7170	RUT 2:19	Hennes svärmor [Noomi] frågade henne: ”Var [i hela världen] har du plockat [allt detta] idag? Var har du arbetat? Må den som såg dig vara välsignad!” [Verben i Noomis fråga är lite märkligt placerade. Anledningen är troligtvis för att skapa en ordlek. Det inledande frågande adverbet ”var” är hebreiska ”epho” som är snarlikt måttet ”efa” i vers 17. Frasen uttrycker Noomis förvåning över Ruts produktivitet, och redan innan Rut hinner svara ber Noomi ut Guds välsignelse över den mannen!] Så Rut berättade för sin svärmor var hon arbetat och sade: ”Namnet på mannen jag arbetat hos är Boas.”
7171	RUT 2:20	Noomi sade till sin sonhustru: ”Välsignad vare han av Herren (Jahve), som inte har slutat att visa nåd (trofast kärlek, omsorg) både mot levande och döda.” [Uttrycket levande och döda syftar på hela Noomis familj. Noomi och Rut levde; Elimelek, Mahlon och Kiljon var döda. I denna vers är det andra gången som bokens viktiga nyckelord ”chesed” används, se även . Ordet beskriver nåd, kärlek, omsorg, godhet, trofasthet, osv. Här är betoningen Guds trofasthet och omsorg om Noomis familj.] Noomi sade också till henne: ”Den mannen är en nära släkting till oss; han är en av våra återlösare (beskyddare).” [Enligt judisk tradition var Boas Elimeleks brorson, och därför kusin med Ruts avlidne man Mahlon. Boas far var alltså bror med Noomis avlidne man Elimelek. Återlösare, hebreiska ”gaal”, är en nära släkting som har extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Kan i viss mån jämföras lite med en fadder. De tre frivilliga åtagandena för en återlösare var: 1. Om hans äldre bror dör barnlös ska han gifta sig med hans hustru, se . Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet ”levir”, som betyder svåger. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn. Seden fanns redan före Mose lag, se . I Israel var det extra viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Selofhads döttrar är ett sådant exempel, se . 2. Återlösa mark som en släkting tvingats sälja, se . 3. Hämnas en mördad släkting, se .]
7179	RUT 3:5	Rut svarade Noomi: ”Allt vad du säger ska jag göra.” [Tröskplatsen låg oftast utanför de städer som var skyddade av murar. För att vakta kornet och vetet som höll på att tröskas, sov arbetarna på plats. Författaren använder ord som är dubbeltydiga, att en kvinna ska ta på sig parfym och lägga sig hos en man på natten kan te sig märkligt för en nutida läsare. Saken blir inte bättre av att Rut är en moabit, hennes släkt härstammar från Lots äldsta dotter som hade ett incestförhållande med sin far efter att han ”ätit och druckit”, se . Författaren leder läsaren medvetet till att nästan förvänta sig att Rut ska följa Tamars exempel i , vilken i en liknande situation säljer sig som en prostituerad. Ord och uttryck kan tolkas sexuellt, men behöver inte göra det. Istället visar texten på Boas och Ruts höga moral och goda karaktär, något som också har byggts upp i bokens första två kapitel, och även här, se vers 11. Detta tillsammans med detaljer som mantelfliken, se vers 9, och den judiska chalitzah-seden, där mannens fot och sko har en viktig roll, se vers , visar hur hela händelsen handlar om hur Rut följer den judiska seden för att visa att hon är redo att gifta sig, om Boas vill det.]
7204	RUT 4:12	Må ditt hus (din familj) bli som Peres [Boas förfader, se vers 18], som Tamar födde åt Juda [genom just ett leviratäktenskap], genom det barn (den säd) som Herren (Jahve) ska ge dig genom denna unga kvinna.” [Stycket är väl strukturerat som en kiasm med en central vers där det profeteras att staden Betlehem i regionen Efrata ska ha en viktig roll i framtiden. Här ska en son födas vars namn ska bli högt ärat, se ! Stycket ramas in av två kvinnor i vers 11, Rakel och Lea, och Tamar och Rut i vers 12. Juda och Tamars berättelse återfinns i 1 Mos 38. Den gemensamma nämnaren med Boas och Rut är leviräktenskapet, dock är Judas karaktär milsvid från Boas. Peres mor var Tamar och är ett exempel på en familj som inte fullföljde leviratäktenskap på det sätt som det var tänkt. Tamar var först gift med Judas äldsta son Er, men han var en ond man och dog innan de fått några barn, se . Juda beordrar sin andra son Onan att ge Tamar en son, just enligt leviratäktenskapens regler. Onan är dock som sin bror också ond och utnyttjar Tamar sexuellt, men tar inte på sig ansvaret att ge henne en son. När han också dör vågar inte Juda ge sin tredje, sista och yngsta, son Shela till Tamar. Juda struntar i sin svärdotter Tamar, ljuger för henne och skickar hem henne till hennes familj. Han borde tagit ansvar och frigjort Tamar så hon kunde gifta sig med någon annan genom en chalitzah-ceremoni, se . När Tamar inser att hon har blivit lurad tar hon saken i egna händer och klär ut sig till en prostituerad och får barn genom sin svärfar Juda, se . Det finns även en annan koppling till detta kapitel i Första Mosebok. I den hebreiska texten, med 49 bokstävers intervall, kan man läsa ut namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David i . De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se , återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i det stycket som handlar om Peres, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
13944	PSA 1:1	[Psalmens tema betonar två vägar: den rättfärdiges väg och de gudlösas. I kontrast till den rättfärdige används ”gudlösa”. Det hebreiska ordet ”rasha” beskriver någon som inte vill ha med Gud att göra, någon som aktivt väljer bort honom. Ordet har sitt ursprung från ”resha” som beskriver ondska, synd och att bryta mot lagen. Ordet förekommer i vers 1, 4, 5 och 6. Beskrivningen börjar med vad den rättfärdige ”inte” gör i vers 1 för att sedan i vers 2 landa i var den rättfärdige har sin glädje. Skrivsättet förstärker att det krävs ett aktivt ställningstagande. Att leva rättfärdigt och säga ja till Gud innebär att säga nej till sådant som leder bort från honom. På hebreiska är de tre första orden: ”ashrei haish asher.” Rabbiner har påpekat hur framträdande sch-ljudet är i orden ”a-sh-rei hai-sh a-sh-er”! Genom alla tider, oavsett språk och kultur verkar det som om sch-ljudet har samma betydelse: ”Var uppmärksam och lyssna!” När ett barn är upprört och gråter säger föräldrar i Asien, Mellanöstern och Europa ”schh” för att lugna och trösta sitt barn. Uttrycket går inte att härleda till ett specifikt ord utan verkar ha sitt ursprung i själva sch-ljudet i sig. Även i finskan, som inte har sch-ljud, säger man sch när man vill att någon ska vara tyst. Vad är då orsaken till denna funktion med detta ljud? När en vätska forsar fram bildas ett liknande susande ljud. Vi kan höra vattnet ”susa” i en vattenledning när vi öppnar en kran. Blodet som pulserar i våra blodkärl genererar också ett brusande ljud. Det är det ljudet som ett barn hör när det ligger i sin mammas mage. Det är här språkforskare gör en koppling till detta ljud. Att födas anses som den största chock och stress vi utsätts för under hela vårt liv. När föräldrarna då säger ”sch” till sitt barn påminner det om tryggheten i mammas mage och har en lugnande effekt. Det är intressant att rent ljudmässigt inleds Psaltaren med tre sch-ljud. Det blir som en hälsning i ytterligare en språklig dimension till Guds barn: ”Var lugn, Gud har kontroll, det kommer att ordna sig!” Författare: Okänd, kanske David. Struktur: Psalmen ramas in av inledande och avslutande vers som beskriver de två vägarna. 1. De två vägarna, vers 1 2. Den rättfärdige beskrivs, vers 2-3 3. De gudlösa beskrivs, vers 4-5 4. De två vägarna, vers 6] ______ Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som inte går till de gudlösa (ondskefulla) för att få råd (vandrar efter, tar till sig deras råd), som inte står [gått in] på syndarens väg [är delaktig i ogudaktighet], som inte sitter bland hånfulla föraktare (sitter på bespottarens säte). [Pluralformen av ”välsignad”, hebreiska ”ashrei” beskriver en fullhet av välsignelser. Eftersom pluralformen inte finns på svenska översätts ordet med ”rikt välsignad” och ”mycket lycklig”. De tre verben: går, står och sitter, illustrerar ett gradvis ökat engagemang i ondskan. Även beskrivningen av de onda följer samma stegrande mönster: gudlösa, syndare och föraktare. Det börjar med ogudaktiga influenser och råd, fortsätter med delaktighet i synd och slutar med ett samförstånd och förakt mot Gud och det som är rätt. Ordet ”säte” har ofta betydelsen att undervisa andra, se . Även i svenskan används ordet ”lärosäte” i den betydelsen. Att sitta på ”föraktarens säte” handlar alltså inte bara om att själv förakta Gud och det som är rätt, utan också att uppmuntra och lära andra att göra det.]
13948	PSA 1:5	Därför ska inte de gudlösa bestå (resa sig, kunna stå upprätta) vid domen, inte syndarna [sitta] i de rättfärdigas församling. [Det finns flera paralleller mellan verserna 1-2 och 4-5. Här hittar vi två synonymer för ordet ”stå” i hebreiskan. I vers 1 används hebreiskans ”amad” (stå upprätt). I vers 5 används däremot ”qum” som beskriver själva rörelsen att resa sig upp, stå upprätt och uppstå. Detta senare ord finner man även i om hur de döda en dag ska ”uppstå” till evigt liv. På samma sätt som den rättfärdige beskrivs i vad han inte gör i vers 1, beskrivs nu i vers 4-5 vad den ogudaktige inte gör. Den rättfärdige gick inte till de gudlösa för råd, stod inte på syndarens väg och satt inte bland hånfulla föraktare, se vers 1. Samma flöde i rörelse gå, stå och sitta återkommer nu i vers 4-5: De ogudaktiga följde de gudlösas råd och förs bort med vinden som agnar. De gudlösa som stod på syndarens väg består inte vid domen. De satt bland hånfulla föraktare och kommer inte sitta i de rättfärdigas församling.]
14013	PSA 7:10	Det är Herren (Jahve) som härskar över folken. Döm mig [nu] Herre (Jahve), efter min rättfärdighet, efter min integritet. [David hävdar inte att han är utan synd, men vad det gäller anklagelserna från sina fiender är han oskyldig. David är på flykt och söker en tillflyktsort, se vers 2. Psalmen anspelar också på principen med de sex fristäderna dit man kunde fly för att få en rättvis dom, se . Gud var Davids säkra tillflyktsort från fienderna, och önskar att Gud ska fälla en rättvis dom.]
14018	PSA 7:15	gör sina dödliga vapen redo och gör sina pilar till flammande pilar [som användes vid belägring och sköts in mot den befästa staden]. [Vers 13-14 har bara ”han” som subjekt i den hebreiska texten. Närmaste subjekt är ”den som inte vill omvända sig” i vers 13. Det blir då också en parallell till vers 16 där den människa som inte vill omvända sig gräver sin egen grop; på samma sätt vässar och riktar han här sina vapen mot sig själv och sin egen undergång. En annan tolkning är att det andra ”han” i vers 13 är Gud som förbereder domen, se vers 12. Ordet för ”känner ilska” i vers 12 är hebreiska ”zaar”, det är enda gången det används i Psaltaren och beskriver Guds vrede över orättfärdighet, men används även om att förbanna och tala emot något, se .]
14050	PSA 9:19	De gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) ska återvända till (är på väg mot) dödsriket (Sheol), alla hedniska folk som glömmer (ignorerar) Gud. [Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Handen symboliserar styrka och kraft. Ordet ”återvända” börjar med denna bokstav och förstärker hur Gud står emot de ogudaktiga. Samma ord används i vers 4 där fienderna ”vänder tillbaka” och stapplar mot sin undergång. Ordet ”återvända” i hebreiskan har många nyanser och behöver inte bokstavligt betyda att de ogudaktiga redan varit i dödsriket, snarare är betydelsen här att de går i den riktningen. En dag kommer de uppstå och möta den andra döden, se . I föregående vers och i denna nämns ordet ”den ogudaktige” igen. Förra gången var i vers 6. På nytt blir det en störning i mönstret i psalmen. Istället för att vara två verser är stycket bara en vers, se även .]
