14073	PSA 11:3	För när grundvalarna [grunderna i samhället, värderingar, moral] rivs ned [när de ogudaktiga har framgång och rättfärdiga lider], vad kan den rättfärdige uträtta då?” [Ett ovanligt hebreiskt ord används för grundvalarna. Ett närbesläktat ord på ugaritiska, ett syriskt skriftspråk från 1400–1200 f.Kr., används för att beskriva den nedre delen och basen av ett berg eller en klippa. Utifrån föregående vers och det som följer är det bildspråk på ett samhälle där moralen är i upplösning. Här i vers 3 avslutas citatet som ger David rådet att fly. Detta i kontrast till nästa del av psalmen.]
21877	DAN 3:1	Kung Nebukadnessar lät göra en staty av guld, sextio alnar hög [30 meter] och sex alnar bred [3 meter]. Han ställde upp den på Duraslätten i Babels provins. [Uppenbarelsen som Nebukadnessar fick om sin roll i mänsklighetens historia kan vara orsaken till denna staty. Han var ju huvudet av guld, se . Statyn byggdes efter händelserna i kapitel 2, eftersom Daniels tre vänner har en ledande ställning, se . Den grekiska översättningen Septuaginta har tillägget att det skedde i Nebukadnessars 18:e regeringsår, ett år innan Jerusalems fall, se . Det kan vara så, men den hebreiska texten har ingen tidsangivelse. Dura var ett vanligt namn i Mesopotamien för en plats omgiven av berg eller en mur. Det kan vara mellan de två murarna i Babylon, eller upp till några mil söder om staden. Arkeologer har hittat ett stort kvadratiskt fundament av tegel en mil söder om Babylon. Det kan vara piedestalen som statyn har stått på. Bredden 6 alnar och höjden 60, proportionerna 1/10, gör att statyn verkar varit en obelisk klädd med guld. Höjden 30 meter är inte orealistisk, på 280-talet f.Kr. byggdes Kolossen på Rhodos som var 33 meter hög. En del av statyn kan ha varit en avbildning av någon babylonisk Gud. Den grekiske historikern Herodotos, verksam på 400-talet f.Kr., skriver om en guldstaty av guden Marduk i Babylon.]
21907	DAN 3:31	[Följande tre verser och hela kapitel 4 är ovanliga på många sätt. Det är ett brev skrivet av en hednisk kung.] [Från:] Kung Nebukadnessar. Till alla folk, nationer och språkgrupper över hela jorden: Fred och framgång (ordagrant: ”låt er fred/välgång bli stor”, en hälsningsfras)! Jag, Nebukadnessar, levde i fred (lugn och ro utan sorger) i mitt hus (hem) och njöt av all framgång (lyx och god hälsa) i mitt palats. [Det är en tid av fred. Stora delar av den dåvarande världen hade intagits av babylonierna. Året skulle kunna vara 581 f.Kr., se vers 30. I så fall är det drygt 20 år sedan Daniel och hans vänner hade tagits till fånga.]
22007	DAN 7:5	Sedan fick jag se ett annat vilddjur [som symboliserar en kung och ett rike, se ]. Det såg ut som en björn. Den reste sig på ena sidan (var högre på ena sidan) och hade tre revben i gapet mellan tänderna. Det fick uppmaningen: ”Res dig, sluka mycket kött!” [Om det första riket är Babylon så följer sedan Medo-Persien, som är nästa stormakt i världshistorien. I kapitel 8 är det tydligt att det är Medien och Persien som avses, se . Att ena sidan är högre kan indikera att Persien var den dominerande i alliansen. De tre revbenen skulle kunna symbolisera de tre stora segrarna – Babylon 539 f.Kr., Lydia 546 f.Kr. och Egypten 525 f.Kr.]
22032	DAN 8:2	I denna syn såg jag mig själv i den befästa staden Susa, i provinsen Elam. Jag såg mig själv stå vid vattendraget Ulaj. [Susa ligger 38 mil öster om Babylon, och 20 mil norr om Persiska viken. På Daniels tid var det en jämförelsevis obetydlig liten stad, men den skulle bli Persiens huvudstad. Även platsen för synen förstärker den profetiska exaktheten i budskapet. Det är här den persiske kungen Xerxes I, som regerade 486-465 f.Kr., kommer att bygga ett stort palats ett århundrade senare. Det är i detta kungliga palats som händelserna i Esters bok så småningom kommer att utspela sig, se . Här var Nehemja kung Artashastas munskänk 446 f.Kr., se . I sin tjänst i Babylon hade Daniel säkert besökt Susa några gånger. Enligt den judiska historikern Josefus var Daniel fysiskt på plats i Susa när han såg denna syn, men att han bara några dagar senare är i tjänst hos kungen talar för att han inte var så långt borta från Babylon, se . Ulaj var en 250 meter bred grävd kanal nordöst om staden.]
