släcker andras törst, frikostigt vattnar andra), kommer själv bli översköljd (vattnad, rikligt välsignad med regn) [från ovan]. [Ordet ”vederkvickt” är på hebreiska ”marveh”. Här handlar det om att fylla andras behov och släcka andras törst. ”Översköljd” är i grundtexten det ovanligare ordet ”yara”, som bara går att finna här och i profetboken Hosea där det dels beskriver fysiskt höst- och vårregn som ”vattnar”, se , men också används bildligt för Guds rättfärdighet som ”regnar” över en person, se . Här i Ordspråksboken antyds en skillnad både i proportion och riktning. Den som frikostigt delar med sig av vattnet från egen brunn vill Gud kompensera med rikliga välsignelser från ovan, speciellt genom den så nödvändiga nederbörden. De två subjekten översätts ”den” även om ”själ” på hebreiska är i feminin form och det i grundtexten står ”han som vederkvicker”. Versen innehåller andliga principer som gäller alla människor.]
20531	LAM 5:20	Varför tycks du glömma oss för evigt? Varför överger du oss så många dagar? [Kapitel 5 som helhet följer inte det akrostiska mönstret, men här i vers 19-20 finns ett akrostiskt mönster med fyra bokstäver. Här återfinns den första, sista och däremellan de två mittersta bokstäverna. Vers 19a börjar med Alef, 19b börjar med Kaf, 20a börjar med Lamed och 20b börjar med Tav. Hela alfabetet symboliseras här genom att använda den första-, elfte-, tolfte- och tjugoandra bokstaven. Det kiastiska mönstret i Klagovisorna fullbordas med detta femte akrostikon i kapitel 5.]
21945	DAN 5:2	Medan Belshassar drack vin (påverkad av alkoholen), befallde han att guld- och silverkärlen som hans företrädare (far, förfader, kanske farfar) Nebukadnessar hade plundrat från templet i Jerusalem skulle hämtas fram så att kungen, hans stormän, hans fruar och konkubiner (älskarinnor) kunde dricka ur dem. [Det var inte vanligt att kvinnorna var med, se t.ex. . Omkring 50 år tidigare, samtidigt som Daniel blev bortförd, tog även Nebukadnessar dessa heliga kärl från Jerusalem, se . Tusentals kärl hade förts bort, en förteckning över dem finns i . Texten framhäver Belshassars koppling till Nebukadnessar. Orden far och son används ofta i en vidare betydelse för efterträdare i antiken. I en assyrisk text som brukar kallas för ”den svarta obelisken” av Salmanassar III, kallas Jehu ”Omris son”, trots att han inte var hans son. Han var från en helt annan släkt. Det är troligt att Belshassar var släkt med Nebukadnessar. Det finns skäl att tro att Nabonidus gifte sig med en av Nebukadnessars döttrar, vilket då gör att Belshassar kallas Nebukadnessars barnbarn. Han kände väl till historien hur kärlen kommit till Babylon, se . Det faktum att Israels guds heliga kärl fanns som krigsbyte i Babylon visade, i Belshassars tankevärld, att de babyloniska gudarna var mäktigare än andra folks gudar. Att vanhelga och dricka ur dessa kärl just denna kväll ansåg nog den alkoholpåverkade Belshassar vara en utmärkt idé att på ett demonstrativt sätt visa på Babylons makt, se .]
21979	DAN 6:6	Till sist sade männen: ”Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för [vad det gäller hur han utför sitt arbete]. Kanske kan vi hitta något som rör hans Guds lag?” [Daniel var nu i 80-årsåldern. Det har gått en relativt kort tid sedan den nya administrationen tagit över i Babylon. Daniels tro på Israels Gud var troligen fortfarande obekant för kungen. Dock genomsyrade tron både Daniels privat- och arbetsliv. Han var lojal, hederlig och hade god arbetsmoral.]
22060	DAN 9:3	Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud (Adonai Elohim). [Daniel riktade sin blick mot himlen, se .] Jag sökte honom i bön och vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd) och fastade i säck och aska. [Daniel följde den judiska seden att ta på sig obekväma sträva kläder av get- eller kamelhår och strö aska på huvudet. En yttre handling som visar inre sorg och genuin bön, se .]