14052	PSA 9:21	Stå upp, Herre (Jahve)! Låt inte människor ha makten (överhanden)! Låt hednafolken bli dömda inför ditt ansikte. Ge dem en lärare (vördnad, skräck), Herre (Jahve). Låt hednafolken förstå att de bara är människor. [Det hebreiska ordet ”morah” används bara här i hela Bibeln. Det är samma konsonanter som ordet för ”lärare”. Den grekiska och syriska översättningen av GT översätter så. Andra ser ”morah” som en felstavning av hebreiska ”mora” som betyder ”vördnad, skräck och fruktan”. Den elfte hebreiska bokstaven som inleder versen är: כ – Kaf. Tecknet avbildar en utsträckt hand. Ordet ”För” börjar på detta ord och binder ihop med föregående verser att Gud kommer döma orättfärdighet, se vers 17-18. Symbolen med den utsträckta handen kan förstärka att David vill att Gud ska agera och sträcka ut sin hand så folken lär sig och förstår att Gud vill ha en relation med dem. Paulus tar upp samma tema och frågar retoriskt i hur någon ska kunna åkalla och tro om de inte fått höra om Gud. På motsvarande sätt som tidigare då vers 10 och 11 lades till för att återupprätta ordningen har detta stycke förlängts med vers 21. I vers 18 nämndes ju de ogudaktiga, ordningen stördes och stycket blev kortare. På nytt upprättas ordningen, och det med en utsträckt hand!] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
14055	PSA 10:3	För (ja, anledningen är att) den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) prisar (ropar ”halleluja”, berömmer sig av, är stolt över) sin egen aptit (lystnad, sina begär), och välsignar den girige [den som rånar och stjäl] och föraktar Herren (Jahve). [Versen börjar med ordet ”för”, hebreiska ”ki”, och kopplar ihop de kommande verserna 3-11 med föregående inledande text i vers 2 eller 1. Det kan vara en förklaring till den gudlöses högmod och agerande mot de svaga i vers 2 eller höra ihop med psalmistens inledande fråga varför Gud upplevs stå långt borta i vers 1. Ordet ger avstamp för en fortsatt tanke som nu utvecklas mer i detalj. Läsaren kommer i följande verser få en inblick i den gudlöses ord, tankar och resonemang. Versens andra del kan också översättas ”den som rånar andra föraktar Herren”. Oavsett exakt översättning är huvudbetydelsen tydlig. Den ogudaktige prisar ogudaktighet och föraktar Herren.]
14066	PSA 10:14	Du ser (du har sett och ser) [som svar på de ogudaktigas påstående i vers 11], ja, du lägger märke till illdåd (elakhet, smärta, det som tynger) och provokation (ilska, plåga, sorg), för att ge (lägga) det i din hand. [Uttrycket ”ge i din hand” måste tolkas. Det kan beskriva hur Gud skriver det i sin hand för att komma ihåg. Hand står också för handling, och kan vara nästa steg, från att ha ”sett” med ögonen är det nu dags att agera med ”handen” och göra något åt situationen, vedergälla och döma genom sin hand.] Den hjälplöse (svage, det olyckliga offret, se vers 8 och 10) överlämnar sin sak åt dig; du är den faderlöses hjälpare. [Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – Resh: Tecknet avbildar framsidan av ett huvud och symboliserar att se. Ordet ”Du ser” börjar på den bokstaven och förstärker hur Gud ser allt som sker. I versen innan nämndes de gudlösa, se vers 13. Det gör att det blir en delvis störning av antal ord i denna vers, se även .]
14070	PSA 10:18	för att upprätta (ge rätt åt) den faderlöse och den nedtryckta (krossade), så att ingen på jorden längre kan skrämma dem. [Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet ”längtan” i vers 17 börjar med denna bokstav. Det förstärker hur Gud hör den som väljer att ödmjuka sig inför Gud och be till honom, se . Som den sista punkten är detta också en lämplig signatur som avslutar detta akrostiska mönster som startade i Psalm 9. Att Gud ”har hört” de ödmjukas längtan i vers 17 är troligtvis en ”profetisk perfekt” som förstärker vissheten i Guds ingripande. Löftet att Gud har hört, lyssnar och kommer att gripa in är så säkert att det beskrivs som om det redan har skett, se även .]
14077	PSA 11:7	För Herren är rättfärdig och älskar rättfärdighet, den uppriktige (den ärlige, som vandrar rakt fram på Guds väg) ska få se hans ansikte. [Två närbesläktade ord för rättfärdig används här. Det första ordet är ”tsadiyq” som används om Herren. Det andra ordet som översatts ”uppriktig” är ”yashar”. Båda orden är abstrakta men det sistnämnda används konkret för att beskriva en rak/jämn väg. Samma ord används i kombination med hjärta och översätts ”uppriktiga hjärtan” i vers 2. Att se Herrens ansikte är inte möjligt för en syndig människa, se , men den som vandrar på Guds väg kommer en dag att få se honom, se .]
14190	PSA 19:9	[Skapelsen pekar på att det måste finnas en skapare. Dock används det mest generella ordet för Gud, hebreiska ”El” i vers 2. Paulus använder samma argument i att alla människor kan se att det finns någon form av högre makt när de ser naturens storslagenhet. I vers 8 -10 ges nu sex punkter med Herrens ord och dess effekter. Nu används Guds personliga namn, Jahve.] Herrens (Jahves) lag [undervisning, hebr. ”Tora” – de fem Moseböckerna, men syftar även på hela Bibeln] är fullkomlig (komplett, absolut, hel), den ger själen nytt liv (ger nytt liv åt hela människan). Herrens vittnesbörd (varningar, påminnelser, regler) är tillförlitliga (sanna, står stadigt), de gör enkla (okunniga, villiga, öppna) människor visa. [Ordet beskriver någon som är på väg att lära sig, någon som ännu inte skapat sig en uppfattning.]
14193	PSA 19:12	De [Guds lag, vittnesbörd, bud, domar] är mer önskvärda (dyrbara) än guld, ja mycket mer än mängder av rent guld. De är sötare än honung, ja mycket mer än självrunnen honung [den sötaste honungen är den som självdroppar och inte pressas ut]. [Guds ord är mer värt än det bästa guldet och den finaste honungen, något många människor jagar efter. Förutom denna uppenbara bild, finns även en koppling till det återkommande mönster i psalmen som talar om vårt yttre och inre liv, se vers 3 och 15. Guld har att göra med relationer med andra människor, medan honung handlar om det inre livet. Det är bara i relation med andra människor som guld har ett värde. På en öde ö skulle ett fynd av guld inte förändra situationen, däremot skulle honung vara en värdefull livsavgörande upptäckt. Guds ord är mer värdefullt än guld, det påverkar vårt tal och våra relationer med andra människor. Guds ord är också sötare än honung och det ger styrka och energi åt den inre människan. Honung kan förvaras över 3 000 år och fortfarande vara ätbar. Den innehåller också olika antibiotika som har hälsosamma effekter. Guds ord, skrivet för flera tusen år sedan är fortfarande hållbart och ger kunskap och insikt.]
14196	PSA 19:15	bevara också din tjänare från uppenbar synd (stolthet, arrogans, fräckhet). Låt inte sådant [både dold och uppenbar synd, och då speciellt högmod] ha kontroll (makt) över mig, då ska jag vara ren och oskyldig från stor (påfallande, grov) synd. [Ordet ”sådant” syftar på synden i föregående stycken, och kanske främst på högmod då vi inte ödmjukar oss inför Gud och erkänner våra felsteg. Stolthet går före fall, se . Samma hebreiska ord för ”dold” används medvetet både i vers 7 och 13b. Ingenting är dolt för solens hetta, värmen tränger ner i markens djup. På samma sätt tränger Guds Ord in i människans inre och berör vårt samvete. Ordet för att ”ha kontroll” är samma som i där Gud vädjar till Kain att ”kontrollera” och råda över sin ilska.] Låt vart ord från min mun och mitt hjärtas tankar (meditation, det jag funderar på) behaga dig (glädja och hedra dig), Herre (Jahve), min klippa (styrka) och min återlösare (förlossare, den som ständigt betalar priset för att rädda och befria mig). [Bönen berör både vårt yttre liv – orden som andra människor hör oss tala, och vårt inre liv – hjärtats tankar, se även vers 3 och 11. De två sista orden binder också ihop psalmens tre delar på ett fint sätt. Psalmisten ropar ut till Gud och kallar honom: ”min klippa och återlösare.” Ordet ”klippa” är något konkret som associerar till skapelsen och ”återlösare” är ett abstrakt ord som sammanfattar huvudbudskapet i Guds Ord där Gud vill återupprätta relationen och kontakten med människan.]
14206	PSA 20:10	De [fienden], de sjunker ned (kollapsar) och faller, men vi, vi reser oss och förblir stående (står stadigt, segrar). Herre (Jahve), ge seger åt konungen, må han svara oss den dag när vi ropar (höjer vår röst i bön). [En förvissning om att Herren kommer att segra.] [En del ser den första delen som fristående: ”Herre ge seger.” Nästa rad blir då en bön att konungen ska svara på bönen. Utifrån sammanhanget knyter dock denna vers an till både vers 7 och 2. Konungen här hör ihop med ”smorde” i vers 7. Ordet ”dag” finns bara här och i vers 1 och ”nödens dag” blir här i avslutningen en ”bönesvarets dag”.]
14251	PSA 22:31	Alla mäktiga (de som har framgång och överflöd) på jorden ska äta och böja sig inför honom, alla som är på väg ner till stoftet [döden, graven] ska böja sig inför honom, även de som inte själva kan hålla sig vid liv. [Vers 30 är svåröversatt, ordagrant står det: ”de åt och böjde sig, alla feta på jorden; inför honom ska alla böja sig som går ner i stoftet; den själ som inte kan hålla sig vid liv”. Ordval och paralleller med tidigare verser hjälper dock i förståelsen. Ordet för stoft används i vers 16 för ”dödens stoft”, vilket förstärker att det handlar om graven och döden. I vers 27 står det att ”de ödmjuka” ska ”äta och bli mätta” och här i vers 30 att ”alla mäktiga på jorden” ska ”äta och böja sig för honom”. Ordet som översätts mäktiga betyder ordagrant ”fet” i hebreiskan och beskriver överflöd, framgång och ett gott liv. Vers 28 deklarerar att alla på hela jorden ska böja sig inför Herren. Detta universella uttalande förstärks av de två kringliggande styckenas motpoler; de ödmjuka/låga i vers 27 och de mäktiga/välbärgade i vers 30. Alla människor ska komma ihåg det som har hänt, vers 28. Alla ska komma ihåg Jesu försoningsverk och alla oavsett livssituation ska böja sig inför den uppståndne Jesus, se !]
14290	PSA 25:22	Befria(återköp) Israel, min Gud, från dess nöd (plåga). [En extra bokstav läggs till på slutet. Det är den sjuttonde konsonanten ”Pe” och den används redan i vers 16. Bokstaven avbildar en öppen mun med en tunga i. Ordet ”befria” börjar på den bokstaven och tillsammans med versen innan förstärker det ropet på hjälp och befrielse. Rent bokstavligt är det en mun som ropar på hjälp.]
14321	PSA 28:5	Eftersom de inte förstår vad Herren (Jahve) har gjort, inte hans händers verk (vad han skapat); därför ska han bryta ner dem och inte bygga upp dem. [Vers 1-5 hör ihop som ett stycke. Herren ”bryter ned” här i vers 5, hebreiska ”haras”, ramar in stycket med att Herren inte varit döv i vers 1. Ordet för ”döv” är det snarlika hebreiska ordet ”harash”.]
14330	PSA 29:5	[Från att ha talat om skapelsen i dåtid skiftar psalmen till vad Herren gör nu. Alla himmelska väsen, och den som sjunger och hör psalmen, uppmanas att se att Gud både har verkat och verkar nu. Vers 5-9 formar själva kärnan i psalmen och är strukturerad som en kiasm. Vers 5 och 9b talar om ”träd”, vers 6 och 9a handlar om ”djur” och centralt nämns öknen i vers 7-8. Även geografiskt finns ytterligheterna med Libanon i norr och Kadesh i söder. Guds röst dånar som ett oväder som drar fram genom landet Israel. Sju gånger ekar Herrens röst som åskknallar med blixtar, se vers 7. På samma sätt som i den första delen nämns inga människor i detta stycke heller. Alla himmelska väsen måste böja sig och även i öknen är Herren allsmäktig.] Herrens (Jahves) röst knäcker cedrar, Herren (Jahve) knäcker Libanons cedrar.
14371	PSA 31:22	Du beskyddar dem [som vördar dig och tar sin tillflykt till dig, vers 20] säkert i din närhet (i ditt ansikte) från mänskliga sammansvärjningar (intriger, konspirationer). Du gömmer (lagrar, syftet med att dölja är för att skydda) dem i din hydda (hebreiska ”sukka”) från stridande (anklagande) tungor (elakt tal). [Ordet för ”hydda” är hebreiska ”sukka”. Ordet har också betydelsen ”att vara sammanflätad” och blir en kontrast till mänskliga onda sammansvärjningar. Den som vördar Gud blir skyddad och lyfts upp högt på en klippa, se . Ordet för också tankarna till Sukkot, även kallad lövhyddohögtiden, se . Högtiden firas för att komma ihåg Guds beskydd under ökenvandringen. Än idag bygger man små bås som kallas Sukka där man studerar, äter och sover under högtidens sju dagar, se . Vers 20-21, som handlar om Guds beskydd, får ännu en dimension när den kopplas ihop till just denna högtid. Guds beskydd finns både i Guds närhet och i hans hydda. Sukkan har ett lövtak, men det måste vara glest så man kan se stjärnhimlen. Det går att skåda upp mot Guds ansikte i himlen genom taket i Sukkan. Samtidigt är väggarna täta mot omgivningen och Gud blir en tillflykt ”mitt framför människors ögon”, se vers 20. Psalmens titel ”till den strålande ledaren”, se vers 1, och att Jesus citerar från Psalmen, se vers 6, indikerar att den har messianska undertoner. Johannes beskriver hur Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se . Det finns flera paralleller. Allteftersom de gröna löven vissnar under den sju dagar långa högtiden blir mer och mer av himmelen synlig genom taket. När Jesus besöker Jerusalem är han inte synlig de första dagarna, se . På den sista dagen träder han dock fram och ropar med ljudlig stämma: ”Om någon är törstig, låt honom komma till mig och dricka”, se , och vid samma tillfälle även: ”Jag är världens ljus”, se . Jesus är Betlehemsstjärnan, se , och morgonstjärnan, se .]
