14259	PSA 24:1	Av David, en psalm (sång ackompanjerad på strängar). [Septuaginta tillägger: ”för veckans första dag”, dvs. söndag.] [”David” och ”psalm” står här för första gången i denna ordning, se även . Den grekiska översättningen Septuaginta har även med ett tillägg om veckodag i fyra andra psalmer: för sabbaten, se ; för veckans andra dag, se ; veckans fjärde dag, se ; för dagen innan sabbaten, se . Talmud har instruktioner för läsning av på tredje dagen och på femte dagen och i finns en anvisning ”en sång för sabbatsdagen” i den hebreiska grundtexten.] ______ Jorden är Herrens (Jahves) och allt som uppfyller den (dess fullhet) – världen och de som bor i den.
22141	DAN 11:36	[Fram tills hit är de flesta bibelforskare överens om att synen handlat om händelser från Kyros i Daniels tid fram till Antiochos IV. Från och med vers 36 finns två huvudsakliga tolkningar på den person som introduceras som ”kungen”. Den ena är att synen fortsätter att handla om Antiochos IV, den andra att en framtida antikrist beskrivs. Rent historiskt finns det problem med att harmonisera händelserna med Antiochos liv. Han satte sig inte över alla gudar eller tillbad en okänd gud, se vers 36-37. Han dog inte i Israel, se vers 45, utan i Persien. Också sammanhanget i nästa kapitel där det talas om den sista tiden, vedermödan och de dödas uppståndelse gör att dessa verser måste vara någon annan än Antiochos som regerade mellan 215–164 f.Kr. Vedermödan passar bäst in i det som Jesus förutsäger i , se även och . I Nya testamentet omnämns denna person som ”laglöshetens man”, se ; ”antikrist”, se och ”vilddjuret”, se Upp 11-12. Daniel har även tidigare beskrivit denna antikrist som ”det lilla hornet” i kapitel 7 och ”han”, en kommande ledare, i . Antiochos IV kan ses som en skuggbild av en kommande antikrist, så att de båda beskrivs här är inte konstigt.] Kungen [en framtida världsledare] ska göra vad han vill, och han ska upphöja sig och förhäva sig över varje gud. Ja, mot gudarnas Gud ska han tala fruktansvärda ting. Allt ska lyckas för honom till dess att vredens tid är ute, för det som har beslutats måste ske.
23884	MAT 20:23	Då sade han: ”Ni ska dricka min bägare, men platserna till höger och till vänster om mig är inte min sak att ge bort. De ska ges åt dem som min Far har förberett dem till.” [Det är uppenbart att Jakob och Johannes inte förstått vad de frågat efter. Bara Jesus kan bära världens synd. Att ”dricka bägaren” är en bild på att gå igenom lidande, se . Jesus förutsäger dock att de kommer att lida för sin tro senare. Jakob halshöggs, se ; och Johannes deporterades till ön Patmos, se . En liknande diskussion om vem som är störst sker även sista kvällen tillsammans med Jesus före hans korsfästelse, se .]
24284	MAT 28:20	och lär (instruera) dem att hålla (bevara, noggrant lyssna på) allt som jag har befallt er. Kom ihåg, jag är med er alla dagar ända till tidens slut (tidsålderns fullbordan).” [ Vilket år och vilken veckodag dog Jesus? Evangeliernas berättelser, typologin från GT, almanacka och traditioner kan hjälpa oss att bestämma vilket år och veckodag Jesus dog. Jesu ord och Bibelns texter är sanna. Det finns dock olika syn på vilken dag sista måltiden ägde rum, och följaktligen vilken nästa veckodag är då Jesus korsfästs. Kärnbibeln lutar sig mot och som indikerar att måltiden skedde innan högtiden, se dock . Det finns fyra vårhögtider som har uppfyllts exakt, det talar för att Jesus var påskalammet, se . Vad det gäller traditioner är det komplicerat. Över tid har kristna traditioner skapats och de judiska justerats, för att skilja den judiska och kristna påsken åt så att de aldrig sammanfaller. Även almanackan när högtiderna infaller måste stämma med en tom grav den första dagen i veckan. De tre vanligaste förslagen i ett möjligt intervall är år 27, 30 eller 33 e.Kr., alla andra år i denna period infaller Nisan 14 på en måndag eller lördag vilket inte går att få ihop med den tomma graven en söndag. År 27 och 30 e.Kr. infaller 14:e Nisan från onsdag kväll till torsdag eftermiddag och år 33 e.Kr. är det fredag kväll till lördag eftermiddag. Utifrån ; 23 är år 30 e.Kr. mest troligt. I Kärnbibelns tabell i , och rubrikerna i Markus och Lukas evangelium följer dagarna år 30 e.Kr. Jesus åt då den sista måltiden onsdag kväll. Detta år offras påskalammet i templet kl 15.00 på torsdag eftermiddag, och i så fall samtidigt som Jesus dör på korset, vilket skugg­bilderna talar för, se 1 Kor 5:7. Detta möjliggör också för exakt tre dagar – tor, fre och lör – och tre nätter – tor/fre, fre/lör och lör/sön – i graven. Det finns olika traditioner och synsätt, men det gemensamma och viktigaste är att Jesus är uppstånden och lever idag!] ______