22081	DAN 9:24	[Gabriel kommer att tala om 70 sjuperioder som rör det judiska folket. Hebreiskan använder ordet ”shavuim” som betyder 7 av något slag. Det anger en tidsperiod på 7 utan någon enhet på samma sätt som ”ett dussin” på svenska kan syfta på 12 stycken av något vad som helst. Sjuperioderna kan syfta på 7 år, 7 dagar, 7 månader eller en symbolisk ”fulländad” tid. År är dock den mest troliga enheten, i inledningen talas t.ex. om 70 år. Ett vanligt uttryck för en sådan här ”sjuperiod” eller vecka av år är då ”årsvecka”. En för judarna välbekant sjuårsperiod var också det sjunde sabbatsåret för landet då åkrarna skulle ligga i träda, se . Vart sjunde sådant år, dvs. det 49:e året, var ett jubelår. Det var ett år då hela samhället fick en nystart – alla lån avskrevs och landområdena återgick till sina ursprungliga ägare, se . Detta system med både plan- och marknadsekonomi säkerställde att även om föräldragenerationen gjort dåliga val skulle inte barnen behöva ärva deras skulder. När Mose fick denna förordning kom det också med en varning att om det judiska folket inte höll denna princip skulle de bli kringspridda bland folken, se . Systemet med sabbatsår började gälla när israeliterna kom in landet, se . När Salomo började bygga templet var det 480 år efter uttåget ur Egypten, se . Samma varning om att folket skulle bli kringspridda ger Gud till Salomo, se . Det nämns att Salomo tog ut höga skatter av folket och troligtvis hölls inte dessa sabbatsår, se . Detta resulterar i Jerusalems belägring 605 f.Kr. och Jerusalems fall 586 f.Kr. Det är värt att notera att det norra riket faller redan 722 f.Kr. Deras avfall var större än det södra rikets. De höll inte ens sabbaten en gång i veckan eller de andra högtidsdagarna, vilket kan vara anledningen till att deras tid rann ut snabbare. Stora profetiska händelser har skett vart 490/500 år i Israels historia: - Abraham föds, ca 1950 f.Kr. - Uttåget ur Egypten, ca 1450 f.Kr. - Första templets invigs, 996 f.Kr. - Templet återinvigs, 516 f.Kr. - Jesus föds 8-4 f.Kr., dör och uppstår 30 eller 33 e.Kr. I själva definitionen av jubelår finns en viss osäkerhet i formuleringen om jubelåret ska inkluderas eller läggas till det 49:e året så att cykeln blir 50 år. Det gör att cykeln kan variera mellan 490 och 500 år. De 40 åren i ökenvandringen verkar inte räknas med, vilket gör att det finns en marginal, se .] Sjuttio sjuperioder [70 årsveckor vilket motsvarar 490 år] är bestämda (ordagrant ’ristade’ eller ’utskurna’) över ditt folk [det judiska folket] och din heliga stad [Jerusalem]. [En bestämd tidsperiod är ’utskuren’ som specifikt berör det judiska folket, Jerusalem och Israel. Anledningen är:] För att få ett slut på överträdelsen. [Israels uppror mot Gud.] För att försegla synder. För att sona (övertäcka) skulden. För att införa en evig rättfärdighet. För att försegla synen och profetian (som med ett sigill). För att smörja (avskilja till helig tjänst) det allra heligaste. [Det allra heligaste syftar troligtvis på templet, och då specifikt på Gudsstaden och det framtida templet i Jerusalem. Hesekiel var samtida med Daniel och hans syn i kap 40-48 var inte okänd.]