22059	DAN 9:2	Under Dareios första år som kung läste jag, Daniel, skrifterna [bl.a. Jeremia, Jesaja, Moseböckerna och Psaltaren]. Jag lade märke till Herrens ord till profeten Jeremia att antalet år som Jerusalem ska ligga i ruiner hade förutsagts. Det var 70 år. [Profeten Jesaja nämner Kyros vid namn två hundra år tidigare, se . Jeremia hade profeterat om det judiska folkets 70-åriga fångenskap i Babylon, se . Den första profetian kom 605 f.Kr., samma år som Daniel och hans vänner blev bortförda till Babylon, se . Daniel hade säkert sett och hört Jeremia predika i Jerusalem innan han som tonåring deporterades till Babylon. Jeremia är kvar i Jerusalem och skriver flera brev till sina landsmän i Babylon. I ett brev, troligen skrivet inte så långt efter att Jerusalem erövrats 597 f.Kr., se , påminner han om att när 70 år har gått för Babel ska judarna föras tillbaka till sitt land och att Gud vill ge dem frid, en framtid och ett hopp, se . När Daniel nu läser dessa skrifter har han varit i Babylon i 66 år. Daniel inser att det bara är några år kvar innan det Jeremia profeterat ska ske. Det visar sig att samma år som Daniel skriver detta kommer Kyros tillåta judarna att återvända, och en första grupp reser så småningom tillbaka för att bygga upp templet. Uppmaningen till bön i är en av anledningarna till att Daniel börjar be när han läst detta. Senare kommer även Sakarja att referera till en 70-årsperiod från templets förstörelse 586 f.Kr. fram tills det var uppbyggt igen och invigdes 516 f.Kr. Det är intressant att se Daniels syn på skrifterna. Redan på 500-talet f.Kr. refererar han till Jeremia som Guds ord. Han citerar även från Moseböckerna och Psaltaren i sin bön. Se också . Jeremia hade förutsagt 70 års fångenskap, och Daniel trodde på ett bokstavligt uppfyllande av det profetiska ordet.]
22081	DAN 9:24	[Gabriel kommer att tala om 70 sjuperioder som rör det judiska folket. Hebreiskan använder ordet ”shavuim” som betyder 7 av något slag. Det anger en tidsperiod på 7 utan någon enhet på samma sätt som ”ett dussin” på svenska kan syfta på 12 stycken av något vad som helst. Sjuperioderna kan syfta på 7 år, 7 dagar, 7 månader eller en symbolisk ”fulländad” tid. År är dock den mest troliga enheten, i inledningen talas t.ex. om 70 år. Ett vanligt uttryck för en sådan här ”sjuperiod” eller vecka av år är då ”årsvecka”. En för judarna välbekant sjuårsperiod var också det sjunde sabbatsåret för landet då åkrarna skulle ligga i träda, se . Vart sjunde sådant år, dvs. det 49:e året, var ett jubelår. Det var ett år då hela samhället fick en nystart – alla lån avskrevs och landområdena återgick till sina ursprungliga ägare, se . Detta system med både plan- och marknadsekonomi säkerställde att även om föräldragenerationen gjort dåliga val skulle inte barnen behöva ärva deras skulder. När Mose fick denna förordning kom det också med en varning att om det judiska folket inte höll denna princip skulle de bli kringspridda bland folken, se . Systemet med sabbatsår började gälla när israeliterna kom in landet, se . När Salomo började bygga templet var det 480 år efter uttåget ur Egypten, se . Samma varning om att folket skulle bli kringspridda ger Gud till Salomo, se . Det nämns att Salomo tog ut höga skatter av folket och troligtvis hölls inte dessa sabbatsår, se . Detta resulterar i Jerusalems belägring 605 f.Kr. och Jerusalems fall 586 f.Kr. Det är värt att notera att det norra riket faller redan 722 f.Kr. Deras avfall var större än det södra rikets. De höll inte ens sabbaten en gång i veckan eller de andra högtidsdagarna, vilket kan vara anledningen till att deras tid rann ut snabbare. Stora profetiska händelser har skett vart 490/500 år i Israels historia: - Abraham föds, ca 1950 f.Kr. - Uttåget ur Egypten, ca 1450 f.Kr. - Första templets invigs, 996 f.Kr. - Templet återinvigs, 516 f.Kr. - Jesus föds 8-4 f.Kr., dör och uppstår 30 eller 33 e.Kr. I själva definitionen av jubelår finns en viss osäkerhet i formuleringen om jubelåret ska inkluderas eller läggas till det 49:e året så att cykeln blir 50 år. Det gör att cykeln kan variera mellan 490 och 500 år. De 40 åren i ökenvandringen verkar inte räknas med, vilket gör att det finns en marginal, se .] Sjuttio sjuperioder [70 årsveckor vilket motsvarar 490 år] är bestämda (ordagrant ’ristade’ eller ’utskurna’) över ditt folk [det judiska folket] och din heliga stad [Jerusalem]. [En bestämd tidsperiod är ’utskuren’ som specifikt berör det judiska folket, Jerusalem och Israel. Anledningen är:] För att få ett slut på överträdelsen. [Israels uppror mot Gud.] För att försegla synder. För att sona (övertäcka) skulden. För att införa en evig rättfärdighet. För att försegla synen och profetian (som med ett sigill). För att smörja (avskilja till helig tjänst) det allra heligaste. [Det allra heligaste syftar troligtvis på templet, och då specifikt på Gudsstaden och det framtida templet i Jerusalem. Hesekiel var samtida med Daniel och hans syn i kap 40-48 var inte okänd.]