26152	JHN 1:39	Han sade till dem: ”Kom med och se.” Så de gick med honom och såg var han bodde, och var med honom den dagen. Det var omkring tionde timmen (sent på eftermiddagen vid fyratiden). [Judisk tid räknades från klockan sex på morgonen då solen gick upp, medan romersk tid räknades från midnatt – på samma sätt som vi gör i dag. Tionde timmen är alltså fyra på eftermiddagen judisk tid, eller klockan tio på förmiddagen romersk tid. De övriga evangelierna använder med säkerhet judisk tid, och det är troligt att Johannes också gör det. Romersk tidräkning användes bara i officiella och juridiska dokument, annars räknades tiden från soluppgången. Dagens mitt markeras på romerska solur med VI, inte XII. De fem tidsangivelser som finns i Johannesevangeliet är: omkring tionde timmen, som nämns i denna vers; omkring sjätte timmen, se ; exakt sjunde timmen, se ; omkring sjätte timmen, se .]
26431	JHN 7:34	Ni kommer att söka efter mig, men inte finna mig. Där jag är [i härlighet och ära hos min Far, i evig existens, se ; i himlen, se ], dit kan ni inte komma.” [Jesus har talat om varifrån han kommer, se vers 27. Nu talar han om vart han är på väg. På samma sätt som judarna missförstod hans inträde förstår de inte hans utträde. Jesus tar snart upp samma ämne på nytt, se .]
27066	ACT 3:1	Petrus och Johannes var på väg upp till templet till bönen vid den nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen). [Det är troligtvis fortfarande högtidsdagar och många människor var i rörelse i Jerusalem. Det var vanligt att be tre gånger under dagen, se . Två av dessa bönetillfällen sammanföll med morgon- och eftermiddagsoffret i templet: bönen vid tredje och nionde timmen, se ; Josefus, Ant. 14.4.3.]
27143	ACT 5:15	Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. [I den antika kulturen representerade skuggan personen. Folket agerade utifrån sin tro. Även om texten inte säger att de blev helade på detta sätt, antyder nästa vers det. Det var inte metoden och skuggan som helade, utan tron på Jesus! Genom Bibeln finns många exempel där något fysiskt har representerat tron: en stav, ; en kopparorm, ; salt, ; en pinne, ; kläder, . Det finns alltid en risk att fokus skiftar från Gud till det redskap han använder. Ett exempel är kopparormen som var en välsignelse men blev en avgud i senare generationer, se .]
27977	ACT 28:10	De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle segla försåg de oss med vad vi behövde. [Maltas befästa huvudstad i antiken och Romarriket var Mdina. Det är troligt att Publius bor där. Enligt tradition är Pauluskatedralen i Mdina byggd på samma ställe som Publius hus en gång låg. Under resan till Rom finns flera av Andens gåvor i funktion i Paulus liv: profetia, se ; helande, se .]
28910	2CO 3:1	Måste vi rekommendera oss själva igen (lägga fram våra meriter)? Behöver vi, som vissa andra [falska apostlar, se 2:17], rekommendationsbrev till er eller från er? [Det var inte ovanligt med rekommendationsbrev. Några exempel i NT är: Apollos, ; Timoteus, ; Febe, ; Johannes Markus, ; Titus, . Paulus känner sorg över att relationen med vissa i Korint har sjunkit så lågt att han skulle behöva rekommendationsbrev från en tredje part. Han hade ju varit med och fört många av korintierna till tro!]
29470	PHP 2:12	Därför, mina älskade, ni som alltid har lyssnat på mig (lytt mina råd), inte bara i min närvaro utan också ännu mer i min frånvaro. Fortsätt att arbeta på er egen befrielse (från antastande störande fiender, låt er frälsning bli mer och mer fullkomlig) med [Guds-] fruktan och bävan (varsamhet för hur ni lever). [Lev i helgelse, se ; var vaksamma, se ; var medvetna om att hjärtat är bedrägligt, se .]