25900	LUK 21:5	Några [av lärjungarna, se ] samtalade om hur templet var utsmyckat med storslagna stenblock och tempelgåvor. [Under hela lärjungarnas livstid hade man byggt och expanderat templet, se . Herodes den stores utbyggnad var magnifik och många hade gett gåvor som ornament, utsmyckningar, guld- och bronsdörrar osv.] Då sade Jesus:
25929	LUK 21:34	”Var på er vakt (var vaksamma, håll er vakna, undersök gång på gång er själva) så inte era hjärtan tyngs ner av: omåttlighet (överkonsumtion som leder till dåsighet) [en medicinsk term för huvudvärk och illamående orsakad av för stort mat- eller alkoholintag], och dryckenskap (fylleri, missbruk av droger), och vardagslivets bekymmer (oro, att vara splittrad och dras åt olika håll), annars överraskar den dagen [då Jesus kommer tillbaka] er,
26764	JHN 14:27	Frid (ro, stillhet, vila) lämnar (sänder, överlåter) jag åt er. Jag ger er min frid. Jag ger er inte så som världen ger. [Jesus talade arameiska med sina lärjungar. Det arameiska och hebreiska ordet för frid ”shalom” är rikt på innebörd, såsom harmoni, hälsa, fullhet, trygghet och välgång. Det är en önskan om frid som judar fortfarande använder som hälsnings- och avskedsord. Världen kan inte erbjuda denna frid; Guds frid tar bort all rädsla och fruktan för döden och framtiden.] Låt inte ert hjärta oroas (uppröras, ängslas) eller förfäras (frukta, tappa modet, skygga tillbaka) [].
27000	ACT 1:8	Men ni ska få ta emot kraft (mirakelkraft, förmåga att utföra ert uppdrag) när den helige Ande kommer över er. Ni ska bli mina vittnen i: Jerusalem, [Staden där de nu befann sig. Hur de vittnade där beskrivs i Apg 1-7.] hela Judéen och Samarien, [Jerusalem ligger i Judéen, den södra regionen av Israel med en stor judisk befolkning. Norr om Jerusalem ligger regionen Samarien. Här bodde det illa ansedda blandfolket samarierna som judarna inte ville kännas vid. Hur apostlarna vittnade i båda dessa områden beskrivs i Apg 8:1-11:18.] ända till jordens yttersta gräns.” [Hela den då kända världen. Hur de vittnade runt om i världen beskrivs i Apg 11:19-28:31.] [Två världsbilder flyter samman i Apostlagärningarna. Den judiska och den grekisk-romerska. För juden är Jerusalem världens mittpunkt, medan Rom är romarens centrum. I inledningen till Lukasevangeliet låter Lukas förordningen utgå från kejsaren i Rom, se . I Apostlagärningarna utgår den uppståndne Herrens uppmaning från Jerusalem. Den judiska världsbilden utgår från släkttavlan i , där Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, blir stamfäder till alla folk. Sems ättlingar rör sig österut till Arabien och Mesopotamien, Hams ättlingar söderut till Afrika och Jafets ättlingar norr- och västerut till Mindre Asien och Europa. Apostlagärningarna följer detta mönster där Sems ättlingar motsvaras av Samarien. Hams ättlingar i Afrika nås via Filippus möte med den etiopiske hovmannen. Slutligen kommer evangeliet till Jafets ättlingar via Paulus resor norr och västerut. I den judiska världsbilden var Etiopien och Spanien världens yttersta utposter, kanske var det därför Paulus ville till Spanien? Det är inte uteslutet att han kom dit, se .]
27066	ACT 3:1	Petrus och Johannes var på väg upp till templet till bönen vid den nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen). [Det är troligtvis fortfarande högtidsdagar och många människor var i rörelse i Jerusalem. Det var vanligt att be tre gånger under dagen, se . Två av dessa bönetillfällen sammanföll med morgon- och eftermiddagsoffret i templet: bönen vid tredje och nionde timmen, se ; Josefus, Ant. 14.4.3.]