14430	PSA 34:23	Ondska dödar den ondskefulle (gudlöse, ogudaktige), och de som hatar den rättfärdige ska dömas skyldiga. [Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet ”dödar” börjar med denna bokstav och förstärker att de gudlösa själva kommer drabbas av ondska. Det i kontrast till den rättfärdige som överlever och tar sig segrande igenom en mängd problem, se vers 20. En dag kommer också rättvisa att skipas.] Herren (Jahve)återlöser(befriar, gång på gång) sina tjänares liv, ingen som tar sin tillflykt till honom ska stå där med skuld. [En extra bokstav läggs till på slutet. Det är den sjuttonde konsonanten ”Pe” och den används redan i vers 17 där de onda beskrevs. Det kopplar ihop dessa verser och att Gud en dag kommer att döma all ondska. Verbformen på ordet ”återlöser” förstärker också att detta handlande är karaktäristiskt för Gud.]
14436	PSA 35:6	Låt deras väg [när de flyr] bli mörk och hal, när Herrens (Jahves) ängel förföljer (jagar) dem. [David önskar att rollerna vore ombytta, istället för att förfölja ska förföljarna bli förföljda, se vers 3. Flykten sker på natten genom smala bergsstigar med stenar som lätt rullar, och blir hala. Bilden av agnar för vinden var välbekant, mer skrämmande för dem som med egna ögon såg denna process varje år under skörden. Herrens ängel nämns bara här i vers 5-6 och . Det är en Guds representant, se . Det kan vara Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
14440	PSA 35:10	Alla mina ben ska säga: ”Herre (Jahve), vem är som du? Du som räddar den svage från den som är starkare än honom, ja, den svage och fattige från den som plundrar honom.” [Dessa två verser avslutar den första sektionen. Referensen till ben i vers 10 kompletterar hebreiska ”nefesh”, översatt ”hela min varelse” i vers 9. Båda orden används om hela personen, men nefesh betonar mer den inre människan och benen, själva kroppen. Notera också att det inte är en skadeglädje över motståndarnas fall, glädjen är i Guds frälsning.]
14471	PSA 36:13	Låt inte de högmodigas fot trycka ner mig, eller de gudlösas (ogudaktigas, ondskefullas) hand tvinga bort mig. Där [titta, där] ligger de slagna, de som gör ondska, de är omkullkastade (nedkastade) och de kommer inte att resa sig. [Meningen inleds med ett adverb ”där”, hebreiska ”sham” som ger en dramatisk effekt: Titta där ligger de! Verbformen i meningen ändras också och antyder att de ondas fall har skett mitt framför ögonen på bedjaren. Men hur har det skett? Svaret finns i verbet ”omkullkastade”, hebreiska ”dohu”, i den andra delen av vers 13. Verbformen är passiv, vilket indikerar att det är någon som har orsakat deras fall. Gud har gripit in. Det blir helt tydligt i den sista delen av meningen som bekräftar att de inte kommer att resa sig igen och fallet är slutgiltigt!]
14482	PSA 37:11	Men de ödmjuka (förtryckta) ska inta (ärva, äga) landet, och glädja sig (ha stor glädje, känna välbehag, bli tillfredsställda på alla områden) i stor frid [Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. Orden ”och”, ”men” osv. börjar med ”vav”. Ordvalet förstärker sambandet till föregående stycke i vers 9, Gud kommer att gripa in, det kommer att ske ett skifte där de ödmjuka ska ärva landet. Något som Jesus försäkrar kommer att ske när han citerar från vers 11, se . Att vara ödmjuk innebär inte att vara svag och menlös. Utifrån sammanhanget i denna psalm definieras en ödmjuk person som någon som kan släppa vreden och lita på att Gud kommer ge en rättvis dom, se vers 8 och även . Inom judendomen definieras ödmjukhet utifrån det parallella uttrycket i ”den som söker Gud”. Att vara ödmjuk är att söka Herren. Mose var ödmjuk, se , och Jesus hade ett ödmjukt hjärta, se . Ordet ödmjuk används i när någon blir exploaterad och kränkt i rätten. En konsekvens av att de orättfärdiga regerar är att den ödmjuke då kommer att bli betryckt och kanske ses som ”svag” eftersom han inte hämnas och ger igen med samma mynt. Detta är just temat här i Psalm 37. Att vara ödmjuk handlar om att kontrollera sina känslor, inte ta rätten i egna händer, inte vara arrogant och högmodig, göra ett medvetet val och böja sig inför Gud och söka honom.]
14486	PSA 37:15	Deras svärd ska tränga in i deras eget hjärta, och deras bågar ska brytas sönder. [Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – Chet. Tecknet avbildar ett staket. Ordet ”svärd” börjar med denna bokstav och återfinns både i vers 14 och 15. Stycket formar en kiasm där svärd och båge ramar in. De ogudaktigas mål är inte bara att fälla utan att helt förgöra den som vill följa Gud. Dock vänds deras vapen mot dem själva och de förgörs.]
14543	PSA 39:9	Så nu, vad ska jag sträva efter (vänta på, sätta mitt hopp till) Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt)? Du är mitt enda hopp (jag ser med förväntan fram mot vad du ska göra)! [Det finns en parallellism och en kontrast mellan de två raderna i vers 8. Verbet ”qawah”, översatt ”sträva efter”, i första raden och substantivet ”tohelet”, översatt ”hopp” i andra raden är synonymer. Men de används som en kontrast. Först ställs en fråga vad en människa ska söka och sträva efter. Svaret på den gavs i föregående vers och visade sig vara ingenting. Denna värld är en skuggbild och samlade rikedomar försvinner, se vers 7. Det krävs ett paradigmskifte och psalmisten skiftar från ”vad” till ”vem”. Istället för att vänta på någonting materiellt vänds hoppet till en person. Insikten om att livet är kort ger inte slutsatsen att försöka njuta av det så mycket man kan så länge man kan. Istället leder det till Gud. Han ger fullständig tillfredsställelse både i detta jordeliv och i evighet.]
14548	PSA 39:14	Hör min bön, o Herre (Jahve), lyssna på (vänd ditt öra till) mitt rop (i kval, djup vånda), var inte tyst vid mina tårar; för jag är en främling hos dig, en temporär gäst som alla mina förfäder. [Det finns ett rabbinskt uttryck som beskriver tre typer av böner, i ökad grad av intensitet: tyst bön, bönerop med hög röst och slutligen tårar. Tårarna är det starkaste uttrycket för bön. Det finns ingen stängd dörr som inte tårar kan tränga igenom står det i en kommentar i Mishna, som är den judiska tolkningarna av lagen, se Berachot 32b. Uttrycket ”främlingar och gäster” har sitt ursprung från , där Abraham köper ett markområde i Hebron för att begrava sin hustru Sarah. Gäst och främling beskriver också människans flyktighet och korta tid på jorden, se . I äger Gud landet och israeliterna är ”främlingar och gäster hos Gud”. Utifrån hela sammanhanget i hela kapitlet i 3 Mos 25 framträder ännu en poäng. På samma sätt som israeliterna skulle ta hand om främlingen finns en önskan hos David att Gud ska ta hand om honom.] Vänd bort din blick från mig, så jag kan le igen, innan jag går bort och inte finns mer [innan jag dör, och inte finns kvar på jorden]. [Paradoxalt är psalmens sista önskan att Herren ska vända bort sin blick från David. Det verkar motsäga önskan i vers 13 om att höra hans bön och se hans tårar. Dock förstår vi att David rannsakar sig själv och sin skuld, se vers 9. Det finns likheter med Job som har samma önskan om att Gud inte ska se, syna och pröva, se . Herrens hand som tillrättavisade i vers 11 var olidlig, så David önskar en lättnad. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter ”låt mig gå” och ”bespara mig” din blick. Innebörden är troligtvis ett uttryck för att han nu tycker att det räcker med prövningar. Det är intressant att i nästa psalm befinner sig David i en djup mörk grop, oförmögen att ta sig upp själv. Där griper Gud in och lyfter upp honom och ger honom en ny sång, se . Den första boken i Psaltaren, psalm 1-41, närmar sig sitt slut. På samma sätt som den ofta handlar om Davids liv, handlar flera av dessa sista Psalmer om Davids ålderdom och sjukdomar, se . Psalmen har konstaterat att livet är kort. David har accepterat döden, men det betyder inte att han ger efter för hopplöshet. Det finns en önskan och bön att få glädja sig åt livet och få ”le” igen. Eftersom israeliterna hade en tro på människans fortsatta existens i dödsriket, Sheol, är det inte troligt att de sista orden ”jag inte finns mer” skulle syfta på ett tillstånd av icke-existens. Bibeln är tydlig med att det finns en dubbel utgång, evigt liv och evig död, se . Psalmen avslutas med en önskan om Guds ingripande här medan David ännu levde, se .]
14589	PSA 42:9	Djup ropar (höjer sin röst i bön) till djup, i dånet (som rösten) av dina forsar (vattenfall), Alla dina bränningar och vågor, har sköljt över mig. [Frasen ”djup ropar till djup” kan förstås som den mänskliga själens djup i all sin torrhet som ropar efter att bli fylld av Guds djupa fullhet. Referensen till Hermon och Jordanfloden i föregående vers, kan höra ihop med bilderna med vattenfall och vågor i denna vers. Jordanflodens källflöden kommer från Hermon och forsar ner genom flera dånande vattenfall. Bilden som målas upp är hur psalmisten är på väg att drunkna. Det finns också ett tema med vatten från vers 2-3, där var det brist på vatten, i vers 4 droppar tårar för att här bli stora vatten som är en dödlig kraft. Ordet för djup är samma ord som används om de väldiga djupa vattenmassorna som täckte jorden i begynnelsen, se . Beskrivningen med djup och vågor är samma ord Jona använder, se . Psalmen har messianska undertoner, se vers 1. Dessa kopplingar syns i Jonas erfarenhet i valens buk som också liknas vid Jesu död, se . Jesus använder fraser från vers 6-7 i sin kvalfyllda bön i Getsemane, och utifrån den bakgrunden kan språket här i vers 8 beskriva hur världens synd sköljdes över Jesus, se .]
14664	PSA 47:10	Gud (Elohim) regerar (är kung) över hedningarna, Gud (Elohim) har satt sig på sin heliga tron. Folkens furstar (ädla, villiga tjänare) har samlats, tillsammans med Abrahams Guds folk [som alla folk ska bli välsignade i, se ]. För jordens sköldar [folkens furstar, ledare som beskyddar, se även Ps ] tillhör Gud, mäktigt (högt) har han gått upp (blivit upphöjd)! [Ordet ”gått upp” är samma hebreiska ord ”alah” som i ”farit upp” i vers 6. Det tredje och sista ”för” i psalmen förstärker Guds allmakt. Hedningar och judar förenas som ett folk, se .]
14700	PSA 49:21	men han ska gå till sina fäders släkte [följa dem i familjegraven], de ska aldrig mer se ljuset. [Refräng:] En människa i allt sitt välstånd (rikedom) är utan förstånd, hon är som boskapen som förgår. [Refrängen är nästan identisk med vers 13. Psalmisten byter ut ett ord, ”förblir inte” i vers 13, är här istället ”är utan förstånd”, vilket betonar dårskapen i att bara se till materiellt välstånd, se .]
14732	PSA 51:9	Se, jag är född i skuld (synd och dess konsekvens, singular) och i synd föddes jag av min mor. [Psalmistens poäng är att han har varit en syndare ända sedan han föddes. Det är vad första raden i vers 5 säger, sedan ger han extra tyngd åt det när han går tillbaka ända till befruktningen. Det är ett typiskt litterärt sätt i hebreisk poesi där den andra raden antingen ger en motsats eller förstärker den första raden. Här förstärker den första raden att han är en syndare. I kontext av hela psalmen så är David tydlig med att psalmen handlar om hans otrohetsaffär med Batseba och den skuld han känner, se vers 2. Det är hans skuld: ”Tvätta mig ren från min skuld, rena mig från min synd, för jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig.” Även om versen har använts (ur sitt sammanhang) för att säga att all sexualitet är syndig, så stämmer ju inte det med Bibelns helhetssyn på detta där det är något gott i ett äktenskap.]