22084	DAN 9:27	Han [en framtida ledare – antikrist] ska sluta en stark överenskommelse (pakt) med många folk för en sjuperiod [7 år]. Efter en halv sjuperiod [3,5 år] ska han avskaffa slaktoffer och matoffer. På styggelsers vinge ska förödaren komma. [En vinge är en bild på något som sprider ut sig och täcker allt, se . En annan tolkning är att det är i en del av templet, en ”vinge” av byggnaden.] Detta ska fortgå tills det fast bestämda slutet utgjuts [ett gudomligt straff kommer, se vers 11] över förödaren.” [När Daniel får denna uppenbarelse ligger Jerusalem och templet i ruiner. Det måste ha varit en uppmuntran att höra att staden och templet skulle byggas upp igen, men också smärtsamt att en ny ödeläggelse förutsades och att svåra tider är bestämda till slutet. Det finns många olika tolkningar och spekulationer kring vad de sjuttio sjuperioderna står för. Detta repetitiva mönster som är vanligt i Bibelns profetior kan vara en hjälp för tolkningen. T.ex. vanhelgades templet 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes, återinvigdes 164 f.Kr. för att på nytt ödeläggas 70 e.Kr. av romarna. Det som är klart är att tidsperioden gäller det judiska folket och Jerusalem, se vers 24. Profetian börjar med att deklarera sex saker som ska ske för det judiska folket under 70 sjuperioder – vilket troligtvis motsvarar en period på 490 år. Denna period är i sin tur uppdelad i tre perioder 7 + 62 + 1, där den sista delen har två halvor. Översatt till år motsvarar det 49 + 434 + 3,5 + 3,5 år. Jesus refererar till den sista delen av denna syn som en framtida händelse, se . Paulus skriver om det som något som ännu inte skett, se . Även kopplingen till ”en halv tid” och 3,5 år i Uppenbarelseboken pekar på att det rör ändens tid, se . Vad det gäller startpunkten så säger vers 25 att det är från ett ord om att bygga upp Jerusalem igen. Tre förslag är vanliga: - 538 f.Kr. – Kung Kyros ord till Serubbabel, se . - 457 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Esra att återuppta tempeltjänsten, se . - 445 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Nehemja att bygga upp Jerusalems mur, se . Judisk ortodox syn En vanlig judisk tolkning är att utgå från 605 f.Kr. Lägger man till 434 år hamnar man på år 171 f.Kr. Det är sedan 7 år fram till 164 f.Kr. då templet renas. De 49 åren syftar på tiden det tog att färdigställa templet och inkluderas i de 434 åren. Enligt detta synsätt är denna profetia uppfylld. Messiansk syn Den som tror på Jesu ord i och även ser att uppenbarelsen är messiansk startar räkningen vid någon av de tre kungörelserna. Slutdatumet hamnar då vid Jesu födelse eller intåg i Jerusalem. De flesta av kyrkofäderna ansåg att denna uppenbarelse syftade på Messias. Just dessa verser i Daniel kan ha varit anledningen att det fanns en messiansk förväntan omkring år 0. Den grupp som kallades ”Herodianer” på Jesu tid, se , såg Herodes som en smord kung, en messias. Några år efter Jesu födelse kom stjärntydare från öst, troligtvis judiska ättlingar från Babylon som kände till Daniels profetior, se . Symeon och Hanna väntade på Herrens smorde, se . I synagogan i Nasaret läser Jesus från Jesaja om jubelåret och att Skriften är uppfylld, se De flesta med denna tolkning slår ihop 7 + 62. Summan blir då 69 sjuperioder, vilket motsvarar 483 år. Beroende på startpunkt och hur man räknar blir resultatet olika. I korthet kan man säga att det finns tre huvudspår beroende på de tre olika startåren som finns: - 483 år från Kyros förordning 538 f.Kr. till Jesu död. David L Cooper har visat att det finns vissa otydligheter i tidräkningen i det persiska riket som bygger på den grekiske matematikern Ptolemaios beräkningar. Om det persiska styret inte är 205 år utan bara 123 år blir startpunkten Kyros förordning. I Nehemja och judiska källor som rabbinska verk som Seder Olam finns stöd för en kortare tideräkning. Munken Dionysius som utformade vår tidräkning 525 e.Kr. missade några år. Kristi födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr. Som huvudargument för detta spår är att profeten Jesaja nämner Kyros vid namn som den som ska ge förordningen, se , och att judisk tideräkning är mer tillförlitlig än grekisk. - 483 år från Artashastas ord till Esra 457 f.Kr. till 27 e.Kr. – då Jesus började sin tjänst. Denna beräkning använder vanliga solår med 365,25 dagar. I Dionysius tidräkning är det bara ett 1 år mellan 1 f.Kr. och 1 e.Kr., vilket gör att man måste lägga till ett år. - 483 år från Artashastas ord till Nehemja 445 f.Kr. till 32 e.Kr. – då Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Beräkningen använder sig av månår på 360 dagar, i stället för solår på 365 dagar. Den förste som kom fram till detta var Sir Robert Anderson som arbetade som detektiv på Scotland Yard. Han redogjorde för sina beräkningar i en bok på slutet av 1800-talet. Anledningen till att använda månår kommer från att i används 30 dagars månader för att beskriva 3,5 år. Beräkningarna är komplexa eftersom kalendrarna ändras och det finns liknande beräkningar som justerar slutdatumet omkring något år. Eftersom varken Jesu födelse eller död exakt kan bestämmas finns det en osäkerhet. Den som har denna syn ignorerar inte att vissa delar har uppfyllts som skuggbilder i det som hände Antiochos IV Epifanes. Det verkar som den profetiska klockan har stannat efter 69 sjuperioder. En sjuperiod återstår. Jesus kom som en lidande tjänare, men kommer även att komma som en kung för att regera. Paulus talar om Israels förhärdelse tills hedningarna i fullt antal har kommit in, se .]