27330	ACT 10:2	Han var from och fruktade (vördade, respekterade) Gud och det gjorde även alla i hans hus. [Cornelius, hans familj och de tjänare som bodde hos honom trodde på och tillbad Israels Gud, följde vissa judiska traditioner, men hade inte konverterat till judendomen.] Han gav frikostigt med gåvor till [det judiska] folket och bad alltid (regelbundet) till Gud. [Caesarea Maritima, som betyder Caesarea vid havet, var den romerska huvudstaden i Judéen och en viktig militär bas. Cornelius var en centurion i den romerska armén och ledde en centuria på 100 män. Ett sådant kompani bestod av 80 soldater plus ett tjugotal icke-stridande underhållspersonal. Till skillnad från andra högre grader i armén var centurioner tidigare soldater som blivit befordrade. De var därför ofta omtyckta och hade goda ledaregenskaper. En annan gudfruktig centurion nämns tidigare i . Cornelius och hans kompani ingick i en kohort som bestod av sex centuriae. Antalet soldater i den romerska armén varierade över tid. Vid en stor förlust i Tyskland 9 e.Kr. förintades tre legioner och stormaktens 28 legioner minskade till 25 st. På nya Testamentets tid, efter Augustus besparingar 15 f.Kr., var de olika enheterna: - Contubernium, 8 soldater som tältade/bodde ihop. - Centuria, 100 män (80 soldater + 20 underhållspersonal). - Kohort, 500 – 800 soldater. - Legion, 4 800 – 5 500 fotsoldater + 120 kavalleri (10 x Kohort). Till legionen hörde också förstärknings- och understödsförband som kunde bestå av vara flera tusen män och kvinnor. Vid den här tiden var fem kohorter stationerade i Caesarea och en i Jerusalem. Flera inskriptioner visar att ett italienskt regemente ”Kohors II Italica” fanns stationerat i den romerska provinsen Syrien 69-157 e.Kr. Även om detta datum är senare än händelserna i Apg 10, vilka inträffade omkring 40 e.Kr., bekräftar fynden att italienska förband fanns i området.]
27940	ACT 27:17	När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna [reven i Sidra- och Gabèsbukten vid Afrikas nordkust] släppte de ner drivankaret och lät skeppet driva.
28202	ROM 8:18	Jag har kommit fram till (efter att noga beräknat alla för- och nackdelar), att den här tidens lidanden betyder ingenting i jämförelse med (kan inte, och är inte ens värdiga att jämföras med) den härlighet (ära, glans) som ska uppenbaras i oss (över oss, bli vår).
28411	ROM 16:7	Hälsa Andronikus och [hans hustru]Junia, mina släktingar (judiska landsmän) och medfångar. [Andronikus är ett grekisk-judiskt mansnamn som betyder ”segrare bland män”. Junia är ett kvinnligt latinskt namn som betyder ”den yngre”. Det är troligt att Andronikus och Junia var ett gift par som verkade tillsammans på samma sätt som Priscilla och Aquila, se vers 3. Eventuellt var de syskon, men eftersom Paulus anger den typen av relation i vers 15, men inte här, är det mindre troligt. De var Paulus släktingar eller landsmän. Det grekiska ordet ”syngenis” beskriver ofta nära släktskap, se , men kan också användas mer generellt om att de tillhör samma folkslag. Paulus använder det i den betydelsen om sina judiska landsmän tidigare i brevet, se . Ordet används även i vers 11 och 21. Att tre av 28 personer som han hälsar till i Rom skulle vara hans släktingar är inte orimligt. Paulus var ofta fängslad, se . Andronikus och Junia hade också fått lida för evangeliet och varit fängslade tillsammans med Paulus. Ordet medfånge används även i Kol 4:10 om Aristarchus som också omnämns i upploppen i Efesos, se . Kanske var det just i Efesos Andronikus och Junia också var fängslade tillsammans med Paulus.] De har ett gott anseende (är högt aktade och välkända) bland apostlarna, och de tillhörde även den Smorde (Messias, Kristus) före mig. [Andronikus och Junia måste hört till de första kristna i Jerusalem eller i Judéen där de troligen också lärt känna Paulus efter hans omvändelse. Denna vers går att översätta på två sätt. Antingen var de framstående medlemmar bland apostlarna, eller så var de inte själva apostlar utan välkända och högaktade av apostlarna. Oavsett tolkning gör Paulus ett hedersamt erkännande av Andronikus och Junias tjänst. Apostlarna kan dels syfta på de tolv lärjungarna, men används också i en vidare bemärkelse, se . Junia skulle alltså kunna vara en kvinnlig apostel! Vissa manuskript har den manliga formen Junias i stället för Junia. Dock återfinns inte denna maskulina form i några andra grekiska skrifter, den korrekta formen skulle i så fall varit Junius. Det kvinnliga namnet Junia är den vanliga välkända formen som återfunnits i inskriptioner och andra texter. Alla kyrkofäder refererade till Junia som en kvinna, och så var det ända fram till medeltiden. Det ska noteras att Bibeln aldrig förbjuder kvinnliga apostlar. Det faktum att Bibeln talar om kvinnliga profeter, och att profet- och aposteltjänsten ofta nämns tillsammans, se , talar för att Junia var en kvinnlig apostel. Några exempel på profetissor i Gamla testamentet är Miriam, Debora, Hulda, Noadja och i Nya testamentet nämns Hanna och Filippus fyra döttrar.]