14797	PSA 56:2	Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen]. ”Den stumma duvan i fjärran”. Av (för) David, en Michtam (en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras) av (för) David. [Betydelsen av det hebreiska ordet ”Michtam” är oviss. Ordet används här i titeln på Psalm 56-60 och Psalm 16. I används det snarlika ordet ”michtav” om den sång som Juda kung Hiskia skrev när han hade varit sjuk och blivit frisk igen. I används det ordet också om att ”skriva en guldgraverad skrift”. Det finns även andra likartade hebreiska ord som betyder ”något dolt” och ”guld”. Den grekiska översättningen Septuaginta från ca 200 f.Kr översätter med ”inskription i sten” vilket tyder på att det var en av huvudtolkningarna då. Allt detta sammanfattat gör att psalmen har kallats en dyrbar guldpsalm, kan ha dolda element och beskriver något som är värt att gravera in för all framtid.] ______
14948	PSA 67:4	För att tillkännage (uppenbara) dina vägar på jorden din frälsning (räddning, hjälp) bland alla hednafolk. [Ofta används ordet Sela som ett avbrott mellan två stycken. Här fungerar det istället som en mittpunkt för att binda ihop vers 2 och 3. Anledningen till bönen om Guds välsignelse förklaras i vers 3. Här finns bara ett verb som betyder att tillkännage och göra något begripligt och uppenbarat. De två saker som Gud vill uppenbara här på jorden hos alla folk är sina vägar och sin frälsning. Vägar har att göra med Guds förordningar och hur vi ska leva våra liv. Det hebreiska ordet för frälsning här är Yeshua, det hebreiska namnet på Jesus, vilket pekar på var vår frälsning finns.]
14969	PSA 68:17	Berget Bashan [Hermon] är ett guds (elohim, ett upphöjt, majestätiskt) berg, ett berg med många (höga, rundade) toppar [bergskedjan i Golanhöjderna, med början i Hermon med dess toppar]. [Bashan motsvarar området för nuvarande Golanhöjderna. Berget Bashan syftar troligtvis på berget Hermon. Ett av ordets betydelser är ”bördig mark”, vilket är en lämplig beskrivning på detta område norr och öster om Galileiska sjön. Ordet ”Bashan” betyder också ”orm” och kopplar an till en andlig, demonisk dimension. Ugaritiska lertavlor från 1200 f.Kr. benämner Bashan som ”ormens plats”. Området har ofta förknippats med ockult verksamhet. I grottorna vid foten av berget Hermon ansågs det finnas en portal till dödsriket. Här tillbads avgudar som Baal och Pan. Inom judisk teologi var det i detta område som Guds söner steg ned och beblandade sig med människors döttrar, se 1 Mos 6. Kungen Og från Bashan, som Josua besegrade, omnämns som ”den siste av rafaéerna”. Rafaéer är ett hebreiskt ord för jättar. Hans säng, eller grav, var 4 meter lång, se .]
15032	PSA 71:1	[Av David. Av Jonadab och de första som togs tillfånga.] [Ovan är ett tillägg i Den grekiska översättningen Septuaginta, LXX, som inte finns i den hebreiska texten. Psalm 71 är den första psalmen sedan psalm 33 som inte har en inledning i den hebreiska texten. Psalm 43 saknar också inledning, men hör tydligt ihop med Psalm 42 med gemensam refräng som återkommer i båda psalmerna. Liknande strukturella samband finns mellan Psalm 9 och 10. Psalm 71 och 70 hör ihop, men inte lika tätt som 9-10 och 42-43. Eftersom flera hebreiska manuskript kombinerar dessa två psalmer är det naturligt att det inte finns en inledning. Det är också förståeligt hur de grekiska översättarna lade till David som författare, eftersom mycket av materialet kommer från andra psalmer som David författat. Hänvisningen till Jonadab pekar på att psalmen sammanställdes efter exilen i Babylon.] ______ I dig, Herre (Jahve) har jag min tillflykt (finner jag vila och trygghet), låt mig aldrig komma på skam (skämmas). []
15052	PSA 71:21	Låt min storhet öka (upprätta mig igen, ära mig stort) och vänd dig om (omslut mig) och trösta mig (känn min smärta, agera och vänd min sorg till hopp). [Ordet ”storhet” används ofta om Guds storhet, se . Det kan vara anledningen till att Den grekiska översättningen Septuaginta skriver ”Låt din storhet öka” och förtydliga att det inte är en högmodig bön om egen storhet utan syftar på ”de stora ting Gud gjort”, se vers 19. Storhet och stor har samma hebreiska rot. Denna bön om återupprättelse hör också ihop med psalmens genomgående bön att inte komma på skam, se vers 1, 13 och 24. De två sista verben är rika på innebörd. Hebreiska ”savav” betyder att återvända, cirkla runt och omsluta. Det sista ordet ”niham”, som ibland översätts ”ångra” betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Psalmisten ber att Gud ska känna med honom, men också komma och ge hopp, tröst och räddning, se .]
15076	PSA 73:1	[Psalmen tar upp ett av livets mysterier: Hur kan onda människor ha till synes bekymmerslösa och framgångsrika liv? Psalmen har likheter med de två första psalmerna, och , där också de gudlösa har en framträdande roll. Författare: Asaf Struktur: Det hebreiska ordet ”ak”, översatt ”ja”, delar upp psalmen i tre delar vid vers 1, 13 och 18. Vers 1-12 beskriver problematiken i tolv rader; vers 13-17 är en vändpunkt; följt av lösningen i tolv rader. Psalmen talar om förvirring och tvivel, men gör det på ett mycket strukturerat sätt.] ______ En psalm (sång ackompanjerad på strängar). Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se . Han anges som författare till Ps 50, 73-83.] ______ Ja (sannerligen), Gud (Elohim) är verkligen god mot Israel, mot dem som har rena hjärtan.
15444	PSA 90:1	[Frågan ”Hur länge?” binder ihop bok tre och fyra, se och . Psalm 90 är den enda psalmen som anger Mose som författare. Mose sång finns nämnd i . Titeln gudsman används om Elia, Elisa och Mose. Sången ramas in av Herren (Jahve) och Gud (Elohim), se vers 2 och 17. Författare: Mose Citeras i NT: Vers 5 citeras i Struktur: 1. Lovprisning till den evige Guden, vers 1-2 2. Kom ihåg hur kort livet är, vers 3-6 3. Guds vrede, vers 7-12 4. En upprättad relation, vers 13-17] ______ En bön av gudsmannen Mose (Moshe). ______ [Vers 1b-2 formar en kiasm som ramas in av ”du”, följt av generation/evighet och centralt jorden.] Du Herre (Adonai) har varit vår tillflyktsplats från generation till generation.
15577	PSA 100:3	Erkänn (bli viss om, besinna, inse) att Herren (Jahve) [själv] är Gud (Elohim) – han har skapat (gjort, frambringat, åstadkommit) oss och inte vi själva – [vi är] hans folk [i samlad trupp] och får (flock av småboskap) på hans betesmark (grönbete). [] [Fyra imperativ (ropa, tjäna, kom och erkänn) leder fram till den första slutsatsen – att vi är hans folk, se vers 3. Psalmen avslutas med ytterligare tre imperativ (kom, var tacksamma och välsigna) som leder fram till den slutliga slutsatsen – att Herren är god och att hans nåd består!]
16131	PSA 119:165	Frid(fred, helhet på alla områden – shalom) som är stor har de som älskar din undervisning (Tora), ingenting kan få dem på fall. [Vers 165 består av sju ord. Det första ordet är Shalom som beskriver frid, fred och fullhet på alla områden. Här är enda förekomsten av detta ord i hela Psalm 119. Ordet består av fyra bokstäver Shin, Lamed, Vav och Mem. Intressant är att begynnelsebokstaven för första, tredje, femte och sjunde ordet i denna vers är just dessa fyra bokstäver. Kodat i denna vers finns alltså ordet Shalom! Och centralt i denna vers med sju ord finns Guds undervisning - Tora! Att alla denna symbolik med det fullkomliga talet sju dessutom finns under bokstaven Shin som är den tjugoförsta bokstaven (7 x 3) förstärker också strukturen och versens budskap!]
16403	PSA 145:13	Ditt kungarike är ett evigt rike (ett rike för alla tider), och ditt herradöme består från generation till generation. [Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Bokstaven står för vatten, folk, nationer och språk. Ordet ”kungarike” börjar med denna bokstav, och förstärker att Guds rike består från generation till generation.] [Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – Nun. Tecknet avbildar en fisk och kan betyda arvtagare, avkomma eller avfall och symboliserar syndafallet. Den saknas i alla hebreiska handskrifter, men denna återfinns i den grekiska översättningen Septuaginta och i dödahavsrullarna (Qumran rullarna). Där står det ”Gud håller sina löften, kärleksfull i allt han gör”. Vissa översättningar har med denna extra vers andra inte. Versen motsäger inte Guds karaktär, och liknar väldigt mycket vers 17. SKB väljer att inte inkludera denna vers av följande anledningar: 1. Versen saknas i alla hebreiska handskrifter. 2. I Qumran rullarna, där den finns med, saknas i stället vers tolv helt. Dessutom är texten ”Välsignad är Herren och välsignat är hans namn för evigt och alltid” tillagd i slutet på varje vers. 3. Enligt judisk tradition tog David inte med Nun avsiktligt för att representera Israels avfall från Gud. Han vill påminna om att Gud har makt att helt förgöra och ta bort. Bokstaven ”Nun” representerar ofta ”de fallna”. Bokstaven ingår i det hebreiska ordet ”nephalim” som översätts till ”jättar” i . Det var denna synd och avfallet som orsakade att Gud sände syndafloden, se . 4. Det finns även exempel på andra brutna alfabetiska psalmer som inte har med alla bokstäver, t.ex. . Det är ett väldigt effektfullt sätt att medvetet bryta mönstret i psalmen och helt utesluta bokstaven ”Nun”. Det totala utplånandet förtydligar konsekvensen att medvetet gå emot Gud.]
16442	PSA 148:1	Halleluja (prisa Herrens namn)! [Psalmen inleds och avslutas med uppmaningen att prisa Herren, se vers 14. Den hebreiska frasen ”hallelu-jah” translittereras ofta rakt av och har blivit ett välkänt uttryck på alla språk för uppmaningen att prisa Guds namn. Verbet ”hallelu” betyder prisa. Ordet ”Jah” är den första delen i Guds personliga namn ”Jahve”, vars innebörd är den evige.] [Efter den inledande uppmaningen att prisa Herren, hebreiska ”hallelu-jah”, följer sju imperativ av hebreiska verbet ”hallelu”. Det är en uppmaning till allt i himlen att prisa och lova Gud. Himlarna står här i kontrast till jorden i vers 7 som också uppmanas att prisa Gud. I vers 2-4 nämns sju aktörer som alla ska prisa Gud i himlarna. Talet sju står för fulländning, så tillsammans med de sju verben som uppmanar att prisa Gud visar det även numerologiskt på en fulländad lovprisning i himlen.] Prisa Herren (Jahve) från himlarna, prisa honom i höjden [ovan jorden].
16445	PSA 148:4	Prisa honom, ni himlars himlar, och ni vatten ovan himlarna. [] [Vers 4 är intressant strukturerad i hur den låter när den talas ut på hebreiska. Här finns sex sch-ljud och nio m-ljud. Dessa två ljud kopplar även ihop versen ljudmässigt med både föregående och nästföljande vers. Ordet för ”sol” i vers 3 är hebreiska ”shemesh” och det teologiskt viktiga ordet för ”namn” är hebreiska ”shem” i vers 5. De sex sch-ljuden påminner också om vågornas brusande mot en stenig strand. Förutom allt detta sker en ljudmässig omvändning i mitten mellan de två raderna i vers 4. Det skapar en ljudmässig kiasm som inte bara är vacker att lyssna på, men också kan hjälpa i tolkningen av versen. Vattnen ovan himlarna refererar till och skulle också kunna syfta på det hav av kristall som Johannes såg framför tronen, se .]
21827	DAN 1:21	Daniel blev kvar där [fortsatte att tjänstgöra för riket] ända till kung Kyros (Koresh, ”som solen”) första regeringsår [och en bit in i hans styre]. [Namnet Kyros har persiskt ursprung med betydelsen ”som solen”. På modern persiska är namnet Kourosh. I antika inskriptioner på elamitiska är namnet ”Kuras”. Från detta namn kommer det grekiska ”Kyrios”, som betyder ”herre”. Den latinska formen av grekiskan har sedan blivit det svenska namnet Kyros och engelska Cyrus. Den hebreiska translittereringen är Koresh, se . Daniel föddes omkring 620 f.Kr. i Jerusalem. Som tonåring fördes han till Babylon 605 f.Kr. Där blir han kvar i åtminstone 69 år. Han får ha inflytande i två stormakter. Kungar kommer och går, men Daniel har hela tiden en framträdande roll. När den persiske kungen Kyros 539 f.Kr. intar Babylon får Daniel även favör hos honom i den nya persiska stormakten. Eftersom Daniel får se syner i Kyros tredje regeringsår betyder det att han finns i landet 536 f.Kr. Då är han över 80 år. Det är även i denna höga ålder han kastas i lejongropen, se Dan kapitel 6. Även om han får vara med och se den första gruppen judar under ledning av Serubbabel återvända till Jerusalem, se , är det mest troliga att Daniel förblir kvar och dör i Babylon. Det finns sex olika traditioner om var han blev begravd: Babylon, Kirkuk och Miqdadiyah i Irak, Susa och Malamir i Iran, och Samarkand i Uzbekistan.]