29550	COL 1:18	Han är huvudet för sin kropp, församlingen. [Paulus använder ofta bilden med Jesus som huvudet för sin kropp, församlingen. Den illustrerar på ett fint sätt att varje del är betydelsefull, se ; att kroppen växer och mognar, se ; att huvudet har en frälsande roll, se . På samma sätt som en kroppsdel inte kan överleva utan kroppens pulserande blod, behöver varje kristen vara sammankopplad med kroppen och huvudet.] Han är begynnelsen, [det vill säga] den förstfödde från de döda [som uppstått med en förhärligad kropp], för att han i allt skulle vara den främste.
29799	1TI 3:1	[Församlingen behöver ledarskap. Den bibliska modellen visar alltid på ett delat ledarskap: Jesus sände ut lärjungarna två och två; det finns fem tjänstegåvor i ; församlingsledarna omnämns alltid i plural, se . Ordet som översätts med församlingsledare är grekiska ”episkopos”. Ordet betyder ”en som vakar över” och beskriver församlingsledarens uppgift att vara en herde som vakar över församlingen. Samma män från Efesos som i kallas äldste, grekiska ”presbyteros”, kallas i ”episkopos”. Även här i brevet till Timoteus används båda dessa grekiska ord synonymt, se .] Detta är ett ord att lita på (trovärdigt): ”Den som längtar (söker, sträcker sig efter) att vara en församlingsledare [biskop, pastor, äldste] eftersträvar en god (ädel) uppgift.” [Det primära i församlingens ledarskap är Guds Ande som kallar ledare och lägger denna längtan på hjärtat, se . Det är församlingens uppgift att se och bekräfta de som är kallade till denna uppgift, se . Detta är andra gången denna fras, ”detta är ett ord att lita på”, används av totalt fem gånger i pastoralbreven. De övriga fyra är: .]
29965	TIT 1:6	[Församlingen behöver ledarskap. Den bibliska modellen visar alltid på ett delat ledarskap: Jesus sände ut lärjungarna två och två; det finns fem tjänstegåvor i ; församlingsledarna omnämns alltid i plural, se . Ordet som översätts med församlingsledare i vers 7 är grekiska ”episkopos”. Ordet betyder ”en som vakar över” och beskriver församlingsledarens uppgift att vara en herde som vakar över församlingen. Samma män från Efesos som i kallas äldste, grekiska ”presbyteros”, kallas i ”episkopos”. Även här i brevet till Titus används båda dessa grekiska ord synonymt, se vers 5 och 7.] En äldste (grekiska ”presbyteros”) ska vara fläckfri, [Ledaren måste ha ett gott rykte både i och utanför församlingen. Det innebär inte att han är syndfri. Det handlar om en attityd där ledaren är snabb att be Gud och människor om förlåtelse. Det handlar om ett liv som inte är kantat med skandaler och ouppklarade tvister. På frukten ska trädet kännas igen, se .] en kvinnas man, [Det är troligt att begreppet ”en kvinnas man” talar om trohet till sin maka och en som inte flörtar med andra kvinnor. Motsvarande term ”en mans kvinna” används i om kvinnor. I samma stycke uppmanar Paulus yngre änkor att gifta om sig då mannen dött, se . Paulus själv var ogift, se , och hans rekommendationer, se , verkar tala för att en ogift man också är kvalificerad.] ha troende (trogna) barn som inte kan beskyllas för att vara vilda eller upproriska.
30310	HEB 13:2	Glöm inte bort att vara gästvänliga (visa kärlek genom att vara generösa och inbjudande mot främlingen), för genom detta har somliga haft änglar som gäster utan att veta om det. [Flera personer i GT fick möta änglar. Abraham, se ; Lot, se ; Gideon, se ; Simsons far Manoa, se .]