29393	EPH 5:22	[Att vandra värdigt kallelsen, se , påverkar alla områden, och det börjar i de närmaste relationerna. Paulus tar nu ett exempel från ett kristet hushåll. En familj i Romarriket var stor. I hushållet fanns inte bara föräldrar och deras barn, utan också vuxna barn, deras makar, mor- och farföräldrar och ibland även slavar. Det fanns olika typer av slavar. Utifrån sammanhanget syftar detta på slavar som fungerade som tjänstefolk. De skötte om hushåll, barn och mark. I en kultur där hustrur, barn och slavar ansågs vara ägodelar visar evangeliet på varje människas unika värde. Hustrun tilltalas som en jämlike och slavar ska behandlas rättvist. Denna vers har inget eget verb i grekiskan, det är underförstått utifrån föregående vers 21. Samtidigt som ett nytt stycke inleds är det tydligt kopplat med att vara fylld av ande och ett ömsesidigt frivilligt underordnande från alla parter.] Hustrur, underordna er (inta en frivillig position av samarbete med) era män, på samma sätt som de underordnar sig Herren.
29602	COL 3:18	[Uttalandet i vers 11, att det i Jesus inte längre är några skillnader mellan fri och slav, måste ha väckt frågor. Finns det inga roller kvar? Paulus tar nu ett exempel från ett kristet hushåll. Den nya klädnaden i Jesus påverkar alla områden, och det börjar i de närmaste relationerna. En dåtida familj i Kolossai, och i resten av Romarriket, var mycket större än en nutida familj. I hushållet fanns inte bara föräldrar och deras barn, utan också vuxna barn, deras makar, mor- och farföräldrar och slavar. Det fanns olika typer av slavar. Utifrån sammanhanget syftar detta på slavar som fungerade som tjänstefolk. De skötte om hushåll, barn och mark. I en kultur där hustrur, barn och slavar ansågs vara ägodelar visar evangeliet på varje människas unika värde. Hustrun tilltalas som en jämlike och slavar ska behandlas rättvist. Det är anmärkningsvärt att det inte finns något uttryckligt förbud mot slaveri i Bibeln. Paulus uppmanar slavar att bli fria på laglig väg om den möjligheten ges, se . Evangeliet omkullkastar inte sociala institutioner genom revolution, däremot har slaveriet avskaffats överallt där evangeliet har gått fram. Evangeliet förändrar människors hjärtan, vilket i sin tur förändrar samhället.] Hustrur, underordna er (inta en frivillig position av samarbete med) era män, så som det är behagligt (lämpligt) i Herren. [I vers 20 och 22 används ett annat grekiskt ord.]
30008	PHM 1:3	Nåd (kraft, oförtjänt favör) vare med er och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag) från Gud vår Far och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [Filemon var en välbärgad kristen man. I hans hushåll fanns hans hustru, yngre barn, troligen även mor- och farföräldrar och kanske äldre barn med sina familjer. Ett sådant stort hushåll hade även slavar. Denna typ av hushållstjänare ordnade med mat och barnpassning. Om det var en god herre hade de det bra. Förhållandena kunde dock vara riktigt illa, särskilt för slavar som arbetade på fälten och i gruvor. En slav kostade omkring femhundra denarer, vilket motsvarade två till tre årslöner för en vanlig arbetare. En slav kunde bli fri eller köpa sig fri för sin köpesumma. Det tog dock lång tid att spara ihop. Straffet för rymning var hårt. I detta brev vädjar Paulus till Filemon om nåd för slaven Onesimus som rymt från honom, men nu kommer tillbaka.]