21828	DAN 2:1	I Nebukadnessars andra regeringsår [603-602 f.Kr.] hade han drömmar [troligtvis samma dröm som upprepades] som oroade honom (hans ande var skakad) och han kunde inte sova. [Nebukadnessar blev kung 7 september 605 f.Kr. Det babyloniska året startar i månaden Nisan, som infaller i mars/april. Det första regeringsåret räknas alltså från våren 604 f.Kr. och hans andra regeringsår avslutas 9 april 602 f.Kr. Daniel och hans tre vänner togs tillfånga sommaren 605 f.Kr. och är då troligtvis inne på utbildningens tredje och sista år, se . Det kan förklara varför de inte finns bland de andra vise, se . Enligt den judiska historikern Josefus, och i rabbinsk litteratur, räknas det andra regeringsåret från en annan utgångspunkt, nämligen regenter i Jerusalem. Den sista kungen avsätts 597 f.Kr. och i så fall sker dessa händelser 10 år efter Daniel och hans vänner har fullgjort sin utbildning. Det går att tolka att examinationen i sker före Nebukadnessars dröm, men det är mer troligt att sista delen i föregående kapitel, , är en summering och inträffar efter kapitel 2. Vers 17-20 är också sammanfattande och behöver inte ha skett innan händelserna i kapitel 2. Det är intressant att det finns flera paralleller i Daniels liv med vad som hände Josef i Egypten. farao hade drömmar ”två år senare”, se . farao vaknade och var ”orolig” och tillkallade också alla spåmän och visa, se .]
21833	DAN 2:6	Men om ni berättar drömmen och ger uttydningen, ska jag ge er gåvor, en belöning [en speciell bonus, befordran] och stor ära. Berätta nu drömmen och vad den betyder!” [Det arameiska ordet ”azda”, som översatts att beslutet ”står fast” i vers 5, är ovanligt och används bara här och i vers 8. Ibland har det tolkats som att det kommer från roten ”azad” och då översatts ”är borta från mig”, vilket lett till tolkningen att Nebukadnessar glömt vad han drömt. Dock är det inte troligt eftersom drömtydarna i vers 7 försöker få kungen att berätta drömmen.]
21836	DAN 2:9	Om ni inte berättar min dröm finns det bara en utgång för er [en dom – döden]! Ni har konspirerat tillsammans för att berätta lögner och förleda mig, i tron om att situationen ska ändra sig. Berätta därför vad jag drömt, då vet jag att ni också kan ge den rätta uttydningen!” [Varför är Nebukadnessar villig att döda alla sina visa män och rådgivare? För det första visade deras oförmåga att berätta om drömmen att de inte hade kontakt med gudarna som de utgav sig för att ha. För det andra hade drömmen gjort Nebukadnessar oroad, se vers 1. Drömmen om en människoliknande staty som krossades var olycksbådande. Nebukadnessar hade nyligen kommit till makten, kanske planerades en kupp mot honom. Detta var inte ovanligt vid den här tiden; två av de tre efterföljande regenterna blev lönnmördade direkt vid deras tronbestigning. Nebukadnessar kan ha tolkat drömmen som en varning att det fanns en förrädare bland hans närmsta rådgivare.]
21866	DAN 2:39	Efter dig ska ett annat rike [av silver, se vers 32] uppstå, ett som är svagare (lägre) än ditt. [Det medo-persiska riket grundades av Kyros som var kung i Persien. Han gifte sig med Mediens kungs dotter och de två folkslagen blev ett rike. Tillsammans besegrade de Babylon 539 f.Kr. De två armarna av silver beskriver fint detta rike som varade över 200 år. Babylon var en absolut monarki där kungen hade all makt. I det medo-persiska riket stod inte kungen över lagen, se .] Sedan ska ett tredje rike av koppar [under Alexander den store] komma och regera över hela jorden. [Alexander den store började regera 336 f.Kr. Han besegrade medierna och perserna och intog hela den då kända världen fram till hans död, bara 33 år gammal. I beskrivs riket som en get med ett stort horn, följt av fyra horn i dess ställe. Det beskriver hur hans rike delades mellan hans fyra generaler. Det grekiska riket bestod i 250-300 år. De grekiska soldaterna hade vapen främst från koppar. Den som inte tror att Bibeln kan innehålla profetia väljer att tolka det andra riket som Medien och det tredje som Persien. Man daterar också Daniels bok till ett sent datum så att den är skriven efter att händelserna har inträffat. Det som dock styrker Bibelns trovärdighet är att Medien och Persien vanligtvis annars benämns som ett rike. De identifieras i klartext som ett rike och representeras av ett djur – baggen, se . Daniels bok ingick också bland de över 900 manuskript som hittades intill Döda havet i Qumran 1947. Det finns fragment från alla tolv kapitel och de dateras till 150 f.Kr. Detta gör att Daniels bok måste varit skriven långt tidigare för att kunna ha fått spridning, kopierats och funnits med i Qumransektens bibliotek.]
21881	DAN 3:5	När ni hör ljudet av horn (någon typ av blåsinstrument, troligtvis horn från något djur), flöjt (pipa, det arameiska ordet är besläktat med ett hebreiskt ord för att blåsa och vissla), cittra (stränginstrument med mellan tre och tolv strängar), lyra (trigon, mindre triangelformat instrument, troligen med tre strängar för högre toner), harpa (arameiska ordet pesanterin, från det grekiska psalterion – psaltare, ett stränginstrument i trekantig form), trummor (arameiska sumponeya, från grekiska symphonia eller tympanon – blås eller slaginstrument) och alla slags instrument, ska ni falla ner och tillbe den gyllene statyn som kung Nebukadnessar har ställt upp. [De två första instrumenten är troligtvis blåsinstrument, följt av tre olika typer av stränginstrument. Det sjätte instrumentet är svårast att identifiera. Vanliga förslag är säckpipa eller trumma. Utifrån inskriptioner av orkestrar från den här tiden, och placeringen i uppräkningen, är det troligen något slags slagverk. Orden för cittra, harpa och trummor/säckpipa är de enda grekiska låneorden i Daniels bok. Förekomsten av dessa har ibland använts som argument för ett senare datum av boken, dock nämns grekiska musikanter och instrument i assyriska skrifter före Nebukadnessars tid. Det finns flera paralleller med Uppenbarelseboken kapitel 13. Vilddjuret från jorden gör en bild som alla måste tillbe och hans tal är 666, se . Talet sex återkommer flera gånger i detta kapitel. Statyn är 60 alnar hög och 6 alnar bred, se . Det är också sex instrument som namnges och räknas upp tre gånger, se .]
21888	DAN 3:12	Det finns några judiska män som du har gett uppdraget att förvalta provinsen Babylon som inte har lytt din order. [Det verkar finnas ett antisemitiskt hat mot det judiska folket, det finns egentligen ingen orsak att behöva nämna deras nationalitet.] Deras namn är Shadrak, Meshak och Aved-Nego. De dyrkar inte dina gudar och tillber inte (böjer sig inte inför) den staty du ställt upp.” [Anklagarna anspelar på Nebukadnessars ego och betonar hur de tre judiska männen inte lytt ”dina” order, inte dyrkat ”dina” gudar och böjt sig för ”din” staty. Anledningen till att de inte böjer sig beror på förbudet mot bildstoder och avgudar, se . Daniels frånvaro förklaras inte. Han kan ha varit på resa i andra uppdrag, eller kvar i Babylon för att ta hand om styret. Daniel blev ju satt till en hög position, se , och kanske hans position inte inkluderades i de grupper som räknas upp i vers 2. Rent litterärt finns det en fin struktur som förstärks av att inte Daniel nämns här. Hela boken, och särskilt kapitel 2-7 formar en kiasm. Kapitel 3, där Hananja, Mishael och Asarja kastats i ugnen, hör tematiskt ihop med hur Daniel kastas i lejongropen i kapitel 6.]
21907	DAN 3:31	[Följande tre verser och hela kapitel 4 är ovanliga på många sätt. Det är ett brev skrivet av en hednisk kung.] [Från:] Kung Nebukadnessar. Till alla folk, nationer och språkgrupper över hela jorden: Fred och framgång (ordagrant: ”låt er fred/välgång bli stor”, en hälsningsfras)! Jag, Nebukadnessar, levde i fred (lugn och ro utan sorger) i mitt hus (hem) och njöt av all framgång (lyx och god hälsa) i mitt palats. [Det är en tid av fred. Stora delar av den dåvarande världen hade intagits av babylonierna. Året skulle kunna vara 581 f.Kr., se vers 30. I så fall är det drygt 20 år sedan Daniel och hans vänner hade tagits till fånga.]
21909	DAN 3:33	Stora är hans tecken, och mäktiga är hans under! Hans rike är ett evigt rike, och hans välde varar från släkte till släkte! [Några av de mäktiga under Nebukadnessar fick uppleva var: - Att Gud talade till honom genom en dröm, se kapitel 2. - Hur tre män blev mirakulöst bevarade i den brinnande ugnen, se kapitel 3. - Hur han förlorade, men återfick sitt förstånd och rike, se kapitel 4. ] Jag beordrade alla Babylons visa män att komma inför mig och ge mig uttydningen av drömmen.
21912	DAN 4:3	”Belteshassar, du som är den störste (högst uppsatte, ledare) bland spåmännen, jag vet att heliga gudars ande bor i dig och att ingen hemlighet är för svår för dig. Säg mig vad jag såg i min dröm och vad det betyder!” [Det har gått över 20 år sedan Daniel tydde kungens första drömsyn där han sett en staty, se kapitel 2. Den unge Daniel fick då en hög position, se , som han fortfarande hade kvar, vilket visar på hans trofasthet.]
21916	DAN 4:7	[Men det var inte allt, mer hände.] I synerna som kom [fortsatte att komma] när jag låg på min bädd såg jag en helig väktare (ängel) komma ner från himlen. [Ordagrant två ord: ’en väktare, någon som är vaken och vaktar’ följt av ’en helig en’. Uttrycket återfinns bara i detta kapitel, se vers 10, 13 och 23. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter med ”angelo” som är ängel och budbärare.]
21932	DAN 4:23	Tolv månader senare gick kungen omkring på taket till sitt palats i Babylon. [Från sitt palats kunde Nebukadnessar se ut över staden och alla hans lyckade byggnadsprojekt. Här fanns de hängande trädgårdarna, som grekerna senare kom att beteckna som ett av världens sju underverk. För att bygga allt detta krävdes en enorm arbetsstyrka där många hade usla förhållanden, något som Daniel troligen refererar till, se vers 24. Den romerska historikern Herodotos beskriver hur staden var rektangulär där varje sida var över 2 mil lång. Genom staden flöt floden Eufrat och ett avancerat system med kanaler gav bevattning. Den yttre muren var 9 mil lång, 100 meter hög och 25 meter bred. Han skriver att den var så bred att två hästekipage, vardera med fyra hästar i bredd, med lätthet kunde mötas på den. Från Ishtarporten ledde paradgatan in till Marduks tempel. Totalt fanns över 50 tempel, 180 altare till Ishtar och en guldstaty av Baal. Centralt fanns också en ziggurat, som var ett torn, en nybyggd replik av Babels torn som tidigare funnits i staden. Nebukadnessar hade tre palats, där den storslagna festsalen i ett av dem beskrivs i nästa kapitel.]
21953	DAN 5:10	[Ryktet om vad som hänt spred sig snabbt i palatset.] När drottningen [troligtvis Nebukadnessars fru eller dotter] fick höra vad kungen och stormännen sade gick hon till festsalen. [Drottningen var inte Belshassars fru, eftersom hans fruar redan fanns där, se vers 2. Hon måste ha varit väl respekterad eftersom hon kommer in i hallen oinbjuden, och väl där tar hon kommandot. Hon är antingen Nebukadnessars eller Nabonidus fru. Är hon Nabonidus fru är hon Belshassars mamma och då också troligtvis Nebukadnessars dotter. Hon har förstahandsinformation om Daniels tjänst i hovet, något som stämmer om hon var Nebukadnessars fru eller dotter.] Hon sade: ”Må kungen leva för evigt! Låt inte dina tankar skrämma dig, och var inte blek (låt inte färgen vika bort från ditt ansikte).