30886	REV 7:8	av Sebulons stam 12 000 [], av Josefs stam 12 000 [] och av Benjamins stam 12 000 [den yngsta, se ] som fått sigillet. [De tolv stammarna härstammar från Jakobs tolv söner. Detta är den enda uppräkningen av stammarna i NT och är ovanlig på flera punkter. Detta är den enda gången Juda nämns först, kanske är det för att Jesus var av den stammen, se . Jakobs äldste son Ruben kommer som nummer två och sist kommer den yngste Benjamin, dock kommer de andra inte i födelseordning. Dans och Efraims stam saknas helt och är ersatta med stammarna Levi och Josef för att behålla antalet tolv. Levi tjänade i templet och hade inget landområde, bara några enstaka städer. Kanske nämns inte Dan och Efraim eftersom det var de stammarna som ledde israeliterna in i avgudadyrkan, se . En annan förklaring kan finnas i Jakobs sista välsignelser över sina söner där han profeterar att Dan ska vara med och döma, se . I andra uppräkningar är det inte ovanligt att Josefs namn ersätts av hans två söner, Manasse och Efraim. Speciellt här är dock att bara Manasses namn finns med, se vers 6. I GT nämns de tolv sönerna 28 gånger. Uppräkningen är ibland baserad på födelseordning, se ; placering i förhållande till tabernaklet, se ; tilldelat landområde, se ; de tolv portarna, se . Ett annat sätt att tolka denna uppräkning är att se den som en bild på en militärisk mönstring, se . I några kapitel tidigare hörde Johannes om lejonet av Juda som är en tydlig referens till en segerkung, men fick se ett slaktat lamm, se . På motsvarande sätt kan poängen här vara att Johannes ”hör” om en militärisk mönstring, se vers 4, men sedan får se en enorm folkskara som ingen kunde räkna, av alla folk, stammar, länder och språk, se vers 9. Det kan även finnas symbolik i de tal och namn som nämns: - Talet 12 representerar Guds folk. Israeliterna var uppdelade i tolv stammar, Jesus kallade tolv lärjungar. - Talet 144 är produkten av 12 multiplicerat med 12. Det beskriver fasthet och något som är fullständigt. - Både talet 12 och 144 är multiplicerat med 1 000. Tusentalet står ofta för att det jordiska har fått bli genomsyrat av det himmelska. Anledningen är att 1 000 är 10 upphöjt med 3. Talet 10 står för världsligt styre och 3 är Guds tal. Inom judisk skrifttolkning finns ett begrepp som kallas Remez som betyder antyda. ­Förutom den första bokstavliga betydelsen kan det finnas en djupare mening i namn och ords betydelse. På Bibelns tid beskrev barnens namn ofta omständigheterna kring deras födelse. Namnet Juda betyder ”tacka och prisa”. När Lea har fött sin fjärde son tackar hon Herren och döper honom till Juda, se 1 Mos 29:35. När Rakel under en svår förlossning föder en son kallar hon honom Ben-Oni, som betyder ”min smärtas son”. Hon dör men barnet överlever. Jakob ger då barnet det snarlika namnet Benjamin som betyder ”min högra hands son” – någon han ger makt och inflytande till, se 1 Mos 35:16-18. Tar man betydelserna av de tolv namnen här i vers 5-8 bildas följande meningar: Prisa Herren, han har sett mitt lidande och strider för mig – lyckan vänder. Jag är lycklig, har kämpat och vunnit och glömt min sorg. Herren har hört min bön, kommit till mig och belönar mig. Gud ska bo hos mig, ska ge på nytt, min högra hands son! I sammanhanget passar det bra in på Guds beskydd över sitt folk och leder fram till tillbedjan av Jesus som sitter på Faderns högra sida som presenteras i nästa stycke, se vers 10. Det är viktigt att betona att varken tal- eller ordsymbolik är någon exakt vetenskap. Det ska inte användas för att skapa nya läror, men kan ibland förstärka ett budskap som redan är tydligt i texten. Se även inledningen till Uppenbarelseboken för mer om talsymbolik.]
30938	REV 10:9	Jag gick då bort till [den stora] ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade mig: ”Ta den och ät upp den! Den ska svida i din mage [ge halsbränna, eftersom budskapet handlar om Guds dom, se ] men vara söt som honung i din mun [eftersom det är Guds ord och också handlar om nåd och frälsning].” [Att ”äta bokrullen” illustrerar hur Johannes måste bli ett med det profetiska budskapet på samma sätt som maten vi äter blir en del av oss och ger liv åt kroppen. Bibeln beskrivs ofta som bröd, se ; mjölk, se ; kött, se ; honung, se . Hesekiel var med om en liknande upplevelse, . Att bokrullen både svider i magen och smakar sött innebär att den talar både om dom och frälsning, se .]
30968	REV 12:9	Så den store draken – den urtida ormen [som förledde Adam och Eva i Edens lustgård, se ; Leviatan, se ], han som kallas Djävulen (ordagrant ”diabolos”, någon som söndrar och splittrar) och Satan (hebreiskt ord som betyder ”motståndare” eller ”åklagare”), han som vilseleder hela världen – kastades ner på jorden, och hans änglar med honom.