30542	1PE 5:10	Men all nåds Gud – som kallat er till sin eviga härlighet i den Smorde (Messias, Kristus), sedan ni en kort tid har lidit – han ska (kommer) själv: återupprätta (rätta till, hela, fullkomna), stödja (grundligt plantera, stötta och stabilisera), styrka (”funktionsförstärka”) och befästa (stadfästa, lägga en fast grund i) er. [Fyra verb beskriver hur Gud ger styrka och fasthet i tron. Det grekiska ordet för att återupprätta används i för att laga trasiga nät. Ordet för att stödja är detsamma som i återgivningen av Jesu personliga uppmaning till Petrus- något som här också uppfylls, se .]
30786	REV 2:1	[Betyder: önskvärd, tillåten. I dag: I ruiner, närmsta stad är Selcuk några kilometer därifrån. Efesos var ett viktigt ekonomiskt centrum i antiken. Det var den största staden i Mindre Asien med omkring 200 000 invånare. Många besökare kom till Artemistemplet, som då räknades som ett av de sju underverken. Här tillbads fertilitets- och jaktgudinnan Artemis Efesia. Det romerska namnet på Artemis var Diana, se . Staden var Johannes hemförsamling och det kan ha varit så att Jesu mor Maria också var här, se . Omkring fyrtio år tidigare hade Paulus grundat församlingen och han bodde här under flera år, se . Aquila och Priscilla undervisade församlingen, och även Apollos. Paulus avskilde också Timoteus till att bli deras pastor, se .] Skriv följande till församlingen Efesos budbärare (ängel): [Budbärare är det grekiska ordet ”angelo”. Det kan syfta på en ängel, på motsvarande sätt som Gud gav uppenbarelsen från Jesus via en ängel till Johannes, se . Budbärare kan också syfta på församlingens ledarskap, som ska läsa brevet och förmedla budskapet till församlingen. Samma fras återkommer till varje församling, se .] ”Så säger han [Jesus själv som är uppstånden] som håller (kontinuerligt, i ett fast grepp) de sju stjärnorna [budbärarna, se 1:20] i sin högra hand, han som går bland de sju ljushållarna [församlingarna, se ] av guld. [Jesus är det sanna ljuset som kom till världen, . Att Jesus är aktiv och rör sig bland ljusstakarna visar hur Jesus är närvarande och delaktig i församlingarna, som trots motstånd och förföljelse väljer att vara bärare av Guds ljus.]
30815	REV 3:1	[Betyder: röd sten, staden fick sitt namn från den eldröda stenen karneol, grekiska Sardes, som utvinns i området. Karneol var första stenen i översteprästens bröstsköld, se . I dag: I ruiner, intill den lilla byn Sart, sex mil söder om Thyatira. Sardes var den gamla huvudstaden i landskapet Lydien i Mindre Asien. Den låg på en slätt genomströmmad av floden Paktolus som hade stora guldfyndigheter. Det var en knutpunkt mellan flera handelsleder och en rik stad berömd för sitt guld. Här präglade det Lydiska riket världens första guld- och silvermynt på 600-talet f.Kr. Den siste kungen i det Lydiska riket var Krösus som regerade 560-547 f.Kr. Han var ofantligt rik och högmodig och har gett upphov till ordspråket ”rik som en krösus”. Staden låg på en 450 meter hög bergsplatå med tre branta sidor och ansågs ointaglig, vilket ledde till att dessa sidor inte bevakades så noga. Både Kyros och Epifanes överraskade staden med soldater som klättrade upp för en brant stig bland klipporna och intog deras befästning under nattetid. Uttrycket ”vakna” i vers 2 och ”som en tjuv om natten” i vers 3, klingade igenkännande för sardesborna. Staden var även känd för dess färgerier och ylleväverier. Man berömde sig av att vara först i världen med att färga ull. Deras svarta ylletyger var en eftertraktad vara över hela Romarriket.] Skriv följande till församlingen Sardes budbärare. [Budbärare är det grekiska ordet ”angelo”. Det kan syfta på en ängel, men troligare är att det syftar på församlingens ledarskap som ska läsa brevet och förmedla budskapet till församlingen]: ”Så säger han som har Guds sju andar [den helige Ande som är fullkomligt utgiven, se ] och de sju stjärnorna [de sju församlingarnas budbärare, se ]. [ingen] Jag ser (vet med exakthet) dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död. [Jesu ord om att de lever men är döda var träffande. Folket i Sardes var allmänt kända för sin lösaktighet och kärlek till lyx och nöjen. Herodotos skrev på 400-talet f.Kr. om invånarna i staden: ”De lättfotade lydierna vill bara spela cittra, slå på gitarr och ägna sig åt detaljhandel.”]