21972	DAN 5:29	På Belshassars befallning blev Daniel klädd i purpur [fick kunglig status], en guldkedja hängdes om hans hals, och man utropade honom att få den tredje högsta positionen i riket. [Daniel visste att detta var värdelösa gåvor och titlar i ett rike som skulle falla om några timmar! Det verkar som Daniel ändå accepterar att ta emot belöningarna som prackas på honom mot hans vilja, se vers 17. Kanske hade protester i detta läge gjort att han blivit anklagad för förräderi?]
22006	DAN 7:4	Det första [vilddjuret – som symboliserar en kung och ett rike, se ] liknade ett lejon, men hade vingar som en örn. Medan jag betraktade det rycktes vingarna av. Det lyftes upp från marken så att det stod på två fötter som en människa, och det fick ett mänskligt hjärta. [Lejonet och örnen förknippas med det babyloniska riket. Nebukadnessar jämförs med båda dessa bilder i Bibeln, som ett lejon, se , och som en örn i . Lejonet var också en av Babylons symboler. Över 100 lejon prydde den berömda Ishtarporten. Statyer med vingbeprydda lejon har hittats i Babylons ruiner och det antas att det var rikets symbol. Både lejonet och örnen är rovdjur. Lejonet är kungen på land och örnen är luftens konung. Synen där vingarna tas bort kan symboliskt beskriva vad som hände med Nebukadnessar när han ödmjukades i kapitel 4. De sju åren då han var sinnessjuk for han inte fram och erövrade fler områden. Efter hans upprättande styr han inte längre som ett vilddjur utan har fått ett mänskligt hjärta.]
22020	DAN 7:18	Men de heliga, som tillhör den Högste, ska ta emot riket (börja regera). De ska äga det (ha det i besittning) för evigt, ja, i evigheters evighet.” [De heliga kan syfta på änglar eller människor som helgats, eller både och. De heliga nämns också i vers 21 och 25. Där utsätts de för förföljelse och motstånd.]
22058	DAN 9:1	[Dareios första regeringsår började 539 f.Kr. då han tog över Babylon, se . Händelserna i detta kapitel sker tolv år efter Daniels andra vision som återges i kapitel 8. Daniel är nu i 80-årsåldern.] Detta hände under Dareios första regeringsår [omkring 539 f.Kr.]. Han var Ahasverus (på grekiska ”Xerxes”) son och en ättling av mederna [en folkgrupp inom det Persiska riket].
22082	DAN 9:25	[Nu delas de 70 sjuperioderna in i tre grupper: 7, 62 och 1. Den sista delen har två halvor.] Det ska du veta och förstå att från det att ett ord (en order) om att återställa och bygga upp Jerusalem igen, till en smord (messias), en furste [kommer], ska det vara 7 sjuperioder [49 år]. Under 62 sjuperioder [434 år] ska den [staden Jerusalem] på nytt bli uppbyggd, med torg (marknadsplats och gator) och försvarsmurar (eller vattensystem), även under svåra tider. []
22084	DAN 9:27	Han [en framtida ledare – antikrist] ska sluta en stark överenskommelse (pakt) med många folk för en sjuperiod [7 år]. Efter en halv sjuperiod [3,5 år] ska han avskaffa slaktoffer och matoffer. På styggelsers vinge ska förödaren komma. [En vinge är en bild på något som sprider ut sig och täcker allt, se . En annan tolkning är att det är i en del av templet, en ”vinge” av byggnaden.] Detta ska fortgå tills det fast bestämda slutet utgjuts [ett gudomligt straff kommer, se vers 11] över förödaren.” [När Daniel får denna uppenbarelse ligger Jerusalem och templet i ruiner. Det måste ha varit en uppmuntran att höra att staden och templet skulle byggas upp igen, men också smärtsamt att en ny ödeläggelse förutsades och att svåra tider är bestämda till slutet. Det finns många olika tolkningar och spekulationer kring vad de sjuttio sjuperioderna står för. Detta repetitiva mönster som är vanligt i Bibelns profetior kan vara en hjälp för tolkningen. T.ex. vanhelgades templet 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes, återinvigdes 164 f.Kr. för att på nytt ödeläggas 70 e.Kr. av romarna. Det som är klart är att tidsperioden gäller det judiska folket och Jerusalem, se vers 24. Profetian börjar med att deklarera sex saker som ska ske för det judiska folket under 70 sjuperioder – vilket troligtvis motsvarar en period på 490 år. Denna period är i sin tur uppdelad i tre perioder 7 + 62 + 1, där den sista delen har två halvor. Översatt till år motsvarar det 49 + 434 + 3,5 + 3,5 år. Jesus refererar till den sista delen av denna syn som en framtida händelse, se . Paulus skriver om det som något som ännu inte skett, se . Även kopplingen till ”en halv tid” och 3,5 år i Uppenbarelseboken pekar på att det rör ändens tid, se . Vad det gäller startpunkten så säger vers 25 att det är från ett ord om att bygga upp Jerusalem igen. Tre förslag är vanliga: - 538 f.Kr. – Kung Kyros ord till Serubbabel, se . - 457 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Esra att återuppta tempeltjänsten, se . - 445 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Nehemja att bygga upp Jerusalems mur, se . Judisk ortodox syn En vanlig judisk tolkning är att utgå från 605 f.Kr. Lägger man till 434 år hamnar man på år 171 f.Kr. Det är sedan 7 år fram till 164 f.Kr. då templet renas. De 49 åren syftar på tiden det tog att färdigställa templet och inkluderas i de 434 åren. Enligt detta synsätt är denna profetia uppfylld. Messiansk syn Den som tror på Jesu ord i och även ser att uppenbarelsen är messiansk startar räkningen vid någon av de tre kungörelserna. Slutdatumet hamnar då vid Jesu födelse eller intåg i Jerusalem. De flesta av kyrkofäderna ansåg att denna uppenbarelse syftade på Messias. Just dessa verser i Daniel kan ha varit anledningen att det fanns en messiansk förväntan omkring år 0. Den grupp som kallades ”Herodianer” på Jesu tid, se , såg Herodes som en smord kung, en messias. Några år efter Jesu födelse kom stjärntydare från öst, troligtvis judiska ättlingar från Babylon som kände till Daniels profetior, se . Symeon och Hanna väntade på Herrens smorde, se . I synagogan i Nasaret läser Jesus från Jesaja om jubelåret och att Skriften är uppfylld, se De flesta med denna tolkning slår ihop 7 + 62. Summan blir då 69 sjuperioder, vilket motsvarar 483 år. Beroende på startpunkt och hur man räknar blir resultatet olika. I korthet kan man säga att det finns tre huvudspår beroende på de tre olika startåren som finns: - 483 år från Kyros förordning 538 f.Kr. till Jesu död. David L Cooper har visat att det finns vissa otydligheter i tidräkningen i det persiska riket som bygger på den grekiske matematikern Ptolemaios beräkningar. Om det persiska styret inte är 205 år utan bara 123 år blir startpunkten Kyros förordning. I Nehemja och judiska källor som rabbinska verk som Seder Olam finns stöd för en kortare tideräkning. Munken Dionysius som utformade vår tidräkning 525 e.Kr. missade några år. Kristi födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr. Som huvudargument för detta spår är att profeten Jesaja nämner Kyros vid namn som den som ska ge förordningen, se , och att judisk tideräkning är mer tillförlitlig än grekisk. - 483 år från Artashastas ord till Esra 457 f.Kr. till 27 e.Kr. – då Jesus började sin tjänst. Denna beräkning använder vanliga solår med 365,25 dagar. I Dionysius tidräkning är det bara ett 1 år mellan 1 f.Kr. och 1 e.Kr., vilket gör att man måste lägga till ett år. - 483 år från Artashastas ord till Nehemja 445 f.Kr. till 32 e.Kr. – då Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Beräkningen använder sig av månår på 360 dagar, i stället för solår på 365 dagar. Den förste som kom fram till detta var Sir Robert Anderson som arbetade som detektiv på Scotland Yard. Han redogjorde för sina beräkningar i en bok på slutet av 1800-talet. Anledningen till att använda månår kommer från att i används 30 dagars månader för att beskriva 3,5 år. Beräkningarna är komplexa eftersom kalendrarna ändras och det finns liknande beräkningar som justerar slutdatumet omkring något år. Eftersom varken Jesu födelse eller död exakt kan bestämmas finns det en osäkerhet. Den som har denna syn ignorerar inte att vissa delar har uppfyllts som skuggbilder i det som hände Antiochos IV Epifanes. Det verkar som den profetiska klockan har stannat efter 69 sjuperioder. En sjuperiod återstår. Jesus kom som en lidande tjänare, men kommer även att komma som en kung för att regera. Paulus talar om Israels förhärdelse tills hedningarna i fullt antal har kommit in, se .]
22085	DAN 10:1	[Daniel är nu i 85-årsåldern. Två år tidigare hade den nya persiske kungen Kyros gett judarna tillåtelse att återvända till Jerusalem, se . Det är dock få judar som brutit upp, och för de som gjort det var omständigheterna svåra. Själva synen sker ett specifikt datum, den 24:e i vårmånaden Nisan, se vers 4. Den judiska påsken firas 14:e Nisan, så under de tre veckor som beskrivs här, har påsken kommit och gått. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten. Kanske hade Daniel haft svårt att glädja sig denna högtid eftersom så få tagit möjligheten att göra ett nytt ”exodus” från Babylon. I stället hade han känt sorg, se vers 2. Synen inträffar när Daniel är borta från staden Babylon och befinner sig vid floden Tigris. Texten säger inte varför, kanske var han där på administrativt uppdrag eller för att uppmana judar att återvända? Strukturen i den sista delen av Daniels bok är: 1. Prolog – Dan 10:1-11:2 2. Uppenbarelsen – Dan 11:2-12:4 3. Epilog – Dan 12:5-13.] I den persiske kungen Kyros (Koresh) tredje regeringsår [536 f.Kr.] fick Daniel, som också kallades Belteshassar [namnet han fått när han togs tillfånga ], ett budskap (ord) uppenbarat. [Han får se ännu en vision.] Budskapet är sant, och handlar om ett stort krig (en svår tid, stor vedermöda). Han förstod budskapet och i synen kom insikt i vad den handlade om.
22131	DAN 11:26	De som äter hans kungliga mat [sitter vid hans bord i Egypten] ska störta honom. [Syftar på Ptolemaios rådgivare Eulaeus och Lenaeus i Egypten.] Hans här ska svepas bort och många ska bli slagna och falla. [Den Egyptiska kungen Ptolemaios VI tillfångatogs av syrierna, se vers 22. I Egypten blir då hans yngre bror Ptolemaios VII kung.]
22161	DAN 12:11	Från den tid då det dagliga offret avskaffas och förödelsens styggelse ställs upp ska det gå 1 290 dagar. [Nu ges fler detaljer om historiens sista händelser. Den stora vedermödan börjar när Antikrist avskaffar slaktoffer och matoffer, se och sätter upp något avskyvärt i ett framtida tempel i Jerusalem. Jesus nämner att detta ska ske strax innan han kommer tillbaka, se . Antiochos IV reste upp ett Zeus altare, se . Exakt vad det ”avskyvärda” är som Antikrist kommer att sätta upp är inte klart, men det kommer att göra att det dagliga offret inte fortsätter, och templet blir ödelagt. I och har tiden 3,5 år, som motsvarar 42 månader angetts. Räknar man med 30 dagars månad så blir det 1 260 dagar. Det antalet nämns i Uppenbarelseboken synonymt med 3,5 år och 42 månader, se . Här i vers 11 nämns nu ett nytt tal 1 290. Det är 1 260 + 30 dagar. Det verkar som om att en månad efter att vedermödan har avslutats kommer något viktigt att ske.]
22162	DAN 12:12	Salig är den som håller ut och når fram till 1 335 dagar. [Ännu ett tal introduceras nu. Välsignad är den som längtar efter och når 1 335 dagar. Nu har ytterligare 45 dagar lagts till de 1 290 dagarna som nämns i vers 11. Utgår man från 1 260 dagar så är det ytterligare 75 dagar, vilket motsvarar 2,5 månader. Det syftar på något positivt, kanske festmåltiden i himlen eller hur Messias etablerar tusenårsriket, se .]
23214	MAT 1:1	Detta är släkttavlan [ordagrant ”boken om genealogin”] för Jesus den Smorde (Messias, Kristus), ättling (son, släkt) till David, ättling (son, släkt) till Abraham. [Matteus använder samma grekiska fras som den grekiska översättningen av Moseböckerna gör för det hebreiska ordet ”toledot”. Detta ord används för att markera ett nytt stycke och en ”fortsatt historia” i Första Moseboken, se osv. Ordet kopplar tydligt ihop detta evangelium med Guds stora frälsningsplan genom hela Bibeln. I den första versen summeras hur Jesus uppfyller hela Gamla testamentets förväntan på den Messias som skulle komma från kung Davids ätt. Släkttavlan utgår från Abraham, israeliternas fader, genom vilken alla folk på jorden ska välsignas. I den judiska kulturen står kvinnor högt. Det fanns kvinnliga domare och två böcker är uppkallade efter kvinnor. I släkttavlor är det dock ovanligt att deras namn står med, se . Det är anmärkningsvärt att Matteus väljer att lyfta fram just följande fem kvinnor: - Tamar som förklädde sig till prostituerad och fick barn med sin svärfar Juda, se vers 3. - Rahab som gått till historien som ”skökan Rahab”, se vers 5. - Rut som förlorade sin man i unga år, se vers 5. - Batseba som blev lurad in i en otrohetsaffär med David, se vers 6. - Maria som fick utstå lidande och förtal eftersom få trodde på jungfrufödseln, se vers 16. Talet fem står för nåd. Vilken nåd att det i Jesu mänskliga gener fanns människor som råkat ut för de värsta situationer man kan tänka sig.]