23239	MAT 2:1	[Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder ”Herrens år” på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.] Nu när Jesus var född i Betlehem i Judéen på kung Herodes tid [han regerade 37-4 f.Kr.], kom visa män (astronomer) från öst (länderna där solen går upp) till Jerusalem.
24284	MAT 28:20	och lär (instruera) dem att hålla (bevara, noggrant lyssna på) allt som jag har befallt er. Kom ihåg, jag är med er alla dagar ända till tidens slut (tidsålderns fullbordan).” [ Vilket år och vilken veckodag dog Jesus? Evangeliernas berättelser, typologin från GT, almanacka och traditioner kan hjälpa oss att bestämma vilket år och veckodag Jesus dog. Jesu ord och Bibelns texter är sanna. Det finns dock olika syn på vilken dag sista måltiden ägde rum, och följaktligen vilken nästa veckodag är då Jesus korsfästs. Kärnbibeln lutar sig mot och som indikerar att måltiden skedde innan högtiden, se dock . Det finns fyra vårhögtider som har uppfyllts exakt, det talar för att Jesus var påskalammet, se . Vad det gäller traditioner är det komplicerat. Över tid har kristna traditioner skapats och de judiska justerats, för att skilja den judiska och kristna påsken åt så att de aldrig sammanfaller. Även almanackan när högtiderna infaller måste stämma med en tom grav den första dagen i veckan. De tre vanligaste förslagen i ett möjligt intervall är år 27, 30 eller 33 e.Kr., alla andra år i denna period infaller Nisan 14 på en måndag eller lördag vilket inte går att få ihop med den tomma graven en söndag. År 27 och 30 e.Kr. infaller 14:e Nisan från onsdag kväll till torsdag eftermiddag och år 33 e.Kr. är det fredag kväll till lördag eftermiddag. Utifrån ; 23 är år 30 e.Kr. mest troligt. I Kärnbibelns tabell i , och rubrikerna i Markus och Lukas evangelium följer dagarna år 30 e.Kr. Jesus åt då den sista måltiden onsdag kväll. Detta år offras påskalammet i templet kl 15.00 på torsdag eftermiddag, och i så fall samtidigt som Jesus dör på korset, vilket skugg­bilderna talar för, se 1 Kor 5:7. Detta möjliggör också för exakt tre dagar – tor, fre och lör – och tre nätter – tor/fre, fre/lör och lör/sön – i graven. Det finns olika traditioner och synsätt, men det gemensamma och viktigaste är att Jesus är uppstånden och lever idag!] ______
25044	LUK 2:2	Detta var den första [av de två] skattskrivningen som hölls när Quirinius var ståthållare (ledare, administratör) över Syrien. [I kejsaren Augustus egen självbiografi, den s.k. ”Res Gestae Divi Augusti”, som han lät nedteckna vid 76 års ålder, nämns tre stora skattskrivningar i kapitel 8. Den första skedde 28 f.kr, den andra 8 f.Kr. och den tredje inleddes 14 e.Kr. samma år som han dog. Romerska medborgare räknades vart femte år, medan varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen ägde de rum vart fjortonde år. Quirinius var född 45 f.Kr. i Rom. Han gjorde karriär inom armén och 15 f.Kr. utsåg Augustus honom som prokonsul över Kreta och Kyrene. Sedan han återvänt till Rom 12 f.Kr. fick han nya krigsuppdrag i Syrien 11-7 f.Kr. Eftersom ståthållaren i Syrien, Saturninus, dör vid den här tiden, och det dröjer innan Varus tillträder, är det inte otroligt att Quirinius då fick ansvara för skattskrivningen. Det var hans första skattskrivning. Han förrättade senare en andra skattskrivning år 6 e.Kr. då han på nytt återvände till Syrien. Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regen­ter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder ”Herrens år” på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.]