30886	REV 7:8	av Sebulons stam 12 000 [], av Josefs stam 12 000 [] och av Benjamins stam 12 000 [den yngsta, se ] som fått sigillet. [De tolv stammarna härstammar från Jakobs tolv söner. Detta är den enda uppräkningen av stammarna i NT och är ovanlig på flera punkter. Detta är den enda gången Juda nämns först, kanske är det för att Jesus var av den stammen, se . Jakobs äldste son Ruben kommer som nummer två och sist kommer den yngste Benjamin, dock kommer de andra inte i födelseordning. Dans och Efraims stam saknas helt och är ersatta med stammarna Levi och Josef för att behålla antalet tolv. Levi tjänade i templet och hade inget landområde, bara några enstaka städer. Kanske nämns inte Dan och Efraim eftersom det var de stammarna som ledde israeliterna in i avgudadyrkan, se . En annan förklaring kan finnas i Jakobs sista välsignelser över sina söner där han profeterar att Dan ska vara med och döma, se . I andra uppräkningar är det inte ovanligt att Josefs namn ersätts av hans två söner, Manasse och Efraim. Speciellt här är dock att bara Manasses namn finns med, se vers 6. I GT nämns de tolv sönerna 28 gånger. Uppräkningen är ibland baserad på födelseordning, se ; placering i förhållande till tabernaklet, se ; tilldelat landområde, se ; de tolv portarna, se . Ett annat sätt att tolka denna uppräkning är att se den som en bild på en militärisk mönstring, se . I några kapitel tidigare hörde Johannes om lejonet av Juda som är en tydlig referens till en segerkung, men fick se ett slaktat lamm, se . På motsvarande sätt kan poängen här vara att Johannes ”hör” om en militärisk mönstring, se vers 4, men sedan får se en enorm folkskara som ingen kunde räkna, av alla folk, stammar, länder och språk, se vers 9. Det kan även finnas symbolik i de tal och namn som nämns: - Talet 12 representerar Guds folk. Israeliterna var uppdelade i tolv stammar, Jesus kallade tolv lärjungar. - Talet 144 är produkten av 12 multiplicerat med 12. Det beskriver fasthet och något som är fullständigt. - Både talet 12 och 144 är multiplicerat med 1 000. Tusentalet står ofta för att det jordiska har fått bli genomsyrat av det himmelska. Anledningen är att 1 000 är 10 upphöjt med 3. Talet 10 står för världsligt styre och 3 är Guds tal. Inom judisk skrifttolkning finns ett begrepp som kallas Remez som betyder antyda. ­Förutom den första bokstavliga betydelsen kan det finnas en djupare mening i namn och ords betydelse. På Bibelns tid beskrev barnens namn ofta omständigheterna kring deras födelse. Namnet Juda betyder ”tacka och prisa”. När Lea har fött sin fjärde son tackar hon Herren och döper honom till Juda, se 1 Mos 29:35. När Rakel under en svår förlossning föder en son kallar hon honom Ben-Oni, som betyder ”min smärtas son”. Hon dör men barnet överlever. Jakob ger då barnet det snarlika namnet Benjamin som betyder ”min högra hands son” – någon han ger makt och inflytande till, se 1 Mos 35:16-18. Tar man betydelserna av de tolv namnen här i vers 5-8 bildas följande meningar: Prisa Herren, han har sett mitt lidande och strider för mig – lyckan vänder. Jag är lycklig, har kämpat och vunnit och glömt min sorg. Herren har hört min bön, kommit till mig och belönar mig. Gud ska bo hos mig, ska ge på nytt, min högra hands son! I sammanhanget passar det bra in på Guds beskydd över sitt folk och leder fram till tillbedjan av Jesus som sitter på Faderns högra sida som presenteras i nästa stycke, se vers 10. Det är viktigt att betona att varken tal- eller ordsymbolik är någon exakt vetenskap. Det ska inte användas för att skapa nya läror, men kan ibland förstärka ett budskap som redan är tydligt i texten. Se även inledningen till Uppenbarelseboken för mer om talsymbolik.]