23248	MAT 2:10	När de såg stjärnan uppfylldes de av mycket (sprudlande, översvallande) stor glädje. [Stjärnan hade inte varit synlig hela tiden, se vers 9. Eftersom tiden spänner över 2 år som nämns när Herodes frågat ut de vise männen om detaljerna kring himlafenomenet, se vers 16, kan det vara intervallet sedan stjärnan blev synlig första gången. Ett märkligt himlafenomen ägde rum år 7 f.Kr. Tre gånger under samma år stod de två största himlakropparna Jupiter och Saturnus mitt för varandra i Fiskens tecken – ett tecken som var förknippat med just Judéen. Detta sker bara vart åttahundrade år. En lertavla som hittats 5 mil norr om Babylon hänvisar till detta tredubbla fenomen, vilket indikerar att händelsen var känd och viktig för babyloniska astronomer redan på 300-talet f.Kr. För stjärntydarna kan detta ha signalerat att något stort skulle ske i Judéen, att en kung skulle födas. Kinesiska källor beskriver också en komet med svans som syntes år 12, 5 och 4 f.Kr. Den som visade sig år 5 f.Kr. kan stämma med situationen vid Jesu födelse, och skulle kunna förklara att stjärnan blev synlig på nytt. Den judiske historikern Josefus berättar att en komet – i dag vet vi att det var Haleys komet – år 12 f.Kr. under flera dagar stod stilla över staden Rom i samband med Markus Agrippas död. En komet med svans kan ge just det intrycket, genom att svansen på avstånd ser ut att peka mot en speciell plats på jorden.]
23315	MAT 5:12	Gläd er och jubla, för er lön i himlen blir stor. På samma sätt förföljde man profeterna som var före er.” [”Gläd er och jubla” är slutsatsen av vers 11, men även av vad som sagts i hela detta stycke som började i vers 3. I listan där varje vers börjar med ”lyckliga” används inte ordet ”och” mellan varje mening. Detta språkbruk är ett sätt att betona själva slutsatsen mer än de enskilda punkterna i listan som bara är exempel som räknats upp.]
23323	MAT 5:20	Jag säger er, om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas så kommer ni inte in i himmelriket.” [Följande stycke, vers 21-48, innehåller sex delar som alla börjar med: ”Ni har hört det sägas.” Jesus har precis sagt att han inte ska upphäva den skrivna lagen, se vers 17. I stället går han till rätta med den rabbinska tolkningen av lagen med de tillägg och undanflykter som hade gjorts, dvs. inte det som skrivits utan det som har sagts om lagen. Som den sjunde och sista punkten kommer uppmaningen att vara fullkomliga, se vers 48.]
23436	MAT 8:22	Då svarade Jesus honom: ”Följ mig och låt de döda [de som fortfarande lever, men är andligt döda i sin synd] begrava de döda [de som har dött fysiskt och är på väg att begravas].” [Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista. Det är ytterst osannolikt att den här mannen skulle lämna familjen de få timmarna innan hans far var begravd eller ens samma vecka för att lyssna på Jesus, se vers 18. Händelsen inträffar i stället någon gång efter den första begravningen. Vad mannen egentligen säger är att han ber om uppskov på kanske upp till elva månader innan han tänker följa Jesus. Genom att upprepa samma ord, ”död”, en s.k. antanaclasis, så betonar Jesus att den som är andligt död är lika död som den som är fysiskt död. Utan frälsning är det ofrånkomligt att den andliga döden följs av fysisk död, medan den som är levande i sin ande har ett liv även efter den fysiska döden.]
23601	MAT 12:43	[Jesus återvänder nu till händelsen som startade hela den här diskussionen – med mannen som blev befriad från en demon i vers 22. Jesus vill att både mannen, och de som lyssnade på honom där i huset, skulle förstå att det inte bara räcker att bli befriad. Människan har alltid en herre över sig; är det inte Jesus är det djävulen.] ”När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa (torra) trakter och letar efter en plats att vila på men hittar ingen.
23641	MAT 13:33	Han berättade en annan liknelse för dem: ”Himmelriket är som jästen (surdegen) som en kvinna gömmer (blandar, grekiska ’enkrypto’) i tre mått (grekiska ’saton’ motsvarar 13 liter) mjöl [totalt omkring 40 liter] tills dess hela degen har jäst [blivit påverkad av jästen].” [Det finns flera olika tolkningar av dessa två liknelser. Den första och uppenbara är att Guds rike växer, både som ett senapskorn och som en deg. Ser man till sammanhanget så är dessa två liknelser inbäddade mellan liknelsen om ”ogräset och vetet” och dess förklaring. Huvudtemat i den liknelsen är att det finns ett falskt vete som tillåts växa parallellt med det äkta. Det finns alltså människor som kallar sig kristna men inte är det. Jesus säger i vers 41 att i tidsålderns slut ska änglar samla och föra bort alla ur hans rike som förleder och lever i laglöshet. I ljuset av den förklaringen och att ordet ”träd” används om senapsbusken, kan senapskornet stå för en falsk oproportionerlig tillväxt. De yttre delarna av trädet långt från stammen blir t.o.m. hem för fåglar som tar bort Guds ord från människor, se vers fyra. Detta kan symbolisera yttre attacker mot Gudsriket. I Hesekiel och Daniel finns liknelser där fåglarna i trädet beskriver människor i ett rike. Appliceras den tolkningen blir den konsekvent med att både goda och onda människor sås in i riket, se vers 38. Surdeg är genom hela Bibeln en bild på falska läror och i så fall förutsäger Jesus att det kan smyga sig in villoläror som sprider ondska inifrån. Jesus varnar för fariséernas och saddukéernas surdeg som är deras felaktiga lära, se . Fariséerna levde inte som de lärde och saddukéerna var en privilegierad välbärgad elit som hade missförstått både Skrifterna och Guds kraft, se och . Tre mått mjöl för tankarna till där just en kvinna, Sara, bakar bröd av tre mått mjöl inför Herrens besök hos Abraham. Genom både den judiska och kristna historien står det osyrade brödet för äkta gemenskap med Gud. Inför den judiska påsken städar man ur all jäst ur husen, se , och i den kristna nattvarden har brödet en central betydelse. Att då den som är ansvarig för att baka brödet ”gömmer” in jäst som förstör gemenskapen med Gud är allvarligt.]
23654	MAT 13:46	När han hittar en dyrbar pärla, går han och säljer allt han äger och köper den.” [Vid en snabb anblick kan det verka som om frälsningen liknas vid en skatt och pärla, och människan måste sälja allt för att köpa den. Tittar vi däremot på de tre liknelser som Jesus förklarar, är det Gud som är huvudpersonen och den som agerar. Det är Gud som är mannen som sår den goda säden i de två första liknelserna och han är den som skördar vid tidsålderns slut, se vers 37 och 49. Det är därför troligt att mannen som hittar skatten i åkern är Gud själv och att köpmannen som söker pärlor också är Gud. Skatten hittas i åkern som tidigare var en bild på världen, se vers 38. Gud är den som söker efter människors hjärtan. Priset betalas med Jesu liv på korset. I Gamla testamentet omnämns Israel ofta som Guds speciella skatt, se . Om skatten är en bild på Israel kan pärlan vara en bild på församlingen. I havet skapas pärlor när ett sandkorn råkat komma in i en mussla. Det lilla sandkornet irriterar musslan som kapslar in den lager på lager och pärlan växer. En fin bild på hur Jesus som var ”stötestenen” blir grundstenen som församlingen byggs på. Pärlor omnämns inte i Gamla testamentet, men var inte något obekant för lärjungarna. Köpmän importerade dem utomlands från Indiska Oceanen, Persiska viken och Röda havet. Havet symboliserar ofta världens nationer, och där finns Guds församling.]
23730	MAT 15:28	Då svarade Jesus henne: ”O kvinna, din tro (uthållighet, tillit) är stor. Låt det du vill ske.” [Kvinnan upprepar sin önskan om hjälp och knäböjer inför Jesus. Det finns två olika ord för hund på grekiska. Här i vers 26-27 används inte det vanliga ordet för en vildhund, grekiska ”kyon”, se , utan en diminutiv form ”kynarion”, som beskriver en mindre, tam familjehund. Det blir även tydligt i beskrivningen att de finns i hemmet och äter under barnens bord. Det hebreiska ordet för hund är ”kelev”, som ordagrant betyder ”som ett hjärta” och trofast. Jesus har jämfört judarna med förlorade får och små barn, se vers 24 och 26. Jesus jämför inte kvinnan med en oren vildhund, vilket annars var ett vanligt skällsord, och skulle vara väldigt nedsättande. Trots detta krävs ändå en stor tro och en ödmjuk inställning från kvinnans sida för att godta att bli liknad vid familjens hund, som har lägre rang än barnen. Jesu uttalande är crescendot och höjdpunkten i detta stycke. Det förstärks också genom ett kiastiskt mönster kring uttrycken stor/liten tro som har sitt centrum här: ”Vilken liten/kortvarig tro du har” – riktat till lärjungen Petrus. ”O kvinna, din tro är stor” – riktat till en icke-jude och kvinna! ”Vilken liten/kortvarig tro ni har” – riktat till lärjungarna.] I samma ögonblick blev hennes dotter helad (botad).
23811	MAT 18:15	[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna. Jesus sade i vers 7 att det inte går att undvika att snaror, förförelser, frestelser kommer. Det är alltså bara en tidsfråga tills någon säger eller gör något som sårar en annan troende, även i en kristen miljö. Anledningen till att Jesus just nu undervisar om förlåtelse och hur relationer kan helas och upprättas, beror på att några av lärjungarna hade pratat illa om Petrus, och hans ledarroll, bakom hans rygg, se vers 1. Det är uppenbart att det är Petrus som känt sig sårad eftersom han frågar hur många gånger han ska förlåta, se vers 21.] ”Om din broder (ett syskon, en annan troende) syndar (vandrar bort från den rätta vägen, begår ett misstag) mot dig [följ då de här stegen]: Gå enskilt och tillrättavisa (visa på hans fel, begär en förklaring av) honom. Om han väljer att lyssna på dig har du vunnit tillbaka en broder. [Det är viktigt att den som blivit sårad faktiskt berättar det för den som gjort honom illa, många gånger vet kanske inte den skyldige om att hans sätt sårar andra personer.]
23814	MAT 18:18	Jag säger er sanningen: Allt ni binder på jorden (förbjuder att ske), ska redan vara bundet i himlen (förbjudet att ske). Allt ni löser (tillåter att ske) på jorden, ska redan vara löst (tillåtet att ske) i himlen. [De skriftlärda använde termerna binda och lösa när man beslutade om vad som var rätt och fel i olika situationer. Något ’bundet’ var förbjudet, medan något ’löst’ var tillåtet, se . Här handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se vers 17. Församlingen ska göra allt för att lösa konflikter mellan människor. När en inblandad part väljer förlåtelsens och upprättelsens väg, blir personen ’löst’. På motsvarande sätt ’binds’ den som inte vill omvända sig i sina synder. Direkt efter detta, i vers 19-20, talar Jesus om bön. Det ger en antydan om att bön är det första steget, ett beslut måste först vara bundet eller löst i himlen i bön, innan det verkställs på jorden.]
23816	MAT 18:20	För där två eller tre är församlade (förenade i enhet, dragna nära varandra av mig, sammanfogade) i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” [Löftet om Jesu närvaro där ”två eller tre” samlas bör först och främst tolkas utifrån sammanhanget före och efter, se vers 15-18 och 21. När församlingsledningen samlas i bön inför ett beslut om en annan troende som felat, då är Jesus närvarande och stadfäster det beslut som fattas.]
23818	MAT 18:22	Jesus svarade honom: ”Jag säger dig, inte upp till sju gånger, utan sjuttio-sju gånger.” [Uttrycket ”sjuttio-sju” kan motsvara talet 490 eller 77. Oavsett hur man översätter står båda talen för en obegränsad förlåtelse!] [Talet ”sju”, som Petrus nämner, och Jesu svar ”sjuttio-sju” för tankarna till Första Moseboken där båda dessa tal omnämns i berättelsen om brodermördaren Kain. Hans ättling Lamek hade ärvt Kains benägenhet till våld och var dessutom också skrytsam och drevs av hämndlystnad. Om någon skadade honom skulle han hämnas ”sjuttio-sju” gånger, se . En kristen ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lamek var att hämnas. På samma sätt som Lamek ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet. Talet 490 ger även associationer till jubelåret. Förlåtelsen ska vara som ett enda stort jubelår där allt startar om på nytt! Det finns tre sabbater i lagen: vilodagen, viloåret och jubelåret. Var sjunde dag ska människan vila från sitt arbete. Vart sjunde år ska marken vila, se . Båda dessa sabbater var temporära, men vart 49:e år, efter sju sabbatsår, är det jubelår. Då vilar jorden, slavar friges, alla återfår sina egendomar och alla skulder avskrivs, se . Tio gånger fyrtionio talar om en obegränsad förlåtelse.]