25095	LUK 3:1	[Det normala sättet att ange tid i antiken var att utgå från kungars regeringsår. Vår västerländska tideräkning utvecklades först på 500–talet e.Kr., se .] Det var nu Caesar (kejsare) Tiberius femtonde regeringsår. [Tiberius var romersk kejsare 14-37 e.Kr. Han utsågs dock till medregent till kejsar Augustus redan 11/12 e.Kr. Troligtvis räknar Lukas från 19 augusti 14 e.Kr. då Augustus dog, men det kan vara två till tre år tidigare eller från nästa nyår. Eftersom det finns flera olika kalendrar med olika nyår är det svårt att exakt säga vilket år detta motsvarar. Femton år in på Tiberius styre, då Johannes träder fram och strax därefter Jesus, bör vara omkring 28 e.Kr. plus eller minus något år.] [Samtidig med kejsaren i Rom verkade följande lokala ledare:] Pontius Pilatus var ståthållare i Judéen [regerade 26-36 e.Kr.], Herodes [Antipas] var landsfurste (tetrark) i Galileen [son till Herodes den store, regerade 4 f.Kr.-39 e.Kr.], hans broder Filippus var landsfurste (tetrark) i Ituréen och Trakonitis [son till Herodes den store, regerade norr om Galileen 4 f.Kr.-34 e.Kr.], Lysanias var landsfurste (tetrark) i Abilene [Lite är känt om detta mindre område i norr kring staden Abilene, två mil nordväst om Damaskus.]
27097	ACT 4:6	Översteprästen Hannas var där liksom Kaifas [hans svärson], Johannes och Alexander, och alla andra från översteprästernas släkt. [Sanhedrin var det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna med 71 medlemmar. I rådet fanns två grupperingar – fariséer och saddukéer. Saddukéerna, som ofta var i majoritet och hade initierat gripandet av Petrus och Johannes, trodde bara på de fem Moseböckerna. Fariséerna bejakade hela den muntliga traditionen och trodde på änglar och ett liv efter döden. Hannas var överstepräst och rådets ordförande 6-15 e.Kr. Vid den här tiden, i början på 30-talet e.Kr., hade hans svärson Kaifas den titeln. Kaifas var överstepräst 18-36 e.Kr. Att Hannas ändå nämns först reflekterade antagligen den verkliga politiska situationen där han fortfarande hade stort inflytande. Fem av hans söner och en svärson blev överstepräster. Det är inte känt vilka Johannes och Alexander är, förutom att de tillhörde översteprästernas släkt.]
27246	ACT 8:1	Saulus var helt med på att döda Stefanos (han applåderade, var glad över det). [Samtidigt som berättelsen om Stefanos avslutas introduceras Saulus. Han var från Tarsus i Kilikien, nuvarande södra Turkiet. Han var liksom Stefanos en grekisktalande jude, se . Enligt tradition är han född 8 e.Kr., men det kan vara någon gång mellan 5 f.Kr. och 10 e.Kr. Det var troligt att Saulus var en av dem som argumenterat mot Stefanos i den kilikiska synagogan, se . Lukas introducerade aposteln Paulus med hans första namn Saulus, som var ett vanligt namn som härstammar från Israels första kung. Namnet betyder ”efterfrågad i bön”. Namnet Saulus är den grekiska formen av det hebreiska namnet Saul. Vid några tillfällen används den mer hebreiska formen ”Saul” när citat återges på arameiska, se 9:4 och 17. Från och med används namnet Paulus. Orsaken till ändringen ges inte, men Paulus är ett renodlat romerskt namn som betyder ”den lille”. Det beskriver fint hedningarnas apostel och hans med åren växande ödmjukhet.] Samma dag bröt en stor förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och de alla förutom apostlarna skingrades [tvingades fly] till områdena i Judéen och Samarien.
27330	ACT 10:2	Han var from och fruktade (vördade, respekterade) Gud och det gjorde även alla i hans hus. [Cornelius, hans familj och de tjänare som bodde hos honom trodde på och tillbad Israels Gud, följde vissa judiska traditioner, men hade inte konverterat till judendomen.] Han gav frikostigt med gåvor till [det judiska] folket och bad alltid (regelbundet) till Gud. [Caesarea Maritima, som betyder Caesarea vid havet, var den romerska huvudstaden i Judéen och en viktig militär bas. Cornelius var en centurion i den romerska armén och ledde en centuria på 100 män. Ett sådant kompani bestod av 80 soldater plus ett tjugotal icke-stridande underhållspersonal. Till skillnad från andra högre grader i armén var centurioner tidigare soldater som blivit befordrade. De var därför ofta omtyckta och hade goda ledaregenskaper. En annan gudfruktig centurion nämns tidigare i . Cornelius och hans kompani ingick i en kohort som bestod av sex centuriae. Antalet soldater i den romerska armén varierade över tid. Vid en stor förlust i Tyskland 9 e.Kr. förintades tre legioner och stormaktens 28 legioner minskade till 25 st. På nya Testamentets tid, efter Augustus besparingar 15 f.Kr., var de olika enheterna: - Contubernium, 8 soldater som tältade/bodde ihop. - Centuria, 100 män (80 soldater + 20 underhållspersonal). - Kohort, 500 – 800 soldater. - Legion, 4 800 – 5 500 fotsoldater + 120 kavalleri (10 x Kohort). Till legionen hörde också förstärknings- och understödsförband som kunde bestå av vara flera tusen män och kvinnor. Vid den här tiden var fem kohorter stationerade i Caesarea och en i Jerusalem. Flera inskriptioner visar att ett italienskt regemente ”Kohors II Italica” fanns stationerat i den romerska provinsen Syrien 69-157 e.Kr. Även om detta datum är senare än händelserna i Apg 10, vilka inträffade omkring 40 e.Kr., bekräftar fynden att italienska förband fanns i området.]