30988	REV 13:11	[Den oheliga treenigheten blir nu fulltalig. I nämns uttryckligen: - Draken, som är Satan, se . - Vilddjuret från havet – ett politiskt system och dess ledare. - Vilddjuret från jorden – den falske profeten. Draken står troligen kvar vid havet och kallar upp ännu ett vilddjur, men denna gång från jorden, se . Det kan vara en anspelning till de judiska legenderna om ett havs- och landodjur – Leviatan och Behemot, se . I den falska treenigheten agerar Satan fader, det första vilddjuret son och den falska profeten ande. Det första vilddjuret symboliserar riken och härskare som regerar med militär makt, se vers 4 och 7. Det andra vilddjuret har att göra med ekonomiskt inflytande, se vers 17. Båda dessa två vilddjur får sin makt från draken. Genom alla tider har troende lockats att kompromissa och överge troheten till Gud genom att sätta sin tillit till världsliga riken, kungar och system för beskydd och ekonomisk välgång.] Jag såg ett annat vilddjur komma upp ur jorden. Det hade två horn som ett lamm men talade som en drake. [Till det yttre liknade denna varelse ett lamm, men dess tal avslöjade hans sanna herre – draken som är Satan. I Bergspredikan hade Jesus just varnat för falska profeter som kommer klädda som lamm, i fromma yttre uttryckssätt, men i sitt inre är de rovlystna vargar som är hungriga efter att plundra och förgöra, se . Detta vilddjur för drakens talan och är hans profet. Johannes blir så ivrig att han börjar berätta i presens om allt som det nya landmonstret gör.]
31010	REV 14:15	[Två skördar beskrivs, först en torr och sedan en blöt, på samma sätt som man först skördar säden på våren och druvor på hösten i Israel. Båda dessa två skördar nämns också i samband med domen i Joel 3:12-14. Det är inte troligt att det antyds att det först skulle vara en skörd och några månader sedan ännu en skörd. Snarare är det en bild på att allt som jorden producerat skördas, både vår- och höstskörden. Alla människor kommer att ställas inför Guds domstol.] En annan ängel [den fjärde i detta kapitel] kom ut från templet och ropade med stark röst till honom som satt på molnet: ”Räck ut din skära och skörda, för skördetiden har kommit och jordens skörd är mogen.”
31024	REV 16:1	Sedan hörde jag en stark röst [Guds röst] från templet säga till de sju änglarna: ”Gå ut och töm Guds sju vredesskålar över jorden.” [Det finns likheter mellan de sju basundomarna i kapitel 8-9 och vredesskålarna i detta kapitel. Basunerna är en varning inför själva domen som kommer i skålarna. Båda serierna berör samma områden och följer samma ordning, dock innebär skålarna en ökad omfattning. Basunerna påverkar en tredjedel av jorden, havet och floderna, medan skålarna påverkar hela jorden. En annan skillnad är att nu riktar sig domarna också specifikt mot vilddjuret och de som tillber honom, se vers 2, 10, 13. När basundomarna ljöd verkar inte vilddjuret ännu ha blivit uppenbarat. Båda serierna har ett avbrott. Vid basundomarna sker det mellan de fyra första och de tre sista. En örn flög och deklarerade tre ytterligare verop, se . I serien med vredesskålar kommer däremot avbrottet mellan de tre första och de fyra sista. En ängel och altaret för en dialog, se vers 5-7. Letar man efter kiastiska mönster ger detta en fin inramning av dessa två serier: 4-3 och 3-4. I både basun- och vredesdomarna finns en tydlig igenkänning av plågorna mot Egypten, se .]