23855	MAT 19:24	Igen säger jag er, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.” [Jämförelsen mellan det största vanliga djuret i Mellanöstern i kontrast till den minsta öppningen i ett vanligt förekommande föremål, illustrerar att det är omöjligt mänskligt sett för en rik att ta sig in i himmelriket, om inte Gud griper in, se vers 26. Kamelen används även i liknelsen om att sila mygg och svälja kameler, se . Under medeltiden uppstod en sägen att en låg och smal port i Jerusalems mur kallades ”nålsögat”, men det finns inga belägg för att en sådan port fanns i bruk under Jesu tid.]
23861	MAT 19:30	Många som [nu] är de första ska bli de sista, och många som [nu] är de sista ska bli de första.” [Nästa stycke, , förklarar detta påstående om ”de första” och ”de sista” genom en liknelse med vingårdsarbetare som alla får samma lön oavsett när på dagen de började arbeta. Vers 29 att ”försakat barn” måste ses i sitt sammanhang. Det kan betyda att man väljer att inte gifta sig och skaffa barn för himmelrikets skull, se vers 12. Är man däremot gift har Jesus nyss talat om äktenskapet och barnens höga värde, se vers 5 och 13. Ett av kraven för att bli en församlingsledare är att man tar hand om sin egen familj, se . Så versen kan inte tala om att lämna sina barn vind för våg för evangeliets skull! Det var Petrus som sade att han lämnat allt för att följa Jesus, till skillnad från den unge, och antagligen då också ogifte, rike mannen, se vers 27. Jesu svar riktar sig främst till Petrus. Han var antagligen den äldste av de tolv lärjungarna och den enda av dem som vi med säkerhet vet var gift. Lärjungaskapet innebar att han faktiskt under perioder kom att lämna sin familj. Samtidigt ser vi Jesu omsorg om honom. När Petrus kallas får han en väldig fiskfångst som gör att familjen är väl försörjd, se . Jesus väljer också att låta Petrus hus i Kapernaum bli missionsbasen i Galileen och därigenom ge Petrus mycket tid hos sin familj. När barnen är äldre följer Petrus hustru med på missionsresorna, se .]
23878	MAT 20:17	[Jesus och lärjungarna befinner sig i Jordandalen, i närheten av Jeriko, se vers 29. Jesus förutsäger nu på nytt sin död och uppståndelse. Han började tala mer öppet om detta, se . Tematiskt hör detta ihop med hur ”de sista ska bli de första, och de första ska bli de sista”. Jesus, den förstfödde över skapelsen, se , skulle bli behandlad som den lägsta av alla förbrytare och korsfästas, men sedan uppstå och bli över alla andra namn, se .] När Jesus var på väg upp till Jerusalem, tog han de tolv lärjungarna avsides (för att tala enskilt med dem). Där längs med vägen [medan de vandrade framåt] sade han till dem:
24017	MAT 23:30	och säger: Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha varit med om att utgjuta profeternas blod. [Vid foten av Olivberget i Kidrondalen finns flera gravmonument kvar från Jesu tid. De har haft olika namn under olika tidsperioder och i dag kallas de tre mest kända Absaloms, Sakarias och Jakobs grav. Det är intressant att just namnet Sakarias nämns i vers 35. Det är inte otroligt att det är dessa gravmonument som fariséerna just då byggde, och som Jesus refererar till när han uttalar dessa ord i tempelområdet, bara ett par hundra meter därifrån.]
24054	MAT 24:28	Där det är en död kropp, där samlas örnarna (gamarna).” [Detta ordspråk är baserat på , poängen är att man på långt håll kan se örnar, eller gamar som ordet också kan betyda, cirkla runt sitt byte. När Jesus kommer tillbaka kommer man att se det på långt håll och det blir uppenbart. Versen innan använder liknelsen med en blixt som är synlig för alla, se vers 27. Bilden av ett kadaver talar också om död och svåra tider, vilket kännetecknar vedermödans slut. Den döda kroppen kan också vara en bild på Jesus och örnarna, hans efterföljare som samlas kring honom. Jesus själv använder liknande bildspråk tidigare, se .]
24068	MAT 24:42	Var därför vaksamma, för ni vet inte vilken dag er Herre kommer. [Här beskrivs två dåtida vanliga sysslor för män och kvinnor. Uttrycket ’en tas med och en lämnas kvar’ kan tolkas på två sätt. Handlar det om att ’tas med’ och räddas från domen, eller ’tas med’ till domen? Jesus har just tagit ett exempel från Noas dagar, där Noa räddas och de som är kvar döms, se vers 37-39. Det talar för att ’tas med’ är något positivt. Samtidigt är ordvalet i detta exempel att de ogudaktiga ’rycktes bort’ till domen, se vers 39. Hela stycket handlar om Jesu återkomst, se vers 27 och hur Jesus kommer att samla de utvalda från de fyra väderstrecken, se vers 31. I detta större sammanhang är det i så fall något positivt att vara kvar när Jesus kommer. Oavsett tolkning är huvudpoängen som Jesus vill lyfta fram att det krävs vaksamhet, något som återkommer i nästa exempel, se vers 43-44. Jesu återkomst kommer att ske oväntat, mitt under vardagliga sysslor. Det är en tydlig separation mellan de rättfärdiga och de orättfärdiga.]
24180	MAT 26:57	[Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se vers 3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse, bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom och man behövde även vittnesmål mot Jesus.] De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kaifas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats.
24319	MRK 1:35	[Detta stycke, vers 35-39, är ett av flera där Petrus ögonvittnesskildring lyser igenom i Markus evangelium, se även . Vi kan föreställa oss hur Petrus inlevelsefullt har berättat för Markus om hur han letade efter sin vän Jesus, se vers 36. Orden han/honom används hela sju gånger i detta stycke. Som ögonvittne, som själv varit med på plats, så är ju det i talspråk vanligare att man berättar om vad ”han” gjorde, än att berätta om vad ”Jesus” gjorde. Genom att ha kvar denna form visar Markus sina läsare att vi kan ha en nära personlig relation med Jesus!] Tidigt nästa morgon (i den sista nattvakten mellan klockan tre och sex på söndagsmorgonen), långt innan det blev ljust, steg han [Jesus] upp och gick bort till en enslig plats. Där bad han. [Detta är den första av tre gånger som Markus uppmärksammar hur Jesus drar sig undan för att be tidigt på morgonen, se .]
24395	MRK 4:3	”Lyssna! [Jesus både börjar och avslutar den första liknelsen med uppmaningen att ”lyssna”, se vers 9. Det inbjuder de samlade att vara delaktiga, avsluta pågående samtal och lyssna på följande budskap som är viktigt.] En såningsman gick ut för att så.
24546	MRK 7:14	[Folket hade dragit sig tillbaka när fariséerna och de skriftlärda kom, se vers 1. Kanske gjorde man det självmant i respekt och vördnad för sina ledare, eller så trängde sig besökarna från Jerusalem fram och tog över scenen.] När Jesus hade kallat till sig folket igen sade han till dem: ”Lyssna på mig och förstå [vad jag säger]!
24649	MRK 9:42	Men den som förleder (bringar på fall) en av dessa små som tror (förtröstar, litar) på mig, för honom vore det bättre om en tung kvarnsten hängts om halsen och han blivit kastad i havet. [Uttrycket ”dessa små” är samma personer som kallas ”barn” i vers 36-37. Förutom barn och andra i beroendeställning syftar det här på nyfrälsta och omogna kristna som ännu inte hunnit växa i sin tro. Mannen i vers 38 som lärjungarna ville hindra, skulle snarare ha uppmuntrats i sin tro än att försökt stoppas med hård kritik. Jesus visar på allvaret i att förleda någon av dessa små så de tappar tron. Att dränkas med en kvarnsten beskriver en snabb död utan begravning. Kvarnstenen som refe­reras till är den större modellen som drevs av en åsna och inte den mindre handdrivna, se . Detta varnande exempel måste varit extra levande för lärjungarna eftersom de befann sig i Kapernaum intill Galileiska sjön, se vers 33. Den judiske historieskrivaren Josefus beskriver hur anhängare till Herodes hade dränkts här under ett judiskt uppror omkring 60 år tidigare.]
24682	MRK 10:25	Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga på en synål, än för en rik att komma in i Guds kungarike.” [Jämförelsen mellan det största vanliga djuret i Mellanöstern i kontrast till den minsta öppningen i ett vanligt förekommande föremål, illustrerar att det är omöjligt mänskligt sett för en rik att ta sig in i himmelriket, om inte Gud griper in, se vers 27. Kamelen används även i liknelsen med att sila mygg och svälja kameler, se . Under medeltiden uppstod en sägen att en låg och smal port i Jerusalems mur kallades ”nålsögat”, men det finns inga historiska eller arkeologiska belägg för att någon sådan port fanns i bruk under Jesu tid.]
24826	MRK 14:3	[Denna händelse sker troligtvis 13 Nisan, en dag innan påsken, se vers 1. År 30 e.Kr. börjar 13 Nisan på tisdagskvällen och sträcker sig fram till onsdag eftermiddag. Måltiden kan ha ägt rum på tisdag kväll eller onsdag morgon och varit ett kvällsmål eller en frukost, se .] När Jesus var i Betania [som gäst] i Simon den spetälskes hus och låg till bords, kom en kvinna [Maria, se ] som hade med sig en alabasterflaska med parfym (olja för smörjelse) av dyrbar äkta nardus [exklusiv parfym från norra Indien]. Hon bröt sönder flaskan och hällde ut den över hans huvud.
24833	MRK 14:10	[Markus visar ofta kontrasten mellan de som älskade Jesus och de som hatade honom. Direkt efter berättelsen om kvinnan som smort Jesus kommer Judas förräderi. Matteus, tullindrivaren som är noga med räkenskap, ger fler detaljer, och är den enda evangelisten som anger summan som Judas förhandlar sig till, se . Trettio silvermynt var priset för en slav, se . Det motsvarar fyra månadslöner för en arbetare på Jesu tid, och var en tredjedel av värdet på kvinnans alabasterflaska med parfym, se vers 5. Det visar hur lågt både Judas och de judiska ledarna värderade Jesu liv.] Judas Iskariot, som var en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda honom.
24839	MRK 14:16	Lärjungarna gick och kom in i staden, och de fann allt som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden. [Hela denna berättelse visar att Herren ville hemlighålla var han skulle äta måltiden. Inte ens lärjungarna fick veta platsen. Till och med de två som förberedde måltiden var ovetande när de skickades in i Jerusalem. Detta antyder att Judas kanske ville förråda Jesus redan vid måltiden, men att Jesus sköt upp det till senare på kvällen. Om man bara läser vers 12-16 kan det tolkas som att sista måltiden är en traditionell påskmåltid kvällen den 15 Nisan. I sammanhanget verkar dock bara en dags händelser ha beskrivits sedan vers 1. Kärnbibeln följer Johannes kronologi som uttryckligen säger att måltiden skedde innan påsken, se .]
24892	MRK 14:69	När tjänsteflickan [vid porten] fått syn på honom började hon igen säga [samma sak] till dem som stod i närheten: ”Han är en av dem!” [I är det tydligt att det är en annan tjänsteflicka än den i vers 66. Utifrån var det inte bara en tjänsteflicka som pratade utan flera tjänare, men det var antagligen hon som tog initiativet och var den pådrivande att försöka avslöja Petrus.]
24916	MRK 15:21	Simon från Kyrene [stad i Nordafrika], Alexander och Rufus far, var på väg in [till Jerusalem] från landet (fälten). Honom tvingade de [enligt romersk lag] att bära Jesu kors [tvärslån]. [Simon är ett typiskt judiskt namn, vilket antyder att han var en jude som kommit till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Uttrycket att han kom från landet, grekiska ”agros”, har ibland tolkats som han har arbetat på fälten. Det är dock inte troligt. Enligt judiska sabbatslagar var det förbjudet att ens inspektera fälten på sabbaten. Händelsen sker också före nio på morgonen, långt innan arbetsdagens slut, se vers 25. Samma uttryck används om Emmausvandrarna för att beskriva att de lämnat staden och var ”på väg ut på landet”, se . Att Simons söner nämns vid namn, är antagligen för att de är kända för Markusevangeliets läsare. I Romarbrevet hälsar Paulus speciellt till just Rufus och hans mor, se . Om det är samme Rufus, tillhörde Simons familj senare församlingen i Rom.]