27429	ACT 12:23	[I stället för att säga emot dem, njöt han av deras beundran.] På en gång slog en Herrens ängel ner honom [med en sjukdom], eftersom han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog. [Herodes Agrippa I dog 44 e.Kr., 54 år gammal. Enligt Josefus ropade folket att han var en gud och odödlig. Han varken dementerade eller bekräftade uttalandet. Han drabbades av plötsliga magsmärtor och fick föras till sitt palats där han dog efter fem dagar. Det var en otäck sjukdom som verkade ha gjort att hans kropp ruttnade.]
27610	ACT 17:18	Även en del filosofer, både epikuréer och stoiker, diskuterade (argumenterade) med honom. [Epikurism var en ateistisk filosofisk riktning uppkallad efter Epikuros, 300 f.Kr. Det är en materialistisk lära utan någon tro på liv efter döden. En av hans teser lyder: ”Människan gör bäst i att dra sig undan allt bekymmersamt, såsom politik och offentligt liv, och i stället ägna sig åt ett stillsamt och enkelt liv bland vänner, där man undviker allt smärtsamt.” Stoicismen, som också härstammade från 300 f.Kr., hade en mer panteistisk syn där det gudomliga var närvarande i allt. De hyllade viljestyrka och moral. Paulus tar upp några av deras tankar i sitt tal.] En del sade: ”Vad är det för hopplock av idéer han för fram?” [Ordagrant kallar de Paulus för en ”fröplockare”, dvs. en som plockar upp andras idéer och tankar och skapar en egen hemmagjord filosofi.] Andra sade: ”Han verkar vara en som förkunnar främmande gudar.” De sade så eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen (grekiska ”anastasia”). [Till en början verkar de tro att Paulus talar om två nya gudar – Jesus och Anastasia!]
27738	ACT 21:6	Sedan vi tagit farväl av varandra, steg vi ombord på skeppet och de andra återvände hem igen. [Tyros bestod från början både av en ö med hamnar och en äldre stad på fastlandet. Knappt fyra hundra år tidigare, 332 f.Kr., hade Alexander den store intagit staden genom att bygga en kilometerlång väg ut till ön från fastlandet. Denna väg blev med åren mer och mer kantad av sand och ön blev till sist en udde som den är i dag. Det var längs med denna strand församlingen böjde knä och bad.]
27752	ACT 21:20	När de hörde det, prisade de Gud. Sedan sade de till honom: ”Du ser, broder [Paulus], att det finns tiotusentals (många myriader, ett oräkneligt antal) judar som har kommit till tro [här i Jerusalem eller hela Judéen], och alla håller de strängt på lagen. [Detta möte sker troligen våren 56 eller 57 e.Kr., en tid som kännetecknades av judisk nationalism med många revolter och ett starkt motstånd mot hedningar. Ordagrant ”många myriader”. En myriad betecknar det högsta talvärdet i grekiskan som är 10 000, men används också för att beskriva ett mycket stort antal i generella termer, se . Församlingen har växt, se . Jerusalems totala befolkning vid den här tiden uppskattas till nåpgra hundra tusen invånare. Tre gånger per år växte befolkningen drastiskt till det dubbla eller tredubbla, då pilgrimer besökte staden under några veckors tid under högtiderna, se .]
27865	ACT 25:1	När Festus hade anlänt till provinsen [från Rom] reste han efter tre dagar från Caesarea upp till Jerusalem. [Caesarea var den politiska huvudstaden i den romerska provinsen Syrien, där Judéen ingick. Det var naturligt att Festus ville besöka Jerusalem, som var det religiösa och kulturella centrumet för det folk som han skulle styra över. Så hösten 60 e.Kr., tre dagar efter att han anlänt till Caesarea, beger han sig till Jerusalem.]
27982	ACT 28:15	Så fort syskonen [de kristna i Rom] hade fått höra att vi var på väg, kom de ut ända till Forum Appii [sju mil från Rom] och Tres Tabernae [fem mil från Rom] för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod. [Även om Paulus inte besökt Rom tidigare var han välbekant bland de troende där. Ungefär tre år tidigare, omkring 57 e.Kr., hade han skrivit Romarbrevet till dem från Korint under sin tredje missionsresa. Bland dem som mötte honom nu fanns förmodligen flera av dem som han hälsade till i , bland annat Priscilla och Aquila, se även .]
27983	ACT 28:16	[Rom grundades 753 f.Kr. och var byggd på sju kullar vid floden Tibern. Rom hade under Paulus tid omkring 400 000 invånare. Det berömda Colosseum fanns ännu inte, det byggdes i slutet på 70-talet e.Kr., men berömda byggnader var Jupiters tempel, Caesars palats och krigsguden Mars tempel. I Rom fanns en stor judisk befolkning på närmare 50 000 personer. De var indelade i minst elva synagogor, efter stadens olika distrikt.] När vi kom fram till Rom fick Paulus tillstånd att bo för sig själv tillsammans med den soldat som skulle bevaka honom. [Tillsammans med Paulus finns även Lukas och Aristarchus som rest med honom från Jerusalem. I breven som Paulus skriver från Rom omnämns även Timoteus, Johannes Markus och Demas. Paulus är i husarrest. Han bor troligen i ett romerskt hyreshus i närheten av pretoriangardets förläggning utanför stadsmuren i nordöstra Rom. Bostaden verkar rymlig, se vers 23. Lukas och flera av Paulus medarbetare bor troligen också där med honom. Vakten som är fastkedjad till Paulus högra hand är en soldat av låg rang. Detta återspeglar att Paulus ställning som romersk medborgare inte var lika speciell i Rom som i provinserna, se .]
28322	ROM 12:9	[Följande stycke handlar om att älska människor trots deras förföljelse och hat. Frestelsen att överge kärlekens väg kom både utifrån och inifrån. Det romerska samhället hade blivit alltmer fientligt mot de troende. Omkring 67 e.Kr., tio år efter Paulus brev till de kristna i Rom, skulle han själv dödas för sin tro i Rom av Nero som var ökänd för sina förföljelser mot de kristna. Han var vid makten när Romarbrevet skrevs, och även om hans värsta grymheter inte skedde förrän i slutet av hans regeringstid, ökade trycket från samhället mer och mer mot de kristna. Judarna hade redan fått lida när de blivit förvisade från staden under den tidigare kejsaren Claudius, se . Paulus ord kan också rikta sig till interna stridigheter inom kyrkan. Det fanns spänningar mellan judiska och icke-judiska grupperingar i den tidiga kyrkan. Med tanke på att Paulus tar upp både den civila situationen i kapitel 13 och interna församlingsfrågor i kapitel 14-15, är det troligt att dessa ord om kärlek i det här avsnittet gäller både i och utanför församlingen.] Er osjälviska kärlek (som är utgivande och ovillkorlig) ska alltid vara uppriktig (fri från falskhet). Avsky ständigt det onda, håll ständigt fast (limma er fast) vid det goda. [För att kärleken inte ska urvattnas till att bara bli en sentimental känsla måste den vara uppriktig, hata det onda och troget hålla fast vid det som är gott.]
28407	ROM 16:3	[I följande lista med personliga hälsningar omnämns 26 personer vid namn, plus två till utan namn, Rufus mor och Nereus syster. Totalt alltså 28 personer, det största antalet i något av Paulus brev. Anmärkningsvärt är att nio av dem är kvinnor, vilket visar på hur högt Paulus värdesätter kvinnans tjänst i församlingen. Dessa hälsningar ger en inblick i den tidiga kyrkan. I den romerska församlingen fanns några som varit kristna längre än Paulus, se vers 7. Man möttes i husförsamlingar. En nämns i vers 5, men troligt är att brevet syftar på fyra till, se 10-11 och 14-15. Många var slavar, medan andra kom från de övre samhällsskikten, som de från Aristobulus och Narcissus familj, se vers 10 och 11. Ett annat exempel kan vara Pomponia, hustru till den general som ledde det romerska anfallet mot Britannia 43 e.Kr. Enligt den romerska historikern Tacitus ställdes hon inför rätta omkring 57 e.Kr., ungefär samtidigt som Romarbrevet skrevs. Anklagelserna gällde att hon hade anammat en ”utländsk vidskepelse”, troligen kristendomen, men hon frikändes. När brevet skrivs har det gått omkring 25 år sedan pingstdagen och många troende bodde i rikets huvudstad Rom. Flera av dessa personer hade Paulus förmodligen träffat i Jerusalem eller under sina resor.] Hälsa Prisca och [hennes man]Aquila, mina medarbetare i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
29778	1TI 1:15	Detta är ett ord att lita på (trovärdigt) och värt att helt ta till sig: ”Den Smorde (Messias, Kristus) Jesus har kommit till världen för att frälsa (rädda, hela, befria) syndare”, och bland dem är jag den störste (överst i rang). [Denna fras ”detta är ett ord att lita på” används totalt fem gånger i pastoralbreven. De övriga fyra är: . Det är fundamentala sanningar i den kristna tron. Man kan se en tydlig utveckling i Paulus ödmjukhet när han beskriver sig själv. Omkring 55 e.Kr. kallar han sig ”den minste bland apostlarna”, se . Några år senare omkring 61 e.Kr. beskriver han sig som ”den minste bland alla heliga”, se . och här, i mitten på 60-talet e.Kr., kallar han sig ”den störste bland alla syndare”.]
29943	2TI 4:6	För själv är jag på väg att offras, och tiden för mitt uppbrott har kommit. [Bibeln säger inte när Paulus dog, men det mesta pekar på att det skedde några år efter branden i Rom 64 e.Kr., då förföljelsen av de kristna ökade. Enligt traditionen fick Paulus sitta i det underjordiska Mamertinska fängelset för att sedan bli halshuggen under Neros tid som kejsare omkring 67 e.Kr.]
30774	REV 1:9	Jag, Johannes, er broder som är delaktig i Jesu lidande, rike och tålamod. Jag var på ön Patmos på grund av Guds ord och vittnesbörden om Jesus. [Mitt i Egeiska havet ligger Patmos som användes som en romersk straffkoloni. Johannes hade förvisats dit från Efesos. Formuleringen ”på grund av Guds ord” indikerar att anledningen var att han hade vittnat om Jesus och vägrat tillbe kejsaren. Just under kejsar Domitianus styre, 81-96 e.Kr., fanns en stark kejsarkult i staden.]
30798	REV 2:13	Jag ser (vet med exakthet) var du bor, en plats där Satan har sin tron (har inflytande och stark påverkan). Ändå håller du fast vid mitt namn [vägrar tillbe och kalla den romerska kejsaren för Gud, utan håller fast vid att Jesus är Herre]. Du har inte förnekat din tro på mig, inte ens i de dagar när Antipas, mitt trogna vittne, dödades [fick lida martyrdöden] hos er [i er stad] där Satan bor. [På altaret i Pergamon offrade man till alla tänkbara avgudar, och främst av dem var den största grekiska guden Zeus. Hans altare fanns centralt och det är antagligen det som refereras till som ”Satans tron”. Det var här pastorn i församlingen, Antipas, hade fått lida martyrdöden då han vägrat tillbe kejsaren. Enligt legenden hade han bundits inuti en kopparoxe och bränts ihjäl under ockult tillbedjan, omkring 92 e.Kr., ett par år innan Johannes skrev detta brev. Detta altare hittades i slutet på artonhundratalet av tyska arkeologer. Det fördes till Berlin där det restaurerades och byggdes upp på Pergamonmuseet.]
30995	REV 13:18	Här krävs vishet. Den som har förstånd ska räkna ut vilddjurets tal, för det är en människas tal. [Ett nummer på en människa.] Hans tal är 666 (sexhundra-sextio-sex). [Ordet för att ”räkna ut” är samma ord som i där det används för att ”beräkna” kostnaden av ett bygge. Räknesättet som används är addition. De grekiska, hebreiska och latinska bokstäverna representerar också ett talvärde. De nio första bokstäverna i alfabetet motsvarar talen 1-9. Den tionde bokstaven talet 10, den nittonde talet 100, osv. Genom att summera siffervärdet på ett namn eller ord blir det ett talvärde. Denna form av talmystik var välkänd på den här tiden och kallas gematri. Inför affärsuppgörelser och giftermål jämförde man t.ex. talvärdet på sina namn och var det samma bringade det lycka. I den italienska staden Pompeji, som ödelades vid ett vulkanutbrott 79 e.Kr., hade någon skrivit på muren: ”Jag älskar den vars nummer är 545.” Talvärdet på namnet Jesus, på grekiska Iesous är: 10 + 8 + 200 + 70 + 400 + 200 = 888. Många har spekulerat i vad talet 666 står för. Talvärdet för ”kejsar Nero”, som på hebreiska är ”Neron Kesar”, blir 666. Att detta var en tidig tolkning styrks av att översatt till latin blir talvärdet 616, en sifferkombination som också återfinns som en textvariant i ett tidigt manuskript. Nummer 6 står symboliskt för människans tal, eftersom människan skapades på den sjätte dagen, se . Man kan också se Guds heliga treenighet som 777 i jämförelse med denna oheliga treenighet med draken och de två vilddjuren, symboliserad i talet 666. Det har även noterats att bokstaven med siffervärdet 6 på hebreiska är ”Vav”, vilket motsvarar vårt v och w. Det är intressant att 666 blir www. Dock är det inte ett namn på en person och man kringgår den normala gematriaska metodiken att summera bokstäverna. Talvärdet för www är 18. Språkbruket ”hand och panna” har också en tydlig igenkänning från där Mose uppmanar folket att binda de ord han nyss sagt på sin hand och panna. Bönen som Mose ber börjar i vers 4 med orden ”Hör Israel”. På hebreiska är ordet för ”hör” shema, och därför kallas bönen Shema. Varje morgon och kväll har judar genom alla tider bett denna bön. Shema är den judiska trosbekännelsen: ”Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Du ska älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag i dag ger dig befallning om, ska du lägga på hjärtat. Du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken på din hand, och de ska vara som ett band till påminnelse på din panna. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.” Ortodoxa judar tolkar Mose bud bokstavligt och därför har de två små svartfärgade läderkapslar, s.k. ”tefillin”, som innehåller pergamentrullar med verser från Torah. De två kapslarna kallas ”shel rosh” och ”shel yad”. Varje vardag före morgonbönen fäster man den ena på armen med hjälp av en läderrem den andra ovanför pannan. Oavsett om tolkas bokstavligt eller metaforiskt handlar det om vem eller vad man låter styra ens medvetande och handlingar, vem eller vad som är ens auktoritet, vem eller vad man tjänar och följer. Här i Uppenbarelseboken tvingar vilddjuret människorna att ge sin lojalitet till honom i en trosbekännelse som kan sägas vara en ”anti-shema